Den lilla svarta

Den lilla svarta (2016) är den andra delen av Sanna Tahvanainens planerade romansvit om tre historiska kvinnor. I den första delen, Bär den som en krona (2014), är det drottning Victoria av England som agerar huvudperson medan den franska modeskaparen Coco Chanel (1883-1971) stiger in i rampljuset i den aktuella romanen. Tahvanainens rika produktion inleddes 1994 med poesi, och de direkta och poetiska formuleringarna löper som en röd tråd genom hela hennes produktion.

Romanens titel syftar på modeskaparens signaturklänning men är samtidigt en anspelning på porträttet av Coco själv: ”Om jag är en liten svart tjur är det här en liten svart klänning.” Det svarta går igen i Cocos uppfodrande blick och stränga disciplin, som tar sig i uttryck i noga beprövade ritualer och en diet som består av ett hårdkokt ägg, varmt vatten med en skiva citron, grönsaker och ett oändligt antal cigaretter. Pärmen till Den lilla svarta formulerar samma estetik och påminner om en svart klänning draperad med ett pärlhalsband, försedd med en etikett som liknar parfymflaskan Chanel No. 5. Pärlorna går igen på innerpärmen och helheten är en estetisk fullträff signerad Tiina Palokoski.

En komplex version av Chanel

Förväntningarna på boken är höga på grund av å ena sidan den vackra inramningen och å andra sidan den mystik som kretsar kring figuren Coco Chanel. Valet av huvudpersonen är ett djärvt drag, Tahvanainen är långt ifrån den första att utforska Chanels persona. Det är med en viss återhållsamhet jag tar mig an boken, rädd för att Tahvanainen inte ska övertyga mig i sin skildring av Chanel eller falla in i snäva hjulspår karvade av myter. Genom återgivningen av drömmar och minnesbilder i kombination med en aktivt agerande huvudperson skapar Tahvanainen en komplex version av Coco Chanel, som rymmer mörka stråk som får henne att vakna blodig mitt på natten av att ha arbetat och klippt i sömnen, och som även trånar efter bröllop och vill ordna uppsluppna fester på egna villkor.

Författaren har också tidigare experimenterat med gränsen mellan verklighet och fiktion

Tahvanainen har tidigare experimenterat med gränsen mellan verklighet och fiktion, exempelvis i sin första roman Silverflickan (2002). Den lilla svarta är, liksom Bär den som en krona, en litterär fantasi med ena foten förankrad i fakta och den andra foten i fiktion. Förhållandet mellan vad som hänt den verkliga Chanel och vad som händer i den fiktiva världen skapar en spännande dynamik, och i slutet förkommer en kommenterar där författaren pekar på vissa historiska fakta och sina egna vägval i romanen. Tahvanainen lyckas allt som oftast slänga sig med Coco Chanels karismatiska repliker utan att avslöja att berättelsen är en fiktion som lånar ur verkligheten.

Självupptaget skapande

Romanen är indelad i fem delar, och utspelas under 1920-talet. Ingången till berättelsen känns otippad, eftersom det börjar med att Coco beger sig ut som tredje hjulet på bröllopsresan med två vänner, och Coco främst skildras genom hjärtesorgen hon känner efter älskaren Boy Chapels bortgång. Coco porträtteras som en sorgsen själ med dragning till gravgårdar, starkt färgad av sitt barndomstrauma där fadern övergav henne på ett kloster och aldrig återvände som han lovade. Kartans konturer är mycket lösa på grund av resandet, vilket fortsätter i del två där Coco beger sig till Grasse på Rivieran för att utveckla sin signaturdoft, och fokus dras från Coco till hennes nya älskare, den ryska storfursten Dmitri Pavlovich som ger henne Romanovpärlorna.

Man kan verkligen se Coco krypa runt bland tygstycken på golvet och vifta med saxen

Det är först i del tre, som handlar om arbetet på den lilla svarta klänningen och premiärvisningen i Paris, som jag verkligen sugs in i berättelsen. Delen börjar med en promenad från hotellet Ritz, där Coco har en svit, till modehuset på Rue Cambon, och jag frågar mig varför inte denna promenad företagits långt tidigare i romanen. Under de följande sidorna lyser skildringen av Cocos arbete och hennes känslovärld med briljans, och jag kan verkligen se Coco krypa runt på golvet bland tygstycken och vifta med saxen:

 ”Med nålarna i munnen tar Mademoiselle den lilla svarta klänningen i bitar, justerar armhål, ärmar och kjollängd tills hon är nöjd. ’Senast nu hoppas jag ni märker att mode inte är en konstart, det är ett jobb.’”

Coco befinner sig inne i ett fascinerande, självupptaget skapande som tar sig i uttryck i att bland annat klippa av en gråtande modellflickas blonda svall för att framställa klänningen i rätt sken. Både det mästerliga resultatet och den ångestfyllda baksidan av livet som skapare och perfektionist bränner till; Chanel lever ett strängt, ensamt liv och betalar ett dyrt pris för att bli en ryktbar modeskapare.

Uteblivet systerskap

Det sägs upprepande gånger att Coco känner kvinnors behov, till exempel genom att introducera byxor för att underlätta rörligheten och fria kroppen från korsetter. Ett feministiskt motiv genomsyrar hennes handlingar: hon avvisar vänligt men bestämt kommentarer om att kvinnor borde välja en röd bil framom en svart och att kvinnor ska ha långt hår. Ändå skildras inga djupa relationer till kvinnor. Det mest nyanserade porträttet av en kvinna är Misia och inte heller hon får tala för sig själv.

I början förekommer Misia som en frågvis väninna för att servera information till läsaren, och i slutet som sällskapsdam som inte gör mycket mer än närvarar. Däremellan stjäl Coco Misias älskare, vilket gör Misia hämndlysten men utan att någon egentlig fördjupning eller förlåtelse äger rum. Jag frågar mig, om inte Coco och Misia konverserade om stil, varför inte Misias garderob tillägnas någon uppmärksamhet, och jag finner mig sakna en problematisering av det uteblivna systerskapet.

Porträtten av älskarna är mer omsorgsfullt tecknade än Misia, trots att hon är den enda som står vid Cocos sida från början till slut

Balansgången mellan att vara en självständig kvinna och att dras till män är påtaglig, och romanen fångar andan av att trots allt präglas av en vilja att bli gift och att älska. Förutom Boy Chapel och Dmitri Pavlovich förekommer även den franska poeten Pierre Reverdy och Bonnie, hertigen av Westminster, i raden av Cocos älskare. Porträtten av dem är alla mer omsorgsfullt tecknade än Misia, trots att hon är den enda som står vid Cocos sida från början till slut. Männen fungerar som inspirationskällor till klädkollektioner och påverkar även i övrigt Cocos livsval, livet med Bonnie resulterar i en kollektion baserad på tweed som beskrivs som ”ett giftermål mellan det gediget brittiska och det förfinat franska”. Genom berättelsen löper även stråket av att överges av sin far och förlora mannen i sitt liv, två problem som utmynnar i en vag acceptans i slutskedet av boken.

Den lilla svarta fungerar som bäst då Coco osar av arbetsglöd, då hennes okuvliga natur kommer till uttryck och vi går in på detaljer kring skärningar, material och komponenter. Berättelsen engagerar då Coco dyker in i dofternas värld för att framställa den perfekta parfymen som ingen kvinna kan vara utan:

”Coco vill inte ha rosor och liljekonvaljer. Hon vill ha en bukett av abstrakta blomster. En doft som är en komposition, en paradox.”

Den lilla svarta är ett porträtt av Coco Chanels tjugotal, med tyngdpunkter i älskare och arbete, ur olika perspektiv men utan något tydligt mål.