Jag vill behålla precis allting

Vad är detta “precis allting” Sanna Tahvanainen vill behålla? Om man vill få ett ens någotsånär heltäckande svar får man söka sig långt in i hennes senaste, tredje diktsamling och sjätte bok, Jag vill behålla precis allting. En träffande antydan om vad som komma skall finns i det motto av Oscar Wilde hon inleder med: “You came to me to learn the Pleasure of Life and the Pleasure of art. Perhaps I am chosen to teach you something much more wonderful, the meaning of Sorrow, and its beauty”.

Raster i grått

Dramaturgiskt spänner Sanna Tahvanainen upp sina dikter mellan två poler – och det är just idyllen och sorgen. Skulle rörelsen mellan dessa två känslotillstånd inte finnas, skulle diktsamlingen inte fungera. Vid ett första ögonkast kan det förefalla som om det var bara skärgårdsidyllen Källskär som fanns, varvat med resmål som Cadiz, Sinai, Visby. Småningom smyger sig sorgen in och det är en stämning som likt fukten kan upplevas på många olika sätt – barmhärtig, mjuk och dämpat vacker eller rå, genomträngande och kall. Till slut frågar man sig om inte idyll och sorg kompletterar varandra, snarare än att den ena upplevelsen utesluter den andra.

Jag vill behålla precis allting är en samling episka dikter. Den är en för finlandssvenska förhållanden ovanligt tjock diktsamling på drygt 200 sidor. Sidorna befolkas i huvudsak av tre personer, jag, du och barnet. Många dikter är kärleksdikter: ”du är det finaste jag har, säger jag hastigt/ det är som om jag ville få ur mig orden/ innan raketljuset är borta /…/ du kom först/ långt före henne/ du kommer alltid/ att komma först”. Ifall någon utesluts är det alltid barnet som lämnas: “/…/ bara två, upprepar jag/ ingen man, frågar hon/ inget barn, säger jag/ det är enklare så för oss alla /…/”

Den starkaste känsloladdningen finns mellan jaget och duet och det är mellan dem kommunikationen sker (eller mellan dem och läsaren). Det är som om barnet är både stumt och dövt, utom när hon gör sin mamma generad på postkontoret. Karakteristiskt nog äter paret tvillingnötpraliner i tältet, inte trillingnötter. Det händer också att kvinnan och barnet byter plats, så att barnet är inne i värmen medan kvinnan hittar sig själv ute i kylan. Den mor som omnämns i dikterna kan vara diktjagets mor, eller diktjaget själv.

Titelns “precis allting” kan möjligen också ses som en deklaration för det amoraliska; diktjaget blundar inte för sina aggressiva och kyliga känslor mot det hjälplösa barnet. Sällan gestaltas vuxnas uteslutande av ett barn så känsloneutralt som här.

Öppen andning

Man kunde säga att Jag vill behålla precis allting är en sjukberättelse med febriga drömmar och frossa eller en reseberättelse genom en skärgård och över ett jordklot, eller genom ett livsskede. Man kan läsa den som en familjeskildring eller en kvinnas dikter om förbjudna känslor. Det är ett svårt tillstånd och en idyll som blottläggs, samtidigt. Det ovanliga är att bildspråket är så harmoniskt, tiden lineär och geografin enhetlig – det är precis som om Källskär låg granne med Sinai. Sanden och havet, lyxen och förfallet ligger alldeles tätt intill varandra. Det är inte bara landskapet som är öppet.

Vill man göra en tolkning av Sanna Tahvanainens eventuella budskap, skulle det vara att undvika det klaustrofobiska till vilket pris som helst. Eller att alltid tolka det man ser så, att man höjer blicken från det som kunde tänkas stänga in en. Hon vägrar befatta sig med begränsningar, och i detta kan man faktiskt se en parallell till Tahvanainens kolumner, trots att hennes skönlitterära författarskap i allmänhet har haft mycket få beröringspunkter med vad hon publicerat i dagspress.

Strömmande vatten

Man kan tänka sig att närheten till havet lämnat avtryck på dikternas utformning, det episka och strömlinjeformiga. Ord och motiv med vattenanknytning förekommer ymnigt, inte bara hav och sjö, legeringar som blod och salva, utan också is och fuktfläckar, brunn, vattenkanna.

Händer fyller också en viktig funktion i Tahvanainens dikter. Först kommer moderns händer: ”min mors händer sprack alltid nattetid/ jag låg i mitt rum och hörde/ hur huden frasade till /…/” Sedan kommer den älskades: ”dina händer/ har aldrig varit lenare/ det är inte huden/ det är luften under den/ det är så jag alltid vill/ minnas/ dina händer”. Det är inte bara motiven som ligger nära varandra, ljudlikheter, allitterationer och metaforer ligger också sida vid sida. De här dikterna bryter inte mot varandra, de avlöser varandra.

I viss mening är Tahvanainens bok också optimistisk. De svåra upplevelserna har diktjaget lämnat bakom sig och de ligger till hälften i glömska, som under en fuktig filt. Nuet är fyllt av kärlek och lugn – det är bakgrundens disharmoni och sträva händer som ger det sälla landskapet kontraster.