Allt gott ska komma dig till del

I början trodde jag på allt som berättades, till och med fullkomliga lögner, om hur man bör uppföra sig, men jag följde också min egen lust.

Romanens första mening presenterar hjältinnan – anständig medelklass men med egen vilja – och anger tonen i hennes berättelse: rapp, behändig, jag skulle vilja säga smittande, som ett skratt smittar och drar med sig andra. Juryn för Noma priset, som Sefi Atta fick 2009, kallar henne ”en av de mest originella, fantasifulla och begåvade skönlitterära författare i Afrika, man kunde hävda den bästa i sin generation”.

Det är nog att ta i; enbart i Sefi Attas hemland Nigeria har hon två minst lika goda generationskamrater: Chris Abani och Chimamanda Adichie, kanske tre om man räknar med Helon Habila, kanske ännu fler som jag inte känner till. Däremot vill jag gärna hålla med hennes äldre författarkollega Buchi Emecheta som läser henne ”som man lyssnar till en god vän”. En sådan vill man lyssna till, och Sefi Atta är en god berättare. Hennes litterära talspråk har Birgitta Wallin därtill överfört till en fin och levande svenska.

Att skriva sig fri

Hjältinnan och jagberättaren i Allt gott ska komma dig till del heter Enitan Taiwo. Vi följer henne genom tre årtionden, från 1971 till 1995, från lydig familjeflicka till självständig samhällsengagerad yrkeskvinna. Familjen är välbärgad, pappan är framgångsrik advokat, Enitan skickas till en engelsk internatskola ”så som modet föreskrev på sjuttiotalet”. Mamman har i sorgen efter sin sons död lämnat den anglikanska kyrkan och gått in i en skum sekt. Föräldrarna grälar jämt och separerar till slut. Enitan går i pappans fotspår och blir advokat, med tiden också gift, mor och frånskild.

Den stora prövningen i Enitans liv kommer när hennes far, en ickepolitisk men principfast jurist, fängslas för att han försvarat en regimkritisk journalist. Efter åtskillig tvekan och hårt motstånd från sin man besluter Enitan sig för att engagera sig i kampanjen för att få honom och andra politiska fångar fria. Det är ett stort beslut, som hon kan fatta först när hon lärt sig att kräva sin rätt. Först som kvinna i familjen där hon av släkt och vänner stämplas som feminist.

Var jag det? Så fort en kvinna snäste till i mitt land skulle någon kalla henne feminist.

Jag hade aldrig slagit upp det ordet förut, men var det möjligt att det fanns ett ord som kunde beskriva hur jag kände det från en dag till en annan? […] Jag var beredd att strimla varenda uppfattning som de hade om kvinnor i bitar, likt de små hundarna med ett par byxor mellan tänderna. De gav sig inte förrän det bara var trasor kvar, och jag skulle inte ge mig förrän jag hade gjort mig hörd.

På bokmässan i Göteborg berättade Sefi Atta om sin borgerliga ungdom i den farliga staden Lagos och diktaturens Nigeria. Hon sprang på parties, gav inte sin röst åt motståndet, ansåg att politik var männens sak. Att skriva blev hennes sätt att för sig själv reda ut saker och ting, och så skapade hon Enitan ”som är mycket starkare än jag var”, och som parallellt med sin feministiska utveckling börjar reflektera över tillståndet i landet:

…tjänstefolket som fick ta köksingången, barnen som var gatuförsäljare, tiggarna. Vi såg deras ansikten varje dag och blev inte upprörda för det. Den förhärskande känslan var, att om människor befann sig i ett ogynnsamt läge berodde det på att de på något vis förtjänade det. De var fattiga, illitterata, radikala, subversiva – det var inte vi.

Hur lätt är det inte här att identifiera sig med Enitan? Vi lever våra nordiska välfärdsliv i förhållande till världen så som Enitan lever sitt medelklassliv i förhållande till Lagos och Nigeria, okunniga och självupptagna. Men Enitan väljer att engagera sig i motståndet och kammar hem en dubbel seger. Politisk: fadern och de andra med honom friges, och personlig: hon vågade. Det är en härlig scen när hon i en trafikstockning kliver ur sin bil och med knuten näve och vickande höfter dansar palongo så trafiken stockar sig ännu värre. ”Du måtte vara en särdeles trögtänkt kvinna” slänger en ilsken chaufför åt henne. ”Jag var” säger Enitan.

Skildringen av de här två flickorna hör till det bästa i boken.

Allt gott ska komma dig till del är en uppbygglig utvecklingshistoria, och klokt nog fogar Sefi Atta också till andra öden. Framför allt är det Sheri som bor granne med Enitan i en stor levnadsglad muslimsk familj. Hon stormar in i Enitans liv, näsvis, vild och avancerad, Enitans raka motsats. Men flickorna blir bästisar, och deras vänskap håller trots att de med tiden går helt olika vägar. Sheri blir Miss Nigeria, sedan sugar baby åt förmögna gubbar och slutligen också hon en självständig yrkeskvinna med en catering firma och välgörenhetsambitioner. Skildringen av de här två flickorna/kvinnorna och förhållandet dem emellan hör till det bästa i boken.

Det privata och det politiska

Sefi Atta låter Enitan födas samtidigt som det självständiga Nigeria, och från de allra första sidorna löper historierna parallellt, flickans och landets, det privata och det politiska. Enitan växer upp i ett stort hus med egen strand i Lagos lagun och hennes favoritsyssla – innan hon träffar Sheri – är att sitta på bryggan och meta och tittar på fiskargubbarna: ”de rodde i en rytm som förnöjde mig ännu mer än att tugga på brynt komage.”  På kvällarna på verandan lyssnar hon på pappan och hans vänner (studiekompisar från Cambridge där de kallade sig ”tre musketörer i mörkrets hjärta”):

Genom åren, allt från deras diskussioner om federalister, separatister och de förbannade britterna, hade jag uppsnappat en så stor vetskap om händelserna i mitt land som det bara var möjligt för en sjuåring. Jag visste att vår första premiärminister hade dödats av en general, att den generalen kort därpå hade dödats, och att det sedan var en annan general som hade lett landet. Överläggningarna hade upphört för en tid och nu verkade det som om biafranerna försökte sönderdela landet i två delar.

På samma sätt, men med åren något mera sofistikerat, håller Enitan oss ajour med vad som sker i landet: fortsatta konflikter mellan folkgrupper, knarkhandeln, de s.k. nigerianska breven (som vår f.d. minister Olavi J. Mattila gick på!), statskupper, korruptionen, oljeboomens förödande följder i Nigerdeltat, den hänsynslösa makteliten.

Torka, svält och sjukdomar. Men ingen katastrof på vår kontinent var större än de få personer som hade kontrollen över våra resurser; olja, diamanter, människor. De kunde sälja vad som helst och vem som helst till köpare utomlands.

Svepande formuleringar om en politisk verklighet som Sefi Atta vill att vi ska känna till.

Och det är här texten kan bli litet problematisk.

Sefi Atta skriver i den realistiska tradition som etablerades av Chinua Achebe på 1950-talet.

Sefi Atta skriver i den realistiska tradition som etablerades av Chinua Achebe på 1950-talet. Achebe, liksom de flesta av den första generationens författare i Afrika, såg sig som en folkets lärare, en som skulle upplysa både afrikaner och omvärlden. Det var en viktig uppgift i ett skede när Afrika skulle återerövra sin förtrampade och förlorade kultur. Många – men inte alla – av senare generationers författare har velat komma bort från rollen som lärare. Ändå kan det mesta av den skönlitteratur som skrivs idag i Afrika kallas samhällsengagerad, oberoende av hur den formellt ser ut. Och det är inte heller där problemet finns, utan i hur den förhåller sig till omvärlden.

Den ”afrikanska” romanen

J.M. Coetzee har en rolig novell kallad ”Den afrikanska romanen”, där han låter sitt fiktiva alter ego, Elizabeth Costello, diskuterar med en fiktiv nigeriansk författare. Costello säger bland annat:

Afrikanska romanförfattare skriver för all del om Afrika, om afrikanska erfarenheter, men jag tycker det verkar som om de hela tiden kastar blickar över axeln på utlänningar som ska läsa dem. Vare sig de vill det eller inte har de funnit sig i rollen att tolka Afrika åt sina läsare. Men hur ska man kunna utforska en värld i hela dess djup, om man samtidigt måste förklara den för utomstående?

Costellos poäng är att först när ett land har en nationell läsekrets som kan föda en nationell litteratur kan författare skriva utan att snegla på främlingar.

Afrikanska författare är i hög grad beroende av en utländsk marknad och utländska förläggare.

Lättare sagt än gjort. Afrikanska författare är i hög grad beroende av en utländsk marknad och utländska förläggare, och många, bland dem Sefi Atta, finns utomlands. Jag kan tänka mig att hon, som bor i Mississippi, allt som oftast stöter på okunskap och fördomar, och känner ett behov av att rätta till dem, upplysa. Men litterärt är det mindre lyckat, och det vet Sefi Atta. Hon låter Enitan irriterar sig på att de afrikanska författarna ”hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna”, tänker hon. Ändå förfaller Sefi Atta själv till samma tvång att förklara. Till exempel ett traditionellt klädesplagg kallat iro beskrivs som ”omlottkjolen som löpte runt midjan och neråt”. Sådana förklaringar behövs inte, eller så kan de förvisas till en ordlista.

Knepigare är det med sociala och politiska förhållanden, som läsaren kan behöva och gärna vill känna till. Hur foga in dem? Coetzee är förstås mästaren, han struntar i upplysningen och skriver böcker som trots det genomsyras av den sydafrikanska verkligheten. Sefi Atta lyckas inte lika väl när hon försöker smyga in de allmänt informativa bitarna i Enitans berättarflöde. Men det behöver man kanske inte hänga upp sig på, informationen är relevant och ger en bakgrund till händelserna.

Enitan irriterar sig också på den västerländska bilden av Afrika; vilda djur, halvnakna massajer, krig, svält, ormar och mörker … Sådana skildringar förväntar sig också förläggarna och läsarna i väst, sa Sefi Atta i Göteborg. Jag vill påstå att detta har blivit något av en (begriplig) fördom hos afrikanska författare, en kliché som håller på att föråldras. Är det inte snarare så att vi vill läsa om, förvånas över och känna igen oss i personer som Enitan och Sheri, upproriska och sårbara tonåringar, moderna, urbana kvinnor som försöker komma till rätta med familjens förväntningar och samhällets krav? I varje fall är det därför jag gärna läser Sefi Atta, och det är säkert en orsak till hennes internationella framgång.