Sista paret ut

Mia Francks roman Sista paret ut förflyttar oss till ett sjuttiotal där skilsmässa inte bara splittrar familjer – utan också blottar samhällets syn på kön, skuld och föräldraskap.

Sista paret ut är en klassisk lek som går ut på att två personer ska försöka nå fram till varandra medan en tredje gör allt hen kan för att springa emellan och sabotera deras förening. Mia Francks roman handlar mycket riktigt om ett par som slås sönder av en tredje part – men mest av allt handlar det om skilsmässan från barnen.

Det är sjuttiotal, Martti Miettunen är statsminister, Jimmy Carter styr väst och Henrik ondgör sig över att OPEC-länderna ska höja oljepriserna. Det ligger något revolterande i luften, samtidigt som normerna, tillika juridiken släpar efter – enligt lag är äktenskapsskillnad oundviklig om kvinnan ”begått hor”.

Ingen ställer sig på kvinnans sida

Genom paret Liz och Henriks och de närståendes perspektiv samt från utdrag ur rättegångsprotokollen återges bilden av ett äktenskap i kris; den utdragna, plågsamma skilsmässan och om vem som ska få vårdnaden om deras tre små barn. Alla involverar sig, tycker något, och känner sig ha rätt att tycka. Skilsmässoboomen ligger i startgroparna: ”Det är som om skilsmässor smittar – de finns överallt”, tänker Henrik.

…och deras sexliv ”är ett skådespelsknull

Liz har alltså träffat Ed och vill skiljas. Hon känner sig ensam i förhållandet – Henrik och hon har aldrig pratat om något på djupet, aldrig grälat heller för den delen, och deras sexliv ”är ett skådespelsknull”. Visst, de var kära när de först träffades som väldigt unga, men av det finns inget kvar. Henrik är däremot nöjd och vill fortsätta vara gift.

Bortsett från att den så kallade änkeleken ”Sista paret ut” är en ganska rolig jaga-lek är den präglad av konservativa normer. Paren ska delas upp i pojke och flicka. Om den som jagar är en pojke ska han förstås springa efter flickan och vice versa. På samma sätt osar förlegade samhällsstrukturer ur både protokollen och de närståendes bedömningar av Liz och Henriks situation – monogami framför allt!

Ingen ställer sig på Liz sida, inte ens hennes egna föräldrar. Henrik slår Liz, men det kommer inte göra någon skillnad resonerar hon. ”Det kommer att vara rimligt att han slog mig. För jag har sårat honom. För jag har sårat honom som man, som min man. Det är nästan som att inte bli slagen om den som slår är ens egen man.”

Förväntningarna på pappan är lågt ställda

Bokens första del (som dessvärre flyter på lite trögt, prosan är på sina ställen ineffektiv och omständlig) är odelat partisk till Henriks fördel. Liz framstår som en bristfällig mor; Henrik har alltid varit den som tagit hand om barnen – men det är en skickligt förledande manöver.

I själva verket har han alltid jobbat mycket, sällan tagit hand om hemmet (det är barnflickan Ilse som lagar maten) och såklart haft mindre tålamod med de små eftersom han är pedantiskt lagd och lätt får utbrott. Förväntningarna på pappan är lågt ställda.

Jag kommer att tänka på radioprogrammet Alla tiders föräldrar i P1, som tar sig bakåt i historien för att lära mer om föräldraskap förr och nu. I avsnittet ”Därför är det svårt att vara pappa” från den 9 augusti 2025 intervjuas Kalle Lind som beskriver hur han en gång bytte sin sons blöja när de var hemma hos Kalles mormor.

Mormodern blev överväldigad, tyckte han var en helt fantastisk pappa som kunde byta blöjan…

Mormodern blev överväldigad, tyckte han var en helt fantastisk pappa som kunde byta blöjan och återberättade hädanefter händelsen varje gång de sågs. Det är bara en generation bort – hur mycket har egentligen förändrats sedan dess? tänker jag.

För all del, vi kanske har ett modernare språk och en uppdaterad lagstiftning vad gäller våld i hemmet, men det tar väl längre tid än så att förskjuta och förändra normer?

Även Kalle Lind säger sig ha eftersträvat att vara en närvarande och mjuk pappa, en som barnen vänder sig till med sina känslor och som vet när de behöver packa matsäck till friluftsdagen. Men så här i efterhand är han inte säker på att han lyckades leva upp till idealen, säger han.

Det förflutna sätter ljus på samtiden

Om romanens början var lite trögflytande så är slutet desto tätare – replikskiftena blir mer närgångna, perspektiven växlar snabbare och dramaturgin skärps. Starkast blir de inre stridigheter Liz ställs inför och hopplösheten hon känner när samhällets stela förordningar och lagar ställer hennes moderskärlek mot hennes livsval: ”Är jag ett monster som vill leva mitt liv?” frågar hon sig.

Ur ett historiskt perspektiv, och genom de många berättarperspektiven, växer därmed en lågmäld samtidskommentar fram – en som, utan att öppet ifrågasätta, ändå väcker eftertanke kring hur mycket eller hur lite som faktiskt har förändrats under det senaste halvseklet.