Mandarinerna

En typisk recension av Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna inleds med påståendet att verket är en nyckelroman, tätt följt av de Beauvoirs starka avståndstagande från en sådan läsning. Likaså är det vanligt att recensenten tar upp det faktum att de Beauvoir betytt mycket för feministerna, men att hennes biografi stod i konflikt med hennes intentioner. Trots att hon talade för kvinnans självständighet levde hon på många sätt i skuggan av sin livspartner Jean-Paul Sartre. Deras pakt om frihet och ärlighet i samlivet var svår att leva upp till och känslomässigt acceptera.

Det finns en uppsjö böcker om de Beauvoirs liv (1908-1986) och verksamhet, och bilden av henne är minst sagt motsägelsefull. Man kan också fråga sig om genrebestämmelser och  -gränser är striktare för kvinnliga författare än för manliga.

Man kan fråga sig om genrebestämmelser och  -gränser är striktare för kvinnliga författare än för manliga

Les Mandarins utkom 1954 och erhöll Goncourtpriset samma år. Handlingen utspelar sig kring en handfull vänsterintellektuella med ett förflutet inom den franska motståndsrörelsen under andra världskriget: psykoanalytikern Anne Dubreuilh och hennes make Robert, politiskt aktiv inom det fiktiva partiet SRL. Paret har en vuxen dotter och deras närmaste vän, Henri Perron, är en tidskriftsredaktör vars intressen småningom kommer att stå i konflikt med Dubreuilhs. Kring dessa personer finns många fler med skiftande bakgrund och verksamheter. I USA finns en författare, Lewis Brogan, som under ett par år har en relation med Anne. På en Wikipediasida (se nedan) kan man till och med hitta en förteckning över vem som förmodas vara vem av romanpersonerna.

Motstånd och konflikter

Handlingen i Mandarinerna står på två ben: det ena benet är de politiska diskussionerna.

Vänsterns framtid är osäker och det kalla kriget har inletts. Man måste göra upp med sitt förflutna och med framtidsscenarierna samtidigt. Hur fläckfritt har man handlat under kriget, vem har räddat judar undan tyskarna och vem har varit angivare? Hur många räddningsaktioner ska det gå per angivelse för att man moraliskt kan anse sig gå fri? Bör man tala eller tiga om det man vet om Sovjetunionens arbetsläger, hur långt ska lojaliteten för ideologin sträcka sig? Hur långt kan man gå för att skydda sina närmaste mot deras förflutna?

Det andra benet i romanen är kärleken och erotiken. Anne och Robert har länge varit gifta. De har inget sexuellt samliv längre, men en ung vuxen dotter, Nadine, och en stark lojalitet och arbetsgemenskap – som visserligen till stor del består i att lämna varandra ifred. Anne inleder ett förhållande på andra sidan Atlanten. Det är ett förhållande som inbegriper lyckostunder men också besvikelser och mycket frustration. Kärleksskildringarna har många paralleller med de politiska diskussionerna. I krig och kärlek är allt tillåtet?

Styrkan i Mandarinerna är de Beauvoirs förmåga att leva sig in i flera olika sätt att uppleva verkligheten

I början av Mandarinerna finns en samlagsskildring med Anne (bokens jagperson och berättare) och Scriassine, som är USA-vänlig och har ett konfliktfullt förhållande till bokens övriga manspersoner. Scenen är som en illustration av maktförhållandet mellan könen, en uppvisning mer än en lustfylld upplevelse. Här är berättaren alldeles tydligt ”på kvinnans sida, mot mannen”, men senare byter hon många gånger fokus. Anne bestämmer sig i ett tidigt skede av romansen med den amerikanske författaren Brogan för att inte lämna sin man. Hennes hem och plats är i Frankrike med sin familj. Brogans irritation när Anne ständigt utgår från att hennes åsikter om var de ska vistas och med vem de ska umgås ska prioriteras är kanske inte så svår att förstå?

Styrkan i Mandarinerna är de Beauvoirs förmåga att leva sig in i flera olika sätt att uppleva verkligheten. Verkligheten och sanningen är relativa och bör kunna betraktas från flera synvinklar. Det som uppfattas som så provocerande i de Beauvoirs liv, att hon så att säga inte lever som hon lär är kanske en nödvändighet man är tvungen att åtminstone i någon utsträckning acceptera, ifall man leva ett fullödigt liv. I sitt övriga författarskap, läs till exempel Det andra könet (1949), framstår hon som ovanligt kategorisk (i motsats till hur seklets andra stora feminist Virginia Woolf resonerade i Ett eget rum tjugo år tidigare). I Mandarinerna, i fiktionen, finns det utrymme för en större vinkel och tolerans för att ideal och verklighet kan ligga ganska långt från varandra.

Kvinnans egna arbete

Den stora blinda fläcken i Mandarinerna är psykoanalysen. Huvudpersonen Anne är psykoanalytiker och det signaleras många gånger att hon tycker att kvinnan ska ha ett eget yrke, hon ska vara mannen oavhängig. Väninnan Paule som lever helt och hållet för sin Henri är inte bara olycklig, hon framstår också som lite löjlig.

Men medan männens diskussioner med förlov sagt får ta mycket plats hittar man inte många rader om vad Anne egentligen gör när hon arbetar. Visserligen är Anne engagerad i partiet SRL som mannen leder och det redaktionella arbetet för tidskrifterna Vigilance och L´Espoir, men hon har ju ett eget yrkesliv också. I det verkliga livet skyddas psykoanalytikerns arbete av tystnadsplikt, men i fiktionens värld behöver man väl inte ta hänsyn till sina romanpersoners privatliv? Till försvar mot den här invändningen kan sägas att ett visst förhållningssätt som Anne har kan vara ett uttryck för hennes yrkesidentitet, hon är utpräglat analytisk men samtidigt livsnära – hon betraktar sina medmänniskor och också sig själv ganska distanserat.

I det verkliga livet har psykoanalytikern tystnadsplikt, men i fiktionens värld behöver man väl inte ta hänsyn till sina romanpersoners privatliv?

Läsningen av Mandarinerna är en stark upplevelse. Romanen har visserligen en rätt lång startsträcka, det tar lite tid innan man kommer in i diskussionen och lär sig hålla reda på alla inblandade, men dialogen är verkligen levande. Personförteckningen i slutet är föredömligt fyllig och en tillgång för förstagångsläsaren. Att de Beauvoir fick Goncourtpriset beror inte enbart på bokens aktualitet när den utkom, att hon höll fingret på pulsen, här finns en skicklighet i formuleringskonst och glöd som få författare kan leva upp till. Den här vitaliteten finns i replikernas tempo men också i den segrande livsviljan huvudpersonen visar i slutet av berättelsen. ”Också det dystra blir uppmuntrande när man gör konst av det”, som författaren låter Lambert säga. Eller: ”`Även mitt liv ska börja om på nytt´, tänker jag hoppfullt, `det blir ännu ett liv, mitt eget liv´”, som Anne formulerar det i en medvetandeström mot slutet av romanen.

Översättningen

Översättningen av den här nyutgåvan är från 1992. När Åsa Moberg antog utmaningen att översätta Les Mandarins hade den inte tidigare översatts till svenska. Arbetet gjorde hon tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos, en ungrare med franska som modersmål. Efter utfört uppdrag skrev Moberg boken Simone och jag (1996), där hon gör en djupdykning i Simone de Beauvoirs liv, ideologi och verk och också kort redogör för en del förvecklingar i eftermälet efter författaren. Hela framställningen filtreras genom Mobergs liv och läsning. Moberg hänvisar till ett uttalande av de Beauvoir, att man ska skriva som man talar.

Simone de Beauvoir ansåg att man ska skriva som man talar

Själva översättningsarbetet är en kedja, där de potentiella brotten kunde vara många. Moberg erkänner villigt och glatt att hennes franska var långt ifrån felfri när hon skred till verket. Det var också en av orsakerna till att hon kontaktade Inczèdy-Gombos. Det ligger ju dessutom 38 år mellan originaltext och översättning. Hur omsätter man budet att skriva som man talar med det avståndet i tid? Resultatet är en levande svenska, där man någonstans i bakgrunden kan känna en fläkt av franska (inte av själva språket, men sättet att tilltala varandra och förhålla sig till tanke och verklighet).

Förordet av Anneli Jordahl

Tiden må ha arbetat för kvinnors rätt att känna som de gör och förverkliga sig själva. Häpnadsväckande mycket tycks ändå ha överlevt decennierna tänker jag när jag sist av allt tar del av Anneli Jordahls förord till Norstedts nyutgåva. Visserligen tar Jordahl också fasta på det dialektiska i romanens uppbyggnad i sin presentation, men samtidigt redogör hon för att hennes första fascination inför Simone de Beauvoir berodde på det jag upplever som ganska förlegat, kvinnans fascination inför yttre attribut och mannens blickar, Juliette Greco-frisyrer och svarta polotröjor. Det sist skrivna i boken känns som det mest föråldrade.