Máni Steinn: Pojken som inte fanns

Den isländske författaren Sjón, som fick Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Skugga-Baldur 2005, har i sin nya roman Máni Steinn – pojken som inte fanns på ett ytterst säreget, absurt, realistiskt och surrealistiskt sätt behandlat året 1918 i Reykjavik då Island blev självstyrande.

Sjón eller Sigurjón Birgir Sigurdsson, född 1962, har gett ut både diktsamlingar, romaner, skrivit sångtexter till Björk och han hörde på 1980-talet till den isländska undergroundens centralfigurer, samt var med om att grunda legendariska Sugarcubes. Sjóns första roman, Stálnótt, utkom 1987.

Under 1980-talet hörde Sjón till den isländska undergroundens centralfigurer

Huvudpersonen, och den person ur vars synvinkel läsaren får ta del av händelseförloppen, är den föräldralösa, fattiga, ensamma sextonåriga pojken Máni Steinn som både är nyfiken, betraktande och aktivt deltagande i vissa sammanhang. Den korta romanen börjar nämligen rätt häftigt med att läsaren får ta del av, genom ett mycket detaljerat, realistiskt beskrivande, hur Máni ihärdigt suger på en stönande mans lem som svullnar till ordentligt.

På liknande detaljerat redovisande sätt går det vidare i romanen där olika sekvenser återger den unge bögen Mánis sexuella aktivitet, som ger honom några slantar, med vilka han kan gå på sin älskade bio och se alla filmer han storligen uppskattar.

Om man vill kan man förstås tolka dessa ultrarealistiska sekvenser som en strävan till en frihetskamp i ett land som inte vidkänns homosexualiteten.

Mellan dröm och verklighet

Det som genast slår en vid läsningen av Máni Steinn är John Swedenmarks kreativa svenska översättning som också, i ett varierande ordspel, framhäver den ständiga växlingen mellan vad som är dröm och verklighet – i synnerhet som Máni Steinn ibland kanske bara är luft eller en vindpust eller möjligen en vålnad:

”Naglarna på vänsterhanden gör en växtspurt, de blir fingerlånga på ett ögonblick. Fingrarna och handen blir tre gånger så långa i ett enda ryck så att det knakar i benen. Han tappar spegeln. På golvet ligger hans skugga som en orörlig människogestalt. Skuggan sträcker ut sig, reser sig upp, vanställer pojken.”

Vulkanen Katla deltar aktivt i självstyrelseprocessen genom att spruta brinnande lava över fjällryggen och färga himmelen. Det som Máni försöker trösta sig med och även få lite innehåll i sitt ensliga liv är hans ständiga besök på de två biograferna i Reykjavik där han ser alla stumfilmer som visas om och om igen.

Möjligheten finns att huvudpersonen  bara är luft, en vindpust eller kanske en vålnad

Filmen har också en speciell funktion i den värld som Sjón målar upp. Dels finns den där som en underhållnings- och innehållsfaktor, en flykt undan realvärlden, dels som ett visuellt element som ytterligare skapar tudelningar mellan det som finns och inte finns, mellan Mánis tankar, fantasier och det som äger rum i realiteten.

Småningom får Máni också ett jobb i det av Spanska sjukan hårt drabbade Reykjavik där folk dör i massor. Han får vara med i ambulansen och ta hand om alla lik som skall transporteras vidare. Mot slutet blir Máni fast för sitt sugande av det manliga könsorganet och tvingas ge sig iväg till England.

Kriget, filmen, sagan

Boken är delad i olika tidsavsnitt med början 12-13 oktober 1918 fram till 5-6 december 1918 då första världskriget håller på att ta slut:

”I Reykjavik möttes krigsslutet med samma kallsinnighet som när Katlas utbrott upphört några dagar tidigare. För den syn som möter pojken när han anländer till Centralskolans gård liknar mest av allt fältlasaretten i journalfilmerna från Pathé. Influensan har inte gjort halt i sitt krigståg mot stadens innevånare.”

Dröm och verklighet vävs hela tiden  in i varandra

Och så blir det ett hopp i tiden och i avsnittet den 9 juli 1929 får man ta del av hur en engelsk filmgrupp besöker Reykjavik för att göra en experimentell film. Med finns tydligen också Máni som nu heter något annat, och minns hur hans mor dog på Lepralasarettet i Reykjavik då han föddes. Och alldeles på de sista raderna återger Sjón en realverklighet som berör hans egen släkting.

Det finns en metaforisk rikedom i romanen som framställer växlingarna i naturen, i stadsmiljön och i huvudpersonens sinnesstämningar. Sjón följer i sin krumeluriga roman både upp den isländska sagatraditionen och ett surrealistiskt fantasyberättande där drömmarna och verkligheten hela tiden vävs in i varandra.

Det kroppsliga och illusionen

Kontrasterna och kroppskontakterna har varit centrala markörer och innehållselement även i Sjóns tidigare romaner men här i Máni Steinn blir det både övertydligt och samtidigt ironiskt. Ett slags själsfrände, som Máni är förtjust i, har han i den självständiga flickan på motorcykel, Sóla G som han uppfattar att har en dubbelgångare i vampyrfilmstjärnan Musidora.

Verklighets- illusionsplanet markeras också i det korta stycket där Máni plötsligt tycks vara någon klädsel som man Sóla G sätter på sig:

”Framemot kvällen när fågeln på stranden har drunknat i pojkens blod kommer Sóla G och hämtar Máni Steinn på sträcket. Hon tar med sig honom hem och sätter på sig honom. Hon tycker att hon passar bra i hans röda läppar, markerade ögon och örhängen, men tvättar bort mustaschen och drar in naglarna.”

Det anarkistiska berättandet lämnar fältet öppet för läsaren att tolka romanen på alla möjliga sätt

Det anarkistiska, post-postmodernistiska berättandet lämnar fältet öppet för läsaren att tolka romanen på alla möjliga, omöjliga sätt. Det som man i alla fall kan läsa in här är självstyrelsekampen som också för en del innebär en kamp på liv och död i en situation där Danmark lämnas, och där pesten härjar bland Islands invånare.