Älven

”Efter att ha läst Älven vet jag visserligen mer om både Finlands och Sveriges historia” skriver recensenten Anna Remmets. Rosa Liksoms bok Älven är en trovärdig och samtidigt högaktuell berättelse om människor som lever mitt i ett pågående krig.

De finska krigsbarnen är välkända i Sverige. Betydligt mindre är kunskapen om de flyktingläger som faktiskt fanns på svensk mark under andra världskriget. Det handlar om de flyktingläger som bildades på andra sidan om den svenska gränsen under 1944, då Finland slogs mot de tyska trupper som man under en tid samarbetat med.

Om detta handlar Rosa Liksoms nya roman Älven, uppkallad efter den älv som flyktingarna måste ta sig över och som skiljde krig från fred. Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), som är född 1958, har tidigare belönats med Finlandiapriset och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Mest känd är hon kanske för Kupé nr 6, som är en slags skitig och mörkt humoristisk version av roadtrip– och buddy movie-genren med en ung finsk kvinna och en rysk man på resa med transsibiriska järnvägen i huvudrollerna.

Värt att notera är att hon skriver både på finska och meänkieli. Liksoms förra bok Överstinnan, som utgavs på svenska 2019, berättar om fascismen i Finland under första delen av 1900-talet. Perspektivet är den så kallade ”överstinnan”, en obehaglig huvudperson som vurmar för nazismen. Älven, som liksom Överstinnan är skriven på meänkieli, kan ses som en syskonbok till denna. Den skildrar ungefär samma period, men ur ”småfolkets” perspektiv.

Fin översättning till svenska

Om huvudpersonen i Överstinnan väckte obehag och osäkerhet hos läsaren, framstår den tonåriga bondflickan som är huvudperson i Älven trots sin ungdom som en pålitlig berättare att hålla i handen och sympatisera med. När romanen börjar är hennes far i kriget och båda bröderna är döda. Den gravida modern har givit sig av i förväg mot tryggheten i väst och flickan påbörjar sin mödosamma vandring efter. Med sig har hon gårdens kor, en piga, en piga från en annan gård och en ung pojke. Umbärandena på flykten ska dock komma att bytas ut mot umbärandena i trånga och sjukdomsdrabbade läger där småbarn dör som flugor.

Huvudpersonens röst, genom vilken alla fasor förmedlas, känns trovärdig och levande. Översättaren Janina Orlov har lyckats fint med att föra över det karga, ofta grova språket till en svensk språkdräkt. Den cirka trettonåriga berättaren framstår inte som mer lillgammal än vad som är trovärdigt med tanke hur hon tvingats växa upp i förtid, först av arbetet på gården och sedan av kriget. Hennes försök att sätta ord på den existentiella ångest som kriget och flykten väcker i henne är precis så barnsliga, tafatta och rörande som de ska vara. Och hennes stora handlingskraft är inte heller den överdriven. Hon agerar helt enkelt precis på samma sätt som många barn som tidigt tvingas ta ett alldeles för stort ansvar. Det här oavsett om de kommer från Finland eller från Afghanistan.

Den vanliga människans ansvar i krig

Som det barn hon är, är samtidigt hennes värld på många sätt liten, även om hennes farbror har lärt henne om stjärnorna och att solen är en stjärna (något som en av pigorna fnyser åt). De politiska krafterna bakom det krig som skickat dem och korna på flykten reflekterar hon dock inte över. Vore det på ett annat sätt skulle det antagligen kännas orealistiskt med tanke på huvudpersonens ålder, men att Liksom valt att skildra detta skeende genom ett barns ögon är ändå ett medvetet val.

Frågan om vad som kan och ska avkrävas av den ”vanliga”, maktlösa människan som varken väljer vad hennes härskare gör eller vilka de allierar sig med är en fråga som diskuteras flitigt nu i våra dagar när Ryssland nyligen attackerat Ukraina. Inga av romanpersonerna i Älven, varken vuxna eller barn, uttrycker någon ideologisk entusiasm à la ”överstinnan” över det Nazityskland som deras regering tidigare samarbetade med . Men Liksoms sätt att i förbifarten låta karaktärer konstatera att någon till exempel har en ”arisk” näsa får nog läsas som en kommentar till hur fascismens språk och tankar förmår sippra in och förgifta även de mest ”opolitiska”.

Att vara i sin egen kropp

Älven utspelar sig under en kort, koncentrerad tid. Men med tanke på allt som händer huvudpersonen är det inte konstigt att hon tycks växa upp under berättelsens förlopp. När romanen slutar ger hon sig återigen ut i världen, fast denna gång mer eller mindre frivilligt.

Vad som är lite tröttsamt är hur ett sexuellt uppvaknande fortfarande tycks vara obligatoriskt i många coming of age-historier.

Vad som är lite tröttsamt är hur ett sexuellt uppvaknande fortfarande tycks vara obligatoriskt i många coming of age-historier. Så även denna. Queerteoretikern Jack Halberstam har skrivit om heteronormativ temporalitet och hur tidens gång och människornas mognande enligt denna definieras av heterosexuella relationer och heterosexuell reproduktion. Det vore uppfriskande att läsa om en flicka som utvecklas till ung kvinna utan att samtidigt nödvändigtvis upptäcka den heterosexuella erotiken.

Å andra sidan låter Liksom sin unga huvudperson betrakta sin egen och andra flickors, kvinnors och tanters kroppar på ett rättframt och krasst sätt, fritt från litterära klichéer. Hon låter sin huvudperson njuta sexuellt men beskriver i lika hög grad kroppars andra funktioner. På flera ställen står det om hur huvudpersonen går och kissar. Överlag verkar denna vara väldigt grundad i sin egen kropp, vilket kanske är resultatet av att ha växt upp på en bondgård där djurens kroppsliga funktioner är ständigt närvarande.

Denna förmåga att ”vara” i sin kropp blir extra viktig eftersom de många undersökningarna och avlusningarna i lägret reducerar kroppen och människan till ett föremål.

Överhuvudtaget genomsyras Älven, med allt sitt socialrealistiska elände, av en slags sinnlighet. Naturen är långt ifrån romantiserad. Tvärtom är den farlig för den som inte har något hem med sin kyla och sitt regn och snö. Men på samma sätt som människornas (och djurens) kroppar har den en stark närvaro i texten. Liksom skriver skickligt fram naturens, människornas och djurens lukter och texturer. Så här kan det låta: ”Vi kurade ihop oss, lugnade och otåliga på samma gång. Marken andades in höstens kyla rakt i min dosa. Spänningen och den utdragna väntan böljade som brännande vågor i trakten av min kurrande mage.”

Vag gräns mellan djur och människa

Och vid sidan av den naturvetenskap som huvudpersonen har fått lära sig av sin bildade farbror och som inom henne ibland kommer i konflikt med den kristendom hon vuxit upp med, finns också stråk av en nästan förkristen natursyn. Denna kommer fram bland annat i Liksoms sätt att låta henne tänka på Solen och Månen med stort S och M.

Gränsen mellan människa och djur är inte heller helt självklar. Människorna lever så nära sina kor att de förser dessa med mänskliga egenskaper även om de också ibland kan piska dem. För huvudpersonen är varje ko en individ med en egen personlighet. I hennes ögon kan en ko le. Eller gråta och sörja när hon har mist en kalv.

Kopigan Martta instruerar frimodigt om hur man ska föra in händerna i kons ”fitta”…

I en minnesvärd scen där huvudperson och en av pigorna hjälper en ko att kalva för första gången möts det kroppsligt krassa och det empatiska som kännetecknar Älven. Kopigan Martta instruerar frimodigt om hur man ska föra in händerna i kons ”fitta” medan huvudpersonen tröstar och lugnar kon i fråga, som ska få sin första kalv.

I en del historiska romaner tycks huvudärendet vara att berätta om ett historiskt skeende och det skönlitterära blir en ganska platt ram. Men i bra romaner, som denna, förhåller det sig tvärtom. Efter att ha läst Älven vet jag visserligen mer om både Finlands och Sveriges historia. Men framförallt vet jag mer om korsleenden.