Mitt förnamn är Ronny

Kanske av en slump, eller kanske för att jag just då hade behov av det, så läste jag Kristian Lundbergs Yarden, samtidigt med den nya utgåvan av Ronny Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny. Hur som helst, så passar de utmärkt tillsammans och visar då tydligt hur samhällsutvecklingen ändrat riktning under de senaste årtiondena. Ambjörnsson föddes på 30-talet och skrev sin bok på 90-talet. Lundgren föddes 30 år senare och skrev sin bok 2009. Böckerna handlar om klass och klassresor och texterna utgår från egna erfarenheter. Ambjörnssons historia är berättelsen om hur Sverige utvecklades i riktning mot en allt större jämlikhet.

Ronnys klassresa går från skötsam arbetarklass till högre medelklass, en resa som var en typisk möjlighet i mitten av 1900-talet. Den resa Lundberg skriver om är kanske lika typisk för början av 2000-talet. Den handlar om en klassresa neråt och om hur det nya klassamhället döljer sin brutalitet genom att osynliggöra de längst nere, de utan papper, utan rättigheter, utan människovärde. Men det är om Mitt förnamn är Ronny jag skall skriva, även om Yarden hela tiden kommer att finnas i bakgrunden, som resonansbotten.

Alla klassreseskildringars moder

För några år sedan var det populärt, också bland finlandssvenskar, att tala och skriva om klass, och för det mesta handlade det om liknande resor som Ambjörnssons. Det här berodde kanske på att det oftast var kulturarbetare som kom att uttrycka sig. Trots att många av bidragen i de två antologier som gavs ut på svenska i Finland var intressanta och givande, gav böckerna ändå en skev bild av verkligheten och klassamhället av i dag. De var ofta upprepningar av vad Ambjörnsson redan skrivit, och få når upp till hans genialitet. För jag vill påstå, att Mitt förnamn är Ronny är ett mästerverk i sin blandning av essäistik, självbiografi och samhällshistoria.

Boken är ett mästerverk i sin blandning av essäistik, självbiografi och samhällshistoria

Då Mitt förnamn är Ronny utkom 1996 betydde den mycket för mig. Den gav mig verktyg för att förstå min egen utveckling och situation. Trots att jag är betydligt yngre än Ambjörnsson tillhör jag ändå den första generationen i min släkt som hade möjlighet att bli student och få en högre utbildning. Min egen klassresa har ändå inte varit lika lång som Ronnys, och att vara biblioteksarbetare har knappast samma sociala status som att vara professor. Ändå har redan en studentexamen gjort att jag känner igen mig i Ambjörnssons ”reseskildring”.

Samhällsoptimismen har ersatts av pessimism

Den samhällsoptimism och sociala mobilitet, som fanns under de årtionden Ambjörnsson skildrar och som även jag växte upp med, har senare förbytts till en pessimistisk råkapitalism. I dag är det svårare att från arbetarklassen nå en professur. Det finns en mängd memoarer, där författaren beskriver sin förträfflighet och kamp för att nå framgång i livet. Det är väl ett av de mest uttjatade teman inom memoargenren, ”the self made man”, från springpojke till direktör… Ambjörnssons bok är inte sådan. Han skildrar med stor insikt och självkännedom klassresans mörkare sidor, ensamhet, svek och alienation. Förutom denna huvudtråd innehåller boken dessutom helt geniala små analyser av hur till synes betydelselösa och privata vanor kan ingå i ett klassrelaterat mönster och fungera som klassmarkörer.

Ett av de avsnitt, där jag speciellt känner igen mina egna erfarenheter, är Ronnys möte med studentvänstern. Klyftan mellan den radikala vänstern och arbetarklassen kommer här tydligt fram och är väl värd att beakta också i dag, då arbetarna än en gång ”svikit och röstat fel” för att citera den svenska trubaduren Kjell Höglund.

En genial genreblandning

Mitt förnamn är Ronny är ett utmärkt exempel på hur man genom en genreblandning av självbiografi, essäistik och samhällsvetenskaper kan nå upp till en helt ny nivå av förståelse av det samhälleliga varat.

På samma vis, växer också romanen Yarden ut från det personliga och överskrider det, samtidigt som den också lyckas uttrycka något kvalitativt annat än vad en sociologisk essä hade kunnat. Lundbergs bok blir ett knytnävsslag i ansiktet på en skenheligt liberal borgerlighet. Ambjörnssons bok är mycket mildare, mera optimistisk, men ändå lika slående. Då Ambjörnsson skrev sin bok, kanske det ännu fanns ett visst fog för optimism, men ändå tränger sig också här ett vredgat rop fram: ”Åh, detta besinningslösa klasshat som kan komma över mig än idag!”

Nu kan man läsa boken som en bild av en tid då allting ännu kändes möjligt

Det är intressant, att Mitt förnamn är Ronny nu kommit ut i en ny utgåva, i en situation som är så annorlunda än då den skrevs. Man kan på intet vis säga att texten är föråldrad.
Den kan ändå inte läsas på samma sätt i dag, som då den kom ut i sin första utgåva. Nu kan man läsa den som en bild av en tid som flytt, en tid då allting ännu kändes möjligt, innan kapitalismens hegemoni blivit total. Man kan också läsa den som en utmaning att styra utvecklingen i en annan riktning, bort från verkligheten i Yarden.

Tills slut: ett familjeporträtt

Ambjörnsson avslutar sin bok med ett familjeporträtt av tre generationer. Han ser förnöjt och hoppfullt på sina barn, som är ”lyckligt befriade från klassresans vedermödor och självpålagda inskränkningar; och så jag själv då, resenären och karriäristen, hängande mellan de självklara generationerna och klasserna, upptagen av en problematik som förhoppningsvis bara är en historisk parentes.”

Trots att klassresan var en möjlighet och är det i viss mån ännu i dag, måste man minnas att den inte är en gruppresa. Klassamhället har aldrig försvunnit och klassen finns internaliserad i oss alla.