Bad Feminist

Tidigare i höst formulerade Svenska Yles redaktör Ida Henriksson att vi nu lever i ”den finlandssvenska feministhösten”. Detta bland annat på grund av en uppsjö av inhemsk nyutkommen feministisk litteratur (Saara Särmä och Rosa Meriläinens Anna mennä, opas hauskempaan elämään, Eveliina Talvities Miten helvetissä minusta tuli feministi och Peppe Öhmans Livet & Patriarkatet), men också kulturprogram och diskussioner.

Ovan nämnda böcker knyter i sin tur an till en engelskspråkig våg av feministisk bildningslitteratur, som pågått ett tag. Här ingår till exempel Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, Chimamanda Ngozi Adichies Alla borde vara feminister och Roxane Gays Bad Feminist, som ifjol kom ut i svensk översättning av Helena Hansson.

Bästsäljarkonceptet gör att feminismen blir en del av de skrivande kvinnornas personliga brand

Jag nämner inte alla de här böckerna för att antyda att de är identiska, eller varandra uteslutande, tvärtom. Jag nämner dem för att visa att det finns ett stadigt behov bland feminister av att ta del av andras erfarenheter av att leva som kvinna i ett patriarkat (läs: leva som kvinna i världen).

Det är en positiv och stärkande rörelse. Dessvärre går den också hand i hand med en viss marknadsanpassning av feministbegreppet. Bästsäljarkonceptet gör att feminismen blir en del av de skrivande kvinnornas personliga brand, och därmed blir böckerna oundvikligen lika mycket ett sätt för feminister att profilera sig själv som att solidarisera sig med andra. Det här sker oberoende om författaren kallar sig för en bra feminist eller inte.

Identiteten lägger krokben

Hela utgångspunkten för akademikern och författaren Roxane Gays rosade essäsamling Bad Feminist är just det som titeln säger: Att Gay ser sig själv som en dålig feminist. Och vad innebär det? Jo, hon gillar låtar med sexistiska texter, hon älskar färgen rosa, hon strular runt, hon spelar dum inför hantverkare för att slippa lära sig praktiska färdigheter. Kort sagt: Hon är en människa

Epitetet ”dålig feminist” är menat som avväpnande, men speciellt i bokens inledande kapitel blir intrycket snarare hetsigt. Delvis beror det på att den svenska översättningen inte riktigt lyckas fånga Gays fräna engelska – utrop som ”TJEJEN!” skär i ögonen. Ett annat frågetecken är att Gay i sin vilja att föra fram sina ”brister” samtidigt målar upp en ny idealbild – en skön och easy-going feminist som kontrasteras till överspända, ”perfekta” feminister.

Den svenska översättningen har inte riktigt lyckas fånga Gays fräna engelska

Jag förnekar inte att internt polisande feminister emellan är ett problem som behöver överbryggas, men jag vet inte om identiteten ”dålig feminist” är en lösning. I stället önskar jag mig en rörelse bort från identitetsplanet överhuvudtaget, så att fokus istället för att ligga på vem vi, kunde ligga på vilka strukturer vi upprätthåller genom vårt beteende. Något som Gay i och för sig också själv skriver:

”Jag försöker verka för det jag tror på, jag försöker göra något gott här i världen, jag försöker föra lite oväsen med mina skriverier samtidigt som jag är mig själv”.

En rimlig målsättning för varje (skrivande) människa i världen, kan man tycka. Och när Gay för oväsen med sina skriverier i essäerna i Bad Feminist gör hon väldigt många bra saker.

Imponerande intersektionalitet

Essäerna (knappt 40 till antalet, fördelade på 400 sidor) är indelade i kategorier som ”jag”, ”kön och sexualitet”, ”ras och underhållning”, ”politik, kön och ras” och ”jag igen”. Inte helt oväntat glider dessa kategorier väldigt mycket in i varandra – oberoende om ämnet för essän är dejting, viktminskningsläger eller Orange is the New Black.

Intersektionaliteten hör till bokens största styrkor. Gays tänkande är genomgående nyanserat i förhållande till ras, klass, kön och funktionalitet, något som givetvis inte bara är ett val utan en konsekvens av att skriva utgående från erfarenheten att vara en svart, överviktig kvinna med migrationsbakgrund i USA.

Gays tänkande är nyanserat i förhållande till ras, klass, kön och funktionalitet, något som inte bara är ett val utan en konsekvens av att skriva utgående från den egna erfarenheten

Där alltför många vita medelklassfeminister nöjer sig med att slänga in brasklappen ”jag är priviligierad, ursäkta”, dyker Gay ner i strukturerna på ett obönhörligt och samtidigt otroligt pedagogiskt sätt. En pedagogik hon ingalunda hade behövt vara skyldig vårt vithetsdominerade kulturklimat, men som sänker tröskeln för att ta till sig texterna. Här är hennes rasproblematiserande analyser av filmerna Niceville, 12 Years a Slave och Django Unchained speciellt värda att nämna.

Tänka tillsammans

 Behållningen i Gays bok utgörs således inte av ”dålig feminist”-identitetspaketeringen utan av essäerna där vi faktskt får analysera världen och populärkulturen tillsammans med Gay. Där är inflikningarna av hennes egna erfarenheter ofta belysande, utan att för den skull överskugga den strukturella problematiken hon skildrar. Till exempel skriver hon om trauma genom att sammanväva en analys av Suzanne Collins romantrilogi Hungerspelen och sin egen erfarenhet av att ha blivit utsatt för en gruppvåldtäkt som barn.

Essäernas kvalitet varierar. De är korta, lättlästa, men ibland också lite hafsigt sammanknutna

Här måste jag ändå skjuta in att essäernas kvalitet varierar genom boken. De är korta, lättlästa, men ibland också lite hafsigt sammanknutna. Istället för att låta analyserna av några utvalda popkulturella fenomen ta plats försöker Gay prata om så många olika fenomen som möjligt, vilket gör att slutklämmen i flera fall blir en lite slentrianmässig axelryckning, trots att den föregåtts av ett intressant resonemang.

Ändå fyller Bad Feminist definitivt en viktig lucka, speciellt som översatt till svenska (även om kvalitén på översättningen vacklar i vissa av texterna) eftersom den skandinaviska feministlitteraturen hittills i alltför stor utsträckning har nöjt sig med att skildra vita feministers erfarenheter. De skildringarna behövs också, men de räcker inte för att belysa de rasisitiska förtryckarsturkturer som genomsyrar vårt samhälle.

Strukturer som det är vårt ansvar att motarbeta – hurudana feminister vi än anser oss vara.