Reporterns självporträtt

Reporterns självporträtt, en bok tygklädd i fickformat, är ett kollage ihop(och ner-)klippt ur tusentals intervjuer och samtal med den polske reportern, författaren och essäreportagegenrens föregångare Ryszard Kapuściński (1932-2007). Boken är redigerad av Krystyna Strączek och godkänd av Kapuściński, som också står som bokens författare. Intervjuerna och samtalen som bokens korta stycken är från 1980-talet fram till första hälften av 2000-talet.

Det är nog bäst att säga det genast: det här är ingen oumbärlig bok.

I bästa fall skulle Reporterns självporträtt ha kunnat fungera som en trailer – en snabbintroduktion till författarens övriga produktion och liv. Risken är bara att den som aldrig har läst Ryszard Kapuściński inte gör det efter den här boken heller.

Det är själva formen som inte fungerar: självklart låter inte det som eventuellt är insiktsfullt i ett samtal som något av vikt när det plockas ur sitt sammanhang och presenteras översatt till ett annat språk ett decennium senare. Inte ens om samtalspartnern är Ryszard Kapuściński.

När varumärket blir en fälla

De korta brottstyckena av text är inte ordnade tidsmässigt kronologiskt utan under fem rubriker: resande, journalistik, skrivande, efter succén och medierna. Hoppen i kronologin gör texten fragmentarisk och ofullständig och ibland direkt motsägelsefull. Någonting som författaren har uttalat 1997 kan åtföljas av en kommentar om samma ämne från 1985. Resultatet känns förlegat och ibland rentav förnumstigt och högtravande.

Reporterns självporträtt är för snabbt och slarvigt sammansatt. Nu är den franska streck som hade behövt sin textbearbetning och analys. Den är ett okritiskt idolporträtt där läsaren tycks förväntas suga i sig vartenda mästarens ord med tacksamhet och dyrkan.

Det är ironiskt att det är just formen, som är Kapuścińskis varumärke i hans egna reportageböcker, som stjälper boken.

Reporter av en slump

Men för att inte fullständigt avskräcka någon från att läsa Kapuściński skall sägas att det givetvis finns stoff i boken som förtjänar sin uppmärksamhet. Det går trots allt inte att helt sabotera allt det som är intressant med Kapuściński och hans författarskap.

Kapuściński beskriver hur hans livslånga karriär som reporter började som av en slump. Genast efter studenten började han arbeta som journalist på tidningen Ungdomens standard och bad tidningen skicka honom utomlands. Han ville se något annorlunda och exotiskt och kunde tänka sig till exempel Tjeckoslovakien. Istället blev han skickad till Indien och därifrån vidare till Pakistan, Afghanistan och småningom till Afrika – länder som han bodde i under mer än två decennier. Det är om bland annat Afrika som han har skrivit sin allra bästa bok: Ebenholts (på svenska 2000, i översättning av Anders Bodegård). I den finns allt det som är Kapuściński som bäst: vad han ser, hur han ser och hur han beskriver och tolkar det han ser – Ebenholts är en utmärkt kombination skönlitteratur och fakta – och tveklöst rekommenderbar.