Kärlekens Antarktis

”Gör med mig vad du vill”, säger huvudpersonen Kristina till sin mördare i Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsbergs roman ställer oss inför människan när hon har gett upp sin vilja, sitt värde, sitt liv. När Kristina sätter sig i en bil med en man som ska ta henne till randen av en sjö, strypa henne, stycka henne och sprida hennes kvarlevor, vet hon att hon är på väg mot sitt slut. Hon vet, och hon är likgiltig inför det. Hon har ingen att bry sig om och bryr sig följaktligen inte om sig själv.

Med Kristina uppsöker Stridsberg människan vid hennes yttersta gräns, och hon gör det på ett sätt som är omöjligt att värja sig mot. ”Gör med mig vad du vill”. Det är inte bara mördaren hon konfronterar med detta klartecken. Det är en uppmaning som hela romanen kastar i ansiktet på sig själv, på sin författare och på sin läsare. Vad vill vi med någon som inget längre vill? Vad gör vi med henne? Det är frågor som fläker upp människan. Som öppnar oss i all vår potentiella grymhet och godhet.

Vad vill vi med någon som inget längre vill? Vad gör vi med henne? Det är frågor som fläker upp människan.

Kärlekens Antarktis är en våldsam bok. Gång på gång återkommer jagberättaren Kristina till mordet på sig själv. Hennes dödsögonblick omsluter hela romanen. Det är utgående ifrån det hon betraktar det liv hon hann leva, tidigt märkt av förlust och brist, och sedan länge fyllt med droger och prostitution. Och det är utgående ifrån det hon betraktar det hon lämnat efter sig: två barn, en mor, en far, två vita kappsäckar med kroppsdelar och ett huvud nedsänkt och upplöst i ett avloppshål.

Med en fågels överblick

Döden har försett Kristina med en fågels överblick. Hon är allvetande och allseende, men också oförmögen att ingripa. Synvinkeln frammanar en hisnande smärtsam klarsyn. På sonen som slungas mellan fosterfamiljer med snor under näsan och mjölk på överläppen, oälskad och omöjlig att älska av annat än en mamma. På dottern vars självskrivna inre ljus bottnar i Kristinas beslut att ge henne ifrån sig direkt efter födseln. Och på modern Raksha, en namne till varghonan som förbarmade sig över människovalpen i Djungelboken, som visat sig oförmögen att hålla ens sina egna ungar vid liv.

Kärlekens Antarktis är också en vacker bok. Störande vacker, anser exempelvis Annina Rabe i sin recension där hon skriver att Stridsbergs hantering av våld och kvinnohat tangerar romantisering. På den punkten delar jag inte hennes uppfattning, men hon har rätt i att skönheten stör. Det är den som gör det omöjligt att avtrubbas och blunda, som gör mörkret så mörkt, som gör Kristinas likgiltighet inför livet så plågsam och skildringen av våldet hon utsätts för till en så drabbande bild av den värld vi lever i.

Kärlekens Antarktis är också en vacker bok. Störande vacker

Att jag inte håller med Rabe förtar dock inte relevansen hos den övergripande fråga som skymtar bakom hennes reservation, den om författarens ansvar inför vad hon gestaltar och hur. Stridsberg själv har pratat om hur en författare som går in i ett liv av våld, marginalisering och utsatthet behöver en moralisk inträdesbiljett till det liv hon beskriver. Att ge röst åt en kvinna ur samhällets stummaste utmarker, åt någon vars liv skurits av och vars tunga bokstavligen skurits ut, är att ge sig ut på ett moraliskt minfält. Det är ett faktum som ingen inträdesbiljett i världen kan utplåna, och en smärtpunkt som hela romanen kan sägas kretsa kring.

Jägarens perspektiv

”Det här är dödens synvinkel, det här är jägarens perspektiv”, konstaterar Kristina i en av återkomsterna till dödsögonblicket. Formuleringen ringar in den dubbelhet som genomsyrar Stridsbergs företag, att gång på gång låta blickpunkten vila på en kropp som lemlästas och samtidigt tilldela döden synvinkeln. Det resulterar i en roman som både upprepar jägarens övergrepp och ger offret röst. Om jägarperspektivet är Stridsberg inte ensam. Det finns knappast något motiv som vår kultur hellre frossar i och som vi mer beredvilligt konsumerar än den dödade och lemlästade kvinnokroppen. Författaren, läsaren, betraktaren – alla är vi alltid i någon mån jägare, och Stridsberg serverar oss konsekvensen av detta i detalj, om och om igen.

Det finns knappast något motiv som vår kultur hellre frossar i än den dödade och lemlästade kvinnokroppen

Greppet är bekant från hennes Lolita-variation Darling River där den sockersöta flickigheten hos barnkvinnan Lo skruvas upp tills hennes tänder trillar ut och hennes ansikte blänker av finnar och fett. Men om den övermättade sötman i Darling River stör på ett sätt som kletar och klibbar och framkallar en obestämbar vämjelse, så hugger exponeringen av den styckade kvinnokroppen i Kärlekens Antarktis, djupt och med precision. Den låter sig inte ringas in och oskadliggöras. Den låter sig inte greppas, för det är den som griper efter dig. Det är den som visar fram kvinnokroppens utsatthet, lusten att behärska och förinta den. Det är dödens synvinkel på livets destruktivitet.

Litteraturens sanning

Kärlekens Antarktis får mig att tänka på sanning. Inte på bokstavlig sanning, inte på det kittlande löftet i konceptet ”based on a true story”, utan på litteraturens sanning. Det är omöjligt att inte påminnas om Da Costa-fallet när man läser Stridsbergs bok. Lika uppenbart är det att den växer utöver sådana kopplingar. Da Costa hittades i svarta sopsäckar, Kristina paketeras i kappsäckar lika vita som pärmen på Stridsbergs roman.

Jag tror kanske inte på människan efter att ha läst Kärlekens Antarktis, men jag tror på litteraturen

”Kärlekens Antarktis är en litterär fantasi” heter det i romanens efterord. Det är inte bara en brasklapp, det är ett faktum. Och det är på grund av, inte trots, den litterära fantasin som det Stridsberg skriver blir så sant: Att man inte får dö för att man har ett barn, men att man vill dö just för att man har ett litet, skuldlöst barn. Att bara det oförlåtliga kan förlåtas. Att kärleken kanske är en plats i ljuset där ingen kan ta en. Och att den är lika förgänglig som Antarktis is.

Stridsbergs Kristina är vingklippt som en enquistsk ängel och dyig som en dotter av Trotzig och det är bland sådana riktigt stora romaner Kärlekens Antarktis placerar sig. Romaner som inte väjer för de stora frågorna, för det grymma, fula, onda, goda eller vackra. Jag tror kanske inte på människan efter att ha läst Kärlekens Antarktis, men jag tror på litteraturen.