Död räkning

Jag ramlade över Rolf Aggestams dikter en gång på en loppmarknad i Hangö. Nån hade tagit sig an ett dödsbo och den generösa lyrikhyllan bjöds ut till salu. Där fanns en liten samling som hette Häpp Hopp och hade en varm dedikation riktad till den första ägaren av författaren och hans fru. Den fick inte ligga kvar, tänkte jag, och så hade jag början till en betydelsefull lyrisk bekantskap.

Aggestam har haft en betydelsefull position i svenskt lyrikliv som redaktör för antologier, tidskriften Lyrikvännen och den litterära kalendern Halifax, som översättare och som poet med en egen produktion, inledd 1973. Debuttiteln smakar verkligen sjuttital, den lyder: Ditt hjärta är ett rött tåg. Hans senaste diktsamling är hans nionde.

Navigera utan landmärken

Häpp Hopp (1980) är en känslig berättelse om en figur som är långt ifrån fiffig och högpresterande. Det kan vara frestande att se den som ett porträtt av en ensling eller en förståndshandikappad, men det kan också handla om det tafatta i oss själva. Det har författaren också själv antytt, när någon frågat.

Aggestam för också läsaren in i det rörliga centrum därifrån man har att leva sitt liv. Det kan vara mitt i tafattheten, som i Häpp Hopp, det kan vara det vådligt kaotiska eller tidlöst stilla nu som man upplever i Niagara, Aggestams hittills enda prosaverk, som beskriver en resa han gjorde med sin dödssjuke bror, ett slags roadmovie med döden som extrapassagerare.

I den nya samlingen, Död räkning, återkommer döden redan i titeln, men där dyker den inte upp som ett kroppens tillstånd och slutstation utan som del i en navigationsterm. Död räkning, dead reckoning, är ett sätt att räkna ut sin position i fall där man inte har landmärken att lita till. Kännedom kurs, fart och utgångspunkt behövs förstås. Att möjligheterna till felbedömning är stora är uppenbart.

Göra rep av trassel

Navigationsmotivet passar väl in i samlingens helhet. Där finns ett övergripande sjöfartstema som tvinnas ihop med minnesstoff – eller själva minnet som ämne för dikt – och förstärks med individuella erfarenheter. Att skriva dikt kan också liknas vid att slå rep, och en sådan bild finns också i en av samlingens centrala dikter – den som är längst, den som befinner sig i mitten av boken:

”…fan, fragment, och fragment av fragment, repa tåg/ tills de blir fibrer, till högar av trassel och drev, vem/ har inte slagit ett och annat rep, som sjömännen från England sa/…”

Den individuella erfarenheten har, när den får sin representation i dikten, en allmän aspekt, som är den viktiga. Samlingens andra dikt heter ”Provtagning”, utspelar sig i ett väntrum, där var och en har rivit av ett könummer. Vad de ska vara med om vet vi inte, liksom vi inte vet vad det är som kommer att ta oss till våra framtida väntrum. Den som redan har varit där ser bilden tydligare, förstår också bättre vad det står i provsvaret som landar i följande dikt.

En allvarlig operation gås igenom på bokens första sidor, sen ger dikten sig på nytt ut i det myllrande livet. Men vägen dit går via en färd längs europaväg nummer fyra: ”Efyran”. Där har precis skett en allvarlig olycka, den flimrar förbi i en smärtfylld kameraåkning. Den här gången har man kommit undan och drabbas bara av insikten:”…det regnar över sjukhusrutor och riksvägar, inget uppskov, inget hejdar sig …”

Så kastas man in i ett bröllop, en exalterad fest, som går att läsa som en återförening med livet. Diktavdelnigen har fått rubriken ”Tager du” och får rinna ut i reflektioner kring mystik, poetik, stora ting. Det finns ett credo, ”Jag tror på det opersonliga i mig och andra”, som forstätter i en tro på orden som ett slags enzymer som hjälper till att omforma substanser till näring. Lyckligtvis kommer poeten strax ut i en värld med en topografi som ger mer kroppsligt svängrum, det blir mer liv i dikten då.

Minnen i lager på lager

Korsningen mellan en välkänd omgivning och det främmande, det som tiden gjort främmande, eller andra överraskande omständigheter som kan råka i, utgör magnetismen i den långa dikten ”Konsten att gå vilse” som är en av samlingen höjdpunkter. Det är en kraftfull långdikt där minnen läggs i lager på lager, där det är drömmens tid som gäller, där gamla släktingar med anknytning till havet dyker upp och har saker att påstå. Det är som om allting lossnade från sina fästen och hittar nya konstellationer tills det återgår till medvetandets fasta mark igen.

Jag associerar redan här till Ulla-Lena Lundbergs underbara hörspel från 1970-talet, och ännu mera så i den dikt i samlingen som blir min favorit ”Votivskepp och envoi i form av flaskpost” där besättningen på ett votivskepp talar till senare tiders barn, till dem som kanske går i kyrkan. Och ”kanske lyfter blicken”. Dikten slutar precis i den frasen.

Liksom av bara farten följer sedan en svit prosadikter kring Höganäs, som härbärgerar fler förfäder, för att till sist knyta ihop i ett slags ”förklaringsdikter”, som jag först finner överflödiga för helheten. Fastnar sedan för den som beskriver ett dubbelt skeende, en drömsk iakttagelse och någonting som sedan stänker rakt i ansiktet på en (”fattaru nu då din jävla dumskalle”). Förmågan att få oss att skärpa uppmärksamheten och kanske stå kvar och ta emot det som komma skall, är en av de större förtjänsterna med Aggestams dikt.