Den skakade kvinnan: eller en historia om mina nerver

Två och ett halvt år efter att Siri Hustvedts far dött står hon på en gräsmatta utanför St. Olaf College i Minnesota, där fadern varit professor i närmare 40 år. Inför ett femtiotal av hans vänner och kolleger ska hon hålla ett minnestal, men märker till sin stora förvåning att hon plötsligt börjar skaka kraftigt från halsen och neråt. Det är inga lätta darrningar, utan synliga skälvningar som får hennes mor och systrar i publiken att känna det som att de bevittnar en avrättning i elektriska stolen. Men rösten lyckas hon hålla klar och tydlig, och när talet är slut avtar också skälvningarna. Vad var det alltså som hände?

Upprinnelsen till Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver (The Shaking Woman or A History of My Nerves, 2010) är dramatisk, men förmodligen hade boken aldrig blivit till om inte fenomenet hade upprepat sig. Under ett seminarium i Key West ett halvt år senare ska Hustvedt hålla sitt anförande direkt efter en populär romanförfattare som nyss fått stående ovationer, och så fort hon stiger upp i talarstolen sker det förskräckliga igen. Med obegriplig sinnesnärvaro lyckas hon hålla sig upprätt genom att klamra sig fast vid talarstolen, samtidigt som hon ber publiken ha överseende med skakningarna. Rösten bär och även denna gång lyckas hon fullfölja sitt uppdrag. Efteråt kommer en läkare fram till henne och säger att det var som att se läkare och patient i samma kropp, ”en förnuftsstyrd talare och en kvinna mitt uppe i en personlig jordbävning”.

Intellekt och kropp

Hustvedts ämne intresserar mig eftersom jag själv har kinder som rodnar när de vill, för att inte tala om öron som kan hitta på att börja susa och lemmar som i värsta fall blir darriga. Jag kan alltså väl identifiera mig med tudelningen i å ena sidan intellektet och å andra sidan kroppen med allt den bär på av känslobråte. Den här kluvenheten är också en av utgångspunkterna hos Hustvedt som angriper problematiken med de vapen hon behärskar bäst; intellektet och sin stora beläsenhet i framför allt i psykologi, neurologi och filosofi. I själva verket visar det sig att hon redan före anfallen har slukat litteratur av den här typen, deltagit i seminarier i hjärnvetenskap och neuropsykoanalys och också hållit en skrivarkurs för patienter på en psykiatrisk klinik. I romanen Vad jag älskade (What I loved, 2003) som enligt en artikel i The Observer innehåller vissa påfallande paralleller med författarens eget liv, forskar den kvinnliga protagonisten Violet Blom i hysteri.

Ämnet intresserar mig eftersom jag själv har kinder som rodnar när de vill …

Följden blir en historisk översikt med utgångspunkt i olika kända begrepp som hysteri (eller, som det numera kallas, konversionssyndrom), la belle indifférence, dissociation, bortträngning, automatisk skrift… Nånstans märker jag att min koncentration sviktar, för det här läser man ju inte om första gången, eller, som Hustvedt själv uttrycker det: ”I det allmänna medvetandet är emellertid hysteri och automatisk skrift numera sepiafärgade – föråldrade termer som en gång användes av läkare i bonjourer och höga hattar”. Inte heller känns det särskilt relevant med tanke på frågeställningen, snarare som att Hustvedt med våld försöker tillämpa en klassisk psykoanalytisk mall. Å andra sidan måste man nog lägga sig platt inför hennes grad av beläsenhet. Bara en människa som studerat hyllmeter efter hyllmeter kan väl skriva en mening som ”Det är bestickande hur väl Freuds distinktion mellan det visuospatiala och det audioverbala stämmer överens med den forskning som har gjorts på patienter med kluvna hjärnor”.

En essä om det bortträngda

Samtidigt som jag märker att jag får svälja en viss irritation över det som jag uppfattar som psykologiserande tolkningar uppstår ändå frågan om jag inte läser med fel förväntningar. Kanske var det i själva verket detta som var bokens syfte, att skriva en i det närmaste akademisk essä om det bortträngda, allt det där vi bär inom oss utan att riktigt veta vad eller var, allt det där som kan ploppa upp oförhappandes och sabba ett uppträdande, eller – för att se det ur motsatt synvinkel – rädda en roman? Kanske var skakningarna bara en förevändning för att få göra en djupdykning i det omedvetnas domäner och samtidigt göra något av all den kunskap som förvärvats under år av läsning och seminarier?

Som om texten skrev sig själv, utan inblandning av det medvetna.

Det är egentligen när jag börjar se boken ur den här synvinkeln, när jag flyttar fokus från skakningarna till frågor om vad minnet och det undermedvetna kan ha för betydelse för Hustvedt som skrivande människa som jag kvicknar till ordentligt igen. Inför det uppdraget blir tendensen att intellektualisera mer begriplig, liksom alla reflektioner kring minnet, jaget, det medvetna och det omedvetna. Speciellt intressant ur det perspektivet blir avsnitten om den automatiska skriften, om handen som skriver trots att den som håller i pennan är oförmögen att återge det nyss nedskrivna. Eller, det som flera författare vittnar om, att när man har flyt så är det som om texten skrev sig själv, utan inblandning av det medvetna jaget. Vilka luckor är det då som öppnas? Vem håller i pennan? Och kan det faktiskt vara så att en del av vår verbala förmåga sitter i fingrarna, bara är tillgänglig rent manuellt (Det skulle väl i så fall betyda att man skriver på ett annat sätt, mer jagnära och intuitivt, när man skriver för hand än då man gör det på dator? Jag beslutar att testa och skriver den här recensionen en tidig morgon liggande i sängen. Det går bra. Pennan känns intim och behagligt opretentiös. Men inte vet jag om texten hade sett annorlunda ut om jag satt mig direkt vid maskinen.).

Rädslan hör till det kollektiva undermedvetna

Slutintrycket av Den skakande kvinnan tippar alltså över mot det positiva trots den lätta bedövning paraden av namn (Freud i första hand men därtill en lång rad forskare och filosofer) frammanar någonstans i mittpartiet. Kopplingen mellan migrän och skakningar är intressant, liksom reflektionerna kring människans sociala och biologiska arv. Det är nämligen ackurat den fråga som läsaren av Vad jag älskade ställdes inför, då en av pojkarna i boken beskrevs som obegripligt och närmast medfött ondskefull. Jag hade svårt att köpa det, lika svårt som jag nu har att se skakningarna som enbart en psykologisk eller neurologisk angelägenhet.

Finns det inte en social aspekt också?

För finns det inte en social aspekt också? Skälvningar signalerar, som Hustvedt påpekar, rädsla, och i ett samhälle där din överlevnad är avhängig det du presterar hör rädslan till allas vårt kollektiva undermedvetna. Rädslan för att falla, inte duga, inte hålla måttet. Den som i Karin Johannissons Melankoliska rum drabbar Max Weber så att han varken kan sova eller arbeta, som får Ann Heberlein att mellan varven drabbas av dödsångest, och som får försäljningssiffrorna för insomningspiller och SSRI-preparat att skjuta i höjden. Är människan gjord för alla de påfrestningar som samhället utsätter henne för? Klarar hon av den press som arbetslivet och informationssamhället ålägger henne? Den skakande kvinnan innebär en hisnande inblick i kroppens och psykets skrymslen, men de här frågorna hade också kunnat ställas.