Skilsmässoboken

Omslaget till Solveig Arles och Nora Hämäläinens antologi Skilsmässoboken är brutalt svart och avbildar ett glänsande sprucket hjärta. Det är tilltalande. Och framförallt är det befriande med en mörkare inramning kring den kärleksdiskurs hjärtat representerar. Men trots att skilsmässa är ett mörkt tema för en antologi möter snarast ett hovsamt, tillbakablickande berättande om separationer läsaren på boksidan.

Svenskfinland har hakat på trenden att i antologiform reflektera över samtida samliv. På svenskt håll inleddes trenden på nittiotalet med en uppsjö rapportböcker ur relationsvardagen som Fittstim, Pittstim, Uppdrag Mamma, Uppdrag Pappa, Uppdrag Familj. Svenskfinland svarade med Pappaboken, Rapport från Planet Mamma och Mandomsprov. Nu är det dags för skilsmässorna. Bland mängden självhjälps- och relationsböcker som behandlar ämnet skilsmässa vill antologin erbjuda några personliga porträtt av hur en skilsmässa kan te sig. Att både män och kvinnor skriver om sin skilsmässa i Skilsmässoboken ger god balans, dessutom blandas åldrar men inte sexualiteter.

Skilsmässan berättar om sin tid

Söderströms gav även1981 ut antologin Skiljas, där enbart kvinnor skildrade skilsmässor. Den antologin är ett tidsdokument från slutet av sjuttiotalet där väninneskap, medvetandehöjning och feminism är framträdande drag och rapportboken innehåller självutlämnande skildringar av otillräcklighet och sexuell frustration samt kvinnor som lämnar barn bakom sig. Skilsmässoboken framträder i tydlig relief då dessa antologier ställs invid varandra.

Vår tid är skilsmässornas, vart annat äktenskap spricker. Vad säger detta om oss och om möjligheten till relationer i vår tid? Denna frågeställning griper de sexton skribenterna sig an i antologin. De representerar förstås ett välskrivande och reflekterande samhällsskikt.

Skilsmässa är onekligen ett känsligt ämne att skriva om. Ämnet berör skribenten själv på djupet, det finns en rad hänsynstaganden, det handlar om den bild man vill ge ut av sig själv åt andra. För detta ändamål väljer skribenterna i antologin olika strategier. Många av dem vittnar om hur mödosamt det varit att skriva, flera har dragit sig ur projektet för att det blev för svårt. Andra gör flera inledningar, berättar om raderade och förkastade versioner av berättelsen om skilsmässan.

Distanserat grepp – eller tjuvlyssnandet som metod

Kvar står ett antal välskrivna och läsvärda, men försiktigt trevande och kringgående essäer i ämnet. Några distanserar sig för kraftigt, skyddar sig själva och närstående och deras hänsynstaganden får styra vad som blottas. Mest illa passar det distanserade greppet som hos prästen Karl af Hällström och filosofen Göran Torrkulla. I en antologi blir detta abstraherande språkbruk och frånvaron av blottorna för allmänt för att hugga tag i läsaren på allvar. Ett bättre val träffar Merete Mazzarella, vars välkända strategi är att håva in konversationer i sin närhet, hon rentav renodlar tjuvlyssnandet som poetik, vilket varvas med passager ur äldre och nyare litteratur. I hennes fall rör det sig om en smidig essäistisk mosaik av det slag trogna Mazzarellaläsare vant sig vid, det vill säga ett klarögt genomskådande och ett redovisat reflekterande som öppnar frågeställningen från olika håll. Denna öppenhet är välkommen i sammanhanget, då ämnet är av känslig karaktär.

Ett begreppsproducerande angreppssätt lyser med sin frånvaro, alltså det att skribenterna skulle erbjuda passande nyord att använda i sammanhanget. Undantaget är Janco Karlsson som har etablerat en egensinnig röst, och vars äktenskap redan korsbelysts i tidigare antologier, som myntar det roliga ordet manhålet för den tomhet en pappa som förlorar den vardagliga närheten till sina barn känner. Men alla män vidkänns inte manhålet. Arne Toftegaard Pedersen väjer inte för att skildra nyförälskelsen, med ett mjukt tonfall skamlöst gränsande till sentimentalitet skildrar han omstarten.

Skammen är att bli ensam

Slående är att en skilsmässa trots ökad acceptans ändå ännu framstår som något skamligt. Det är inte längre skamligt i sig att skiljas. Men det misslyckande en skilsmässa innebär medför skam och skuld. Sofia Torvalds nakna skildring av den ofrivilliga ensamhet som följer på en separation struntar i skammen på ett befriande modigt och berörande sätt och lägger istället fram den till påseende. Även Nils Torvalds skildring om en tid decennier tillbaka då barn inte fick förklaringar och bara lämnades bort i samband med äktenskapliga problem är en skakande gestaltning av hur barnet drabbas av att inte begripa och hur den otryggheten senare färgar vuxenlivet. Texten i sig blir ett gungfly som får läsaren att dela barnets ångest.

På grund av hänsynstagandena och skammen ter sig de skildrade skilsmässorna väldigt hyggliga, helt kiva rentav. Det beror säkert på att skribenterna befinner sig i acceptansfasen då skilsmässan redan är ett fullbordat faktum och färdigprocessad, närmast närvarande som ett stråk av vemod.

Texter som tiger om något

Som det är nu är antologin läsvärd och mångsidig, men i många fall undflyende. Flera av texterna är besynnerligt korta, de tiger om något. Den allmänt kända statistik som talar om att Finland är ett synnerligen våldsbenäget land syns förvånansvärt lite i texterna. Det verkar som om de kvinnor som skiljer sig är de som vågar lämna över barnen i pappans vård. Harmen, bitterheten, ensamheten, övergivenheten sipprar fram i springorna, men får inte ljuda högt. En av skribenterna med det ironiska fingerade efternamnet Nyman (läs ny man) tillåts skriva anonymt eftersom det i hennes berättelse rör sig om våld mot kvinna, våldtäkt inom äktenskapet och ett nätverk av misshandlare som hjälper mannen att förnedra henne. Frågan är om inte fler vågat vara öppna om psykiska och fysiska övergrepp i skydd av anonymiteten och att det antologin nu tiger om hade kunnat formuleras tydligare, det vill säga att Finland är ett våldsdominerat samhälle där nära relationer ofta får slagsida och inte motsvarar den romantiska bild om kärnfamiljen som trots allt ligger bakom de flesta äktenskap. Marianne Backlén är en annan som inte bryr sig om skyddande hinnor utan visar upp sorgen i att bli sviken av den man står nära, i detta fall då mannen väntar barn med en annan kvinna.

Lika många sätt som det finns att vara gift på finns det tydligen att skilja sig på. Man glider isär eller slits isär, sen har man att förhålla sig till situationen och att välja hur man i sin livsberättelse vill forma orden kring denna spricka, detta sår i tilliten till närhet och i tilltron till sin förmåga att älska och bli älskad. Boken ger en bred och berörande syn på samlevnad och separation ur varierande synvinklar och genom olika temperament. Det är skamligt, svårt och tydligen otidsenligt att skildra naken förtvivlan och vanmakt. Vid en skilsmässa gäller det sist och slutligen att inte ge vika för de svekets impulser som överrumplar en. Och hade boken skildrat förnekelsefasen hade kritiken säkert varit att de rasande hatiska skildringarna var alltför distanslösa.