#döden

Sara Jungersten har, sedan debuten med romanen Wannabe (2011) hållit en imponerande jämn utgivningstakt med Lika delar liv och luft (2013) och #döden (2015) Även om produktionstempot inte nödvändigtvis hade behövt främja kvaliteten är det glädjande att notera hur Jungerstens hantverk fördjupas genom romanerna. Där Wannabe kändes halvfärdig och rentav svår att följa, bjöd Lika delar redan på mer tuggmotstånd, och i #döden dirigerar Jungersten sin berättelse med säker hand. Temat går däremot igen från bok till bok – det handlar om spänningen mellan yta och äkthet, och om unga kvinnor som försöker navigera i en aldrig sinande ström av krav från omvärlden.

I #döden tar sig den ovan nämnda spänningen konkreta uttryck i hur romanen är utformad. Varje kapitel är rubricerat med hashtaggar, alltså #-tecknet som används för att koda inlägg på sociala medier, och de går i en helt annan ton än resten av texten. Det är mycket #fredagsmys, #egentid och #jagälskarmittgym, medan själva kapitlen till största delen går ut på att huvudpersonen Vivi har ångest över sin tillvaro.

Liv eller livsstil

 Vivi är småbarnsmamman, kändisbloggaren och programledaren som har försökt hörsamma samhällets krav på att vara duktig och självständig, och därmed ”låtit” sin man Frank vara vårdledig med barnen medan hon arbetar. Eftersom hon tillbringar så lite tid med sina barn har de slutat ty sig till henne, och Vivi känner sig därför misslyckad som förälder och oroar sig ständigt för att barnen ska fara illa eftersom hon inte tar hand om dem bättre. Ändå klarar hon inte av att närma sig dem på riktigt, det finns alltid en bloggformulering eller ett instagramfilter i vägen. Detsamma gäller relationen till Frank – så fort de har en trevlig stund måste Vivi tvångsmässigt fotografera honom, eller föreslå att de ska spela in sina samtal som en pod.

För huvudpersonen finns det alltid en bloggformulering eller ett instagramfilter som är i vägen

Miljöerna Vivi rör sig i – gymmet, livsstilsredaktionen på YLE och bloggosfären – uppmuntrar hennes ytlighetsfixerade beteende. Enda kontrasten utgörs av barnmorskan Sara och författaren Oscar, som Vivi lär känna av en slump. Lite förenklat är det som att Oscar får stå för något eteriskt och konstnärligt bortom ytan, medan Sara står för det högst konkreta under den – kroppen och det vardagsmirakel som är barnafödande. Samtidigt framstår de inte som karikatyrer, utan som väldigt vanliga människor, vilket är befriande.

Scenerna med Oscar och Sara hör till bokens mer lyckade, eftersom huvudpersonen Vivi tvingas ut ur sitt eget huvud och in i en verklig dynamik. Annars består romanen främst av Vivis ältande som blir mer och mer kvävande ju fler sidor som vänds. På sätt och vis en verklighetstrogen skildring av en deprimerad människas tankebanor, men som litterärt verk hade texten behövt mer komplexitet för att riktigt lyfta. Nu fastnar den i ett evigt argumenterande kring barn, utseende, livsval, Österbottens förträfflighet och mycket mer – på ett spretigt och föga gestaltande sätt.

 Berättelse eller åsikter

Romanen är helt enkelt svår att läsa just som en roman. Trots att det finns en tydlig ambition att dissekera Vivi som person förblir hon en uppräkning av poserande åsikter, till och med när hon genomgår sitt mentala och fysiska sammanbrott, och det gör det svårt att relatera. Det gör också att jag själv under läsningen lägger irriterande stor vikt vid de åsikter jag upplever att romanen för fram, istället för att beröras av berättelsen. Lösningen på Vivis mycket reella och igenkännbara problem (att ha tappat bort sig i ytan) blir ett biologistiskt framhävande av kvinnokroppens ”naturliga” inställning till födande och symbiotiska spädbarnsrelationer. Det gör mig besviken, men inte för att jag själv upplever åsikten som problematisk (vilket jag gör), utan för att Jungersten lämnar läsaren med ett sorts facit som inte hade behövts.

Romanen riskerar bli som det fenomen den vill beskriva, något av en ogenomtränglig yta

Problemet är kanske att #döden faller i samma fälla som fenomenet den försöker kartlägga, och blir något av en ogenomtränglig yta. Jungerstens njutbara språkanvändning är fullt av intressanta tankar och på-pricken-fångade vardagsdetaljer, men ett skickligt hantverk räcker inte för att bära upp en lite för tunn dynamik. Utvecklingskurvan från de tidigare romanerna gör ändå att jag gärna följer Jungersten till nästa bok, när den än kommer.