Samlingsvolym. Innehåller böckerna Yokos nattbok, Pinsamt och livsviktigt och Nattsvart och underbart.

Yoko är huvudpersonen i en genial trilogi i barnboksformat. Under läsningen påminns recensenten  om Elena Ferrantes tetralogi Min fantastiska väninna.  Det handlar om dockor som dyker upp igen och en barndom som hänger sig kvar.

Geniala trilogier förtjänar att ges ut i en samlingsvolym, så som Annika Sandelins böcker om Yoko som nu föreligger under titeln Att vara Yoko – Yokos nattbok 1–3. Böckerna har utkommit 2014, 2016 och 2018.

Yoko är när vi lär känna henne tio, och hinner i den sista delen fylla tolv. Texten vi läser är den hon skriver på nätterna, då hennes föräldrar inte frågar vad hon gör och hennes lillebror Salvador inte upptäcker och försöker ta boken. I den står nämligen ”allt som är viktigt och hemligt”.

På sida två står att Salvador själv vill kallas Salde, ett tufft namn som sedan inte dyker upp fler gånger. Det går av allt att döma inte igenom hos någon. Salvadors intresse i livet förutom att bråka är Nintendospel. Detta liksom allt annat enligt den förstås högst opålitliga berättaren.

Yokos mamma är charmtrollet

I boken finns små roliga barn, som Yokos lillasyster Frida, men det verkliga charmtrollet är mamman med sitt besvärliga temperament och sin icke-hierarkiska människosyn. Hon målar målningar som Yoko tycker liknar lillasysterns, och ställer ut dem. Innan hon fyllde 40 målade hon ”gulliga djur” och fick mycket beröm för dem. Hon går i en bananmössa och Yokos stående uttryck för henne är ”pinsam”. Den dagen hon får sitt körkort blir världen inte någon bättre plats.

Pappan är en snäll psykolog, som när barnen bråkar frågar ”vill ni ha ett kex?” Det enda i känsloväg han länge har svårt att smälta är att hans gamla pappa som är änkling har hittat en Harri. Yoko tycker om Harri, men funderar på hur det ska gå när de båda kommer till himlen, där farmor väntar på farfar som alltid tyckte så mycket om henne. Det följande steget i tankegången, som läsaren själv får ta, är att situationen i himlen skulle ha varit den samma om farfadern i stället hittat en ny kvinna.

I Yokos familj lägger man till skillnad från hur man gör hos andra familjer aldrig fram rena kläder på kvällen, vilket gör att det alla morgnar är kaos och försening. Efter några månader på en sommarö, där man levt extra mycket som barbarer (pappans uttryck), tar det tid att igen bli nästan så civiliserad som omgivningen.

Slut med sagor om elaka dvärgar

Yokos bästa vän är Anna, som bor i våningen under och dessutom sover rakt under Yoko. De har känt varandra sedan de var tre, och har ett system med knackningar för att se om den andra är vaken eller om man får komma och hälsa på.

Anna är adopterad från Kina, och berättelsens största konflikt uppstår då hon ska få ett syskon. Hon planerar länge hur hon ska flytta tillbaka till Kina, för hennes föräldrar kan ju inte älska henne nu när de har ett ”eget” barn.

En gammal, astmatisk hund behöver inte gå på sina promenader. Den får åka barnvagn.

Utan att jag spårar några pekpinnar ser jag det här i hög grad också som en bok om att förstå annorlundahet. Yokos bästa vän förutom Anna är Daniel som är kortväxt. Honom blir hon småningom också kär i. En naiv bibliotekarie som läser en saga om en ”elak dvärg” får sig en kraftig social bestraffning.

En gammal, astmatisk hund behöver inte gå på sina promenader. Den får åka barnvagn. Det är tråkigt att vara snäll och försiktig, konstaterar Yoko. Men hon är snäll, på ett äkta sätt, vill aldrig någon illa. På ett ställe konstaterar hon att Anna å sin sida nog är känslig när det handlar om henne själv, men kanske inte alltid när det gäller andra. Vad försiktigheten (blygheten) beträffar blir teaterklubben en bra lösning för Yoko, eftersom det där är roligt att få spela någon annan än sig själv. Till och med den skräckinjagande engelskläraren Mrs. Headache kan då komma med beröm.

Nästan glömda dockor

De tre nattböckerna fångar upp den tid i livet när barndomen nästan är slut. Ambivalensen inför dockleken är skickligt formulerad. Turvis är Yoko ledsen över att känslan att dockorna lever börjar blekna, turvis känner hon empati för dem:

Det påminner mig om att jag börjar vara för stor för allt möjligt. Anna och jag har inte lekt dockleken på jättelänge. Ändå ligger Algot och Alf i docksängen och väntar och ger mig dåligt samvete varje dag.

Det är inte bara på de sista sidorna jag tänker på Elena Ferrantes tetralogi Min fantastiska väninna, hur dockorna dyker upp årtionden senare, och i själva verket aldrig var borttappade. Yoko och Anna leker igen och plötsligt var det ”nästan lika roligt som när vi var små”. Att det antagligen är för sista eller näst sista gången behöver inte bekymra någon i stunden.

Varför vill man vara tonåring?

Celina, Lena och Mirre försöker redan på alla sätt vara tonåringar, och Yoko förstår inte varför de har bråttom. Mot slutet reflekterar hon på ett lågmält sätt (utan någon smetig Huset på Prärien-känsla) över hur mycket hon älskar sin familj, och känner sorg över att hon en gång måste bli vuxen och kanske sedan inte har dem längre.

Författaren har den talang som heter minnas hur det är att vara barn. Jag blir nästan generad när hon påminner mig om hur jag också en gång tyckte att foton smakade när jag pussade dem. Aggan i Abba och Baccara, senare de tuffa Runaways. Hon påminner också om hur roligt det är att studera främmande vuxna och fundera på vilka som verkar planera att begå ett mord.

Human som den här boken är går den ändå inte i snällhetsfällan, genom att insistera på att läsaren i slutet borde tycka om alla personerna. Det finns alltid en Ricke som har bestämt sig för att någon viss person är en loser, och kan ägna hur mycket energi som helst, år efter år, åt att få fram den poängen. Ricke kan ha andra sidor, men de kommer inte nödvändigtvis någonsin fram i ett klassrum.

Barn kan ännu tycka om böcker

Förutom att dessa barn i förpuberteten påtagligt men nästan omärkligt åldras, kan läsaren på ett allmännare sätt se hur tiden går. I presentationen av klasskamraterna i början berättar Yoko att Bruno brukar ta med sig en bok ut på rasterna. Den här första delen utkom 2014. Numera ser man inte barn som läser så här, och inte senare i trilogin heller.

Det betyder ju ändå inte att de inte kunde tycka om att sitta med till exempel boken om Yoko. Jag föreslår den som en skolavslutningspresent åt både flickor (även sådana som vid ett ytligt betraktande verkar höra till det som i boken kallas Bh-gänget) och även pojkar, sådana som har den smak jag hade när jag var i 11-årsåldern.

Lite humor behöver läsaren emellertid ha.

Lite humor behöver läsaren emellertid ha. I vissa av scenerna, framför allt sådana som utspelar sig i Yokos familj, märker man att Sandelin tillsammans med Stella Parland var den ena i komikerparet Öden och Döden. Det betyder inte att hon inte talar om även till exempel döden på ett känsligt och också skrämmande sätt. Exempelvis när det gäller den ”arga” tant Karppinens berättelse om sin son som drunknade rakt framför henne där hon stod på en brygga.

Underbara surrealistiska teckningar

Linda Bondestams teckningar, som tillför boken en surrealistisk dimension, är som vanligt svåra att sluta titta på. Allt från de rader av hönor som beskriver dem Yokos mamma tecknar för en barnbok, till små bollar som uttrycker känslotillstånd.

Bestämda katter som inte behöver motivera varför de dyker upp samt, en av mina favoriter, Yokos mamma som klipper sönder tidningen där hon blir recenserad.

Efter att ha läst boken säger jag för mig själv som Astrid Lindgren sa då hon i slutet av 1980-talet var på Svenska Teatern och hade sett sin Emil i Lönneberga: ”Det var så roligt. Synd att det är slut.” Och menar flera saker.