Medealand och andra pjäser

Sara Stridsberg har gett ut tre romaner, Happy Sally (2004), Drömfakulteten (2006) och Darling River (2010). Hennes pjäser har spelats i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Hon fick Nordiska rådets litteraturpris 2006.

Nu ger Bonniers ut en samling med tre dramer av henne: Medealand, Dissekering av ett snöfall (som uppförs på Dramaten i höst) och Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika.

Skådespelen gör sig väl som läsdramer, de tyngs inte av överflödiga scenanvisningar, ett vimmel av ovidkommande bipersoner eller stickspår i intrigen. Det är kring den tunga kärnan av centralgestalternas repliker och relationer vi läsare får röra oss. Framför allt kring de konflikter som finns inom huvudpersonerna, det att de vet att det finns ett stort avstånd mellan dem och vad omvärlden vill av dem.

I dessa tider, i detta familjemordens förlovade land, är det svårt att låta bli att känna sig förvirrad, att känna lätt svindel när man läser Stridsbergs kvinnoporträtt. Medea mördar, Valerie Jean Solanas skjuter Andy Warhol men missar och huvudpersonen i Dissekering av ett snöfall, Konungaflickan (ett slags varierat porträtt av Drottning Kristina) tål inte blod: därför kan hon inte tänka sig att föda eller kriga. Men hon har inte lätt att anpassa sig till familjelivet, hon heller.

I symbios med Medea

Utan att gå in på de ytterst komplicerade frågorna om familjevåld och kvinnor som dödar, kan man bara bläddra långsamt genom Stridsbergs tre dramer. Det är fascinerande att se hur hon lyckas göra kvinnoödena till sina, hur hon tränger in i Medea, här en uppdaterad invandrarkvinna som hotas av förvisning, och som lever i symbios med både Jason och sina två söner. Medea har gett dem livet, hon tar dem med sig in i döden, den yttersta utposten av den förvisning hon drabbas av.

Det är fascinerande att se hur Stridsberg lyckas göra kvinnoödena till sina

Konungaflickan drabbas av ett annan slags förvisning, oviss om sin könstillhörighet och roll i riket, ovillig och förskansad bakom ett tjockt pansar av otillgänglighet och omedgörlighet men samtidigt liten, klen och sårbar, smutsig och ovårdad. Vill inte föda, vill inte gifta sig och kan inte tänka sig att kriga. En stor del av dialogen förs mellan henne och hennes mamma och döda far.

Valerie Jean Solanas, hon som försökte skjuta Andy Warhol men missade, är den mest solkiga historien och personen. Det här dramat utspelar sig under hennes två sista veckor i livet, innan hon dör i aids. Mycket av den betänksamhet man kan ha om Warhols konst finns här härbärgerat i den kvinnliga huvudpersonen, motviljan mot föremålsdyrkan, förtingligande.

Förtvivlad och skyldig

Stridsbergs kvinnor och huvudpersoner är i sanning demoniska. De sprider förödelse, de är själva offer, men författaren gör ingenting för att befria dem från ansvar och skuld. Dramerna är suggestiva, nakna och inkännande. Här följer man verkligen den gamla principen inom dramakonsten, ”Show, don´t tell”. Författaren undersöker makten som verktyg på alla upptänkliga sätt, genom handlingarna (bödel-offer-schemat betraktas ur alla synvinklar) och också genom själva språket, tonfallet – genomgående sakligt – och genom att återge olika talpositioner (vem säger vad till vem?).

För att ge ett smakprov, en replik fälld av Makten, riktad till Konungaflickan:

”Ja, förutom att ni är våldsam mot tjänarna och slösaktig, sjuklig, ansvarslös, hänsynslös och vapengalen så skulle vi säga att ni är lite för hämndlysten för rikets bästa. Vad mer? Ni är manipulativ, oberäknelig, lat, självisk, högfärdig, principlös. Ni lägger er i saker som inte berör er och ni låter allt det vara som ni har ansvar för. Oroligheterna bekommer er inte.”

Objektiv och inkännande

De här kvinnorna klagar inte, de gråter och blöder. De slår och skjuter. Orsaken till deras olycka är en man (eller en manlig maktstruktur). Jämför med talesättet ”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna” med ”Bakom varje förtvivlad Medea står en Jason”.

De här kvinnorna klagar inte, de gråter och blöder

Det märkliga och skickliga i Stridsbergs sätt att skildra sina kvinnor är att hon gör det så objektivt och distanserat, lugnt – samtidigt som deras språk och repliker kommer liksom inifrån. Läsaren upplever verkligen Medeas förtvivlade situation, Konungaflickans despotiska ovillighet och Valerie Solanas stillsamma desperation, också om man inte kan förstå den, helt känna igen den som sin historia. Kvinnorna är både lika mig – och ändå helt annorlunda.

Efterord: om uppbrott och saknad

Boken är försedd med ett efterord av Steve Sem-Sandberg. Han tar upp uppbrottet som en gemensam nämnare för huvudpersonerna i skådespelen, och i Stridsbergs författarskap i stort. Och visst kan man se rörelsen, vad kvinnorna lämnar som det som definierar dem. En invandrar-Medea som blir utvisad kan naturligtvis inte bortse från sitt hemland eller det land hon förvisas från. Men samtidigt provocerar perspektivet mig: varför ser män ofta bara det som kvinnor saknar? För Stridsbergs kvinnor har väldigt mycket också om det till stora delar inte är hälsosamt varken för dem själva eller deras omvärld, det de har: förtvivlan, raseri, förslagenhet, en slipad verbal förmåga och ett skarpt intellekt.