Marina Bellezza

Med Stål (på italienska år 2010, i svensk översättning 2012) och Marina Bellezza (italienskt original 2013; på svenska 2015) gestaltar Silvia Avallone det moderna Italien och de ungdomar som bebor det anfrätta samhället. De två romanerna är kuslig läsning, inte bara för att de yttre villkoren för huvudpersonerna är så snåla utan snarare för det känslomässiga klimatet. När jag läser Marina Bellezza går tankarna till filmen Leviathan. I Andrej Zvagintsevs film är landskapen storslagna och skådespelarprestationerna fantastiska, det samma gäller för Marina Bellezza. Men det som händer mellan personerna handlar om att vinna eller förlora. Tillvaron har reducerats till en kamp. Känslor och nyanser är en lyx man inte består sig med. Det oaktat är både Stål och Marina Bellezza utvecklingsromaner. Det sjuder under ytan.

Tillvaron har reducerats till en kamp. Känslor och nyanser är en lyx man inte består sig med

Avallones debut Stål utspelar sig kring ett stålverk i kuststaden Piombino. Livet emanerar från stålframställningen. Det är hett, enformigt, tungt och obönhörligt antingen du själv jobbar där eller delar liv med någon som gör det. Lite som i Åsa Linderborgs Mig äger ingen. I Stål härbärgeras hoppet av de två unga flickorna Anna och Francesca, samtidigt utmanande och evigt väntande i ungdomens Ingenmansland.

En stjärna och en herde

I Marina Bellezza finns samma obevekliga hårdhet, samma dödsdömda kamp, mellan könen, mellan generationer, mellan klasser. Tillvaron i det politiskt livlösa Berlusconi-Italien är sömnig. I Stål är fonden det rostiga verket, statt i förfall. I Marina Bellezza utspelar sig handlingen dels i den svettiga tv-studions föregivna glamour, dels i de karga men storslagna bergen där Andrea sammanbitet slår sig fram med femton kor och ett sönderslaget kärleksförhållande. Att försörja sig som boskapsbonde i Villa Cervo innebär lika hårda villkor som att jobba på stålverk, men på ett annat sätt.

I den nya romanen finns samma obevekliga hårdhet, samma dödsdömda kamp, mellan könen, mellan generationer, mellan klasser.

Marina Bellezza som gett namn åt boken är en drygt tjugoårig blond skönhet, en uppåtgående tv-kändis och sångerska, dotter till en alkoholiserad mor och en misslyckad affärsman. Marina är stark, hon har alla accessoarer och attribut som behövs och hon vet hur hon ska ta sin publik. Andrea är en några år äldre man som till en början arbetar deltid på bibliotek. Senare övertar han sin farfars gård och börjar tillverka ost.  Båda de här unga vuxna är arga, på grund av sin bakgrund förkroppsligad av föräldrar som av olika orsaker inte kunnat stöda dem och på grund av en Berlusconiledd politik som snuvat dem på framtidsutsikter.

Så här skildras scenen när Marina föddes: ”Paola och Raimondo var ensamma på sjukhuset, som två herrelösa hundar. Båda två var helt utmattade efter tio timmars värkarbete och kände sig mer som barn än föräldrar. Två övergivna barn med ett ansvar som var dem övermäktigt. Ändå var Marina varken ett misstag eller resultatet av en slump eller tankspriddhet, utan ingick i en noga uttänkt flyktplan.”

Kvinnans frihet

Marina har också planer: hon har en kropp som få och en sångröst som slår an. Hon förklarar också att hon utnyttjar sin frihet därför att hon måste – att reflektera kring vad det kostar henne finns inte på kartan. Livet måste levas, ”Frihet är inte positivt, det gör jätteont. Men till slut måste man igenom det.”

Andrea å sin sida har en lite annan bakgrund. Han är en lillebror som vuxit upp i skuggan av sin mera framgångsrika och gynnade äldre bror. Hans far har blivit en borgmästare som inte tänker befatta sig med sin bakgrund (hans farfar hade boskap och levde anspråkslöst på dem), hans mor tänker hela tiden på att hålla ihop familjen, ett till synes utsiktslöst projekt.

Marina Bellezza förklarar att hon utnyttjar sin frihet därför att hon måste

Någonstans lite efter halva boken händer det något som ändrar det känslomässiga klimatet i romanen. Personerna börjar behandlas var för sig. De växer och får individuella röster och självständiga liv. Det kommer luft mellan raderna. Det blir snöstorm och naturkatastrof. Efter det är ingenting som förr. Kampen ersätts av känsla.

En enkel berättelses styrka

Den här förändringen syns också i Johanna Hedenbergs översättning, hon har översatt både Stål och Marina Bellezza. Avallone och Hedenberg har en kraftig vokabulär som passar i både Marinas och Andreas munnar. Avallones styrka ligger inte i första hand i avancerad språkbehandling eller i sättet att bygga upp romanen. Man kan misstänka att en delorsak till att hennes romaner blivit så hyllade är att man här har något som INTE är nydanande, experimentell prosa – snarare tvärtom.

Stål och Marina Bellezza är rätt mångordiga romaner, men i grunden enkla och konventionella berättelser om en generation som till dags dato inte i större utsträckning beretts plats i litteraturen. Dessutom är det de unga kvinnorna som för ordet och bär berättelserna – och livet – på sina spända axlar. Här är det kvinnorna som för handlingen framåt, fast männen finns med. Man får en känsla av ett det är kvinnorna som lever, männen jobbar och kör bil. I Stål ägnar de sig också åt avancerat festande. Åsa Beckman och Ann-Christine Snickars har i sina recensioner av Stål i DN respektive Lysmasken jämfört Avallone med Monika Fagerholm. Jag kan både hålla med och inte göra det. Avallone är lyskraftig och hon för fram flickan i ljuset, men hon är inte av samma språkliga kaliber som Fagerholm.

Silvia Avallones romaner är i grunden enkla och konventionella berättelser om en generation som till dags dato inte i större utsträckning beretts plats i litteraturen

I Marina Bellezza får den arga och hjälplösa mannen också tillfälle att visa sin stumma hjälplöshet och hur han trots allt med sina egna händer klarar av att hjälpa en kalv till världen.

Marina Bellezza är en gestaltning av en generation född in ett underläge. Författaren är född 1984. Här möter vi ett Europa på reträtt, och kräftgången leds av Italien (och av Grekland förstås, men det är Italien som är i fokus för Avallone). Romanen är kanske inte lika glänsande som Stål, utan har något av det något utspädda och ofullbordade som brukar karakterisera ”del två”. Samtidigt visar den här andra romanen på en utveckling, en känsla för nödvändigheten att försonas och mogna, att hitta nyanserna.