Maskrosguden

Det första som slår en när man läser Sabine Forsbloms debutroman Maskrosguden är att man inte skall begå misstaget att förväxla närhet med värme. Maskrosguden är en betvingande berättelse om en flickas uppväxt i en i en arbetarstadsdel i en småstads utkant, om hur det känns att sitta på dragiga golv, sätta på potatisen klockan tre efter skolan och se mamma hälla slaskvatten över pappa mitt i natten – bokstavligt, inte bildligt talat. Språket i Maskrosguden är smittande ljust, nyanserat och levande. Sabine Forsblom har återerövrat flickans smaksinne för orden och ljuden. Först i andra hand, och liksom på köpet, kommer betydelsen.

En av de stora förtjänsterna med Maskrosguden är att Forsblom har lyckats med konststycket att följa två spår. Å ena sidan finns här det starka suget vidare genom berättelsen om flickan Bettina, hur hon har det och hur hennes uppväxt gestaltar sig. Å andra sidan finns här både bredden och djupet, rötterna bakåt till morföräldrarna och farföräldrarna. Berättarjagets tolerans är stor, likt ett barn ser och noterar hon – blir det alltför svårt kryper hon ihop och väntar tills det värsta gått över. På det sättet kan man dra paralleller till den irländska Frank McCourt, även om de yttre omständigheterna för Bettina inte är lika svåra som det i tiden var för det barn McCourt skildrar.

Gud och smuts

En enrummare kan vara ljus och ha högt till tak (enligt pappa) medan mamma börjar gråta för att den är så smutsig, golven är trasiga och råttorna trivs där. Någonstans där skall en liten flicka rymmas och hitta sin plats och naturligtvis gör hon det, för hon finns ju till. Det är inte hennes fel att livet är knepigt ibland, och det är inte de vuxnas fel heller, det bara är så. Denna fatalism inför livets trånga ramar och människors begränsningar skall inte förväxlas med mänskonaturens storhet. Men kanske man kan tolka berättelsen så att Forsblom vill visa att människan och berättelsen kan ha många olika utvägar ändå?

Den lilla Bettina kom tidigt i kontakt med historieberättandet, hennes morfar hade tre berättelser som kunde plockas fram före dagssömnen, den om Guldlock, När björnen blev utan svans och Andra världskriget. Andra världskriget var bäst:
“Å nu sini, nu var de fem före me alltihop, sa mofa. De va ungefär i de här skede som Hitler å hela stabn gick ner i hans bunker i Polen /…/ Å propagandaministern Göbbels va där å Marga Göbbels å deras bån å Hitler å hans älskarinna Eva Braun å hans hunn Blondie. Å senn på natten så sa Göbbels åt sin gumma, att nu är allt slut och när barnen går i säng så tar du cyankaliumkapslarna och sätter mellan tänderna på dem och klämmer fast.Di ble dom alla.”

Vad som gjorde berättelsen om Andra världskriget så bra, är lite samma saker som gör Maskrosguden bra: kontakten med det berättade materialet, inlevelsen i dels personernas öden, men också i själva berättelsens obönhörliga rytm och villkor. Det dialektala språket sätter naturligtvis också sin färg på berättelsen, talspråket samsas högst bekymmerslöst med ålderdomliga uttryck, ordföljden lyfter fram ordens valörer på ett nytt sätt. Det speglar också bokens karaktär på ett bredare plan, författarens förmåga att bevara kontakten till det förflutna samtidigt som hon intensivt både lever i nuet och frammanar, tvingar berättelsen framåt utan att kasta sina blickar åt sidan, självbespeglande eller ängsligt. Maskrosguden är en modig bok om modiga människor.

Dramaturgi eller recept

Vissa avsnitt i boken har karaktären av matrecept eller scenbeskrivningar. Det är avsnitt som behandlar speciellt kroppsliga erfarenheter, hur man tvättar sig i bastun (grundligt och systematiskt, alltid efter samma schema) eller hur en pojke som övar sig till fakir använder en Hoover pulsator-tvättmaskin inför förväntansfulla flickkusiner. Utanförperspektivet, det sceniska och visuella, gör att spänningen stegras, samtidigt som ens medlevande men ändå utanförperspektiv förstärks. Man är inne i sin egen kropp, men vill inte nödvändigtvis komma alltför nära andras. Om man vill hårdra: där mänskor lever trångt blir medvetandet om den egna integriteten större.

Det här är ett drag som finns med i hela Maskrosguden och som tjänar sitt syfte eftersom berättarjaget är ett barn, i högsta grad med, men utan särskilt stora möjligheter att påverka de vuxna, omvärlden eller berättelsens gång.
Samtidigt som här finns de lite bedrövliga och sorgliga, de torftiga yttre omständigheterna och vuxenvärldens desillusion finns här en stark motkraft, medvetandet om att “man inte kan veta var man hamnar i livet. Det gäller bara att ta tag där man får och sen hålla fast så gott det går /…/ allting flimrar förbi ens ögon och man blir yr och för en kort stund har en känsla av lycka”.

Så länge man kan formulera sitt öde och så länge man vågar låta sig ryckas med av strömvirvlar, gripa tag i vasstrået är allt inte förlorat och hopplöst.