Någon hatar oss igen

Den feministiska teatergruppen Blaue Frau har varit verksam i tretton år. Nu ger de för första gången ut en bok med den slående titeln Någon hatar oss igen. Blaue Frau består av skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren.

Blaue Frau har under årens lopp gett publiken oförglömliga föreställningar som Jag är din flickvän nu, Blaue Frau do Paul Auster och Yo-Bro. De har också ordnat Pop Up Art House, normkritiska workshops och har en egen podcast mm. En bok är således ett naturligt nästa steg i Blaue Fraus imponerande produktion, men inte vilken bok som helst.

 Någon hatar oss igen ser måhända ut som en coffee table-bok på avstånd, men så fort man börjar bläddra i den inser man att det här inte handlar om glassig yta. Läsaren hade kanske förväntat sig en genomgång av duons olika projekt, en sorts historik, men hör och häpna, så är det inte. Rätt åt oss! Någon hatar oss igen består av utdrag ur Facebook-chattar mellan Ahlfors och Wingren under årens lopp. Boken är visuellt formgiven av grafikern och illustratören Johan Isaksson.

Det här är tiden före #meetoo

Texten och de ihopklippta collagen som närmar sig det absurda flyter ihop till en sammansatt helhet som berättar om hur det är att vara feminist, konstnär, väninna, sambo, mamma –  ja, människa –  i en individualistisk tid, där subjektet ständigt måste omdefiniera sig för att inte övergå i objekt, i en tid då patriarkatet förhoppningsvis drar sina sista andetag innan dödsstöten. Det här är tiden före #meetoo, något stort håller på att hända och man anar det mellan raderna. Systerskap är nyckelordet, man ska stöda och peppa varandra, och det är precis vad Ahlfors och Wingren gör.

Närvaron är allt

Någon hatar oss igen är en bok i tiden, om tiden vi lever i. Det bästa med den är formen, det vill säga chatt-formatet. Vem hade anat hur bra en chatt kan fungera i tryckt form? Vad kallas denna genre? Autofiktion i chattform? Förlaget har valt att inte stryka skrivfelen och det är ett lyckat beslut med tanke på autenticiteten och närvarokänslan i texten. Chatten mellan Ahlfors och Wingren är personlig. Dialogen är otvungen då den skett i den privata sfären, och det gör att texten går rakt in i hjärtat. Här finns också en humor med mörka undertoner som förstärks av den fantasifulla grafiken. Varje sida är unik, läsaren vet inte vad som väntar bakom hörnet. Än är det kukflugor som man nästan kan höra surra i innerörat, än är det Freuds kluvna kalott med brinnande häxbål inuti.

Vad kallas denna genre? Autofiktion i chattform?

Väninnorna väjer inte för konfliktsituationer –  de undrar med jämna mellanrum om den andra är sur. Man räds inte konfrontationer. Man reder respektfullt och vuxet ut knutarna och går sen vidare, utan förbittring. Man sitter i samma båt, nu och alltid. Det handlar inte om att vinna eller försvinna, livet är ingen tävling med prisutdelning på slutet. Så här ser systerskap à la 2000-tal ut. Och systerskap är givetvis en förutsättning för fortsatt samarbete på det professionella planet. Läsaren förstår att Blaue Frau varken hade uppkommit eller bestått utan detta systerskap.

 Kärlek – är det nånting på Tinder?

Någon hatar oss igen försöker också svara på frågan vad kärlek är. I en tid av Tinder, där dejting alltmer börjat likna snabbmatskulturen, är det väsentligt att dryfta grundfrågor:

Sonja:
nej, men jag kan inte heller vara så här,
att jag börjar skaka av att en människa
kommer in i rummet. jag måste ju hitta
nåt sätt att vara på. kanske det finns
andra strategier än att isolera sej

Joanna:
Det kallas kärlek
Och det är så kärlek tar sej i uttryck
Hallåååååå

Det kallas kärlek. Hallåååååå

Sonja:
hm
kanske det kallas att vara KÅÅÅÅT
eller?
jag vet inte

Joanna:
men så var det då jag stod och
väntade på Johan på flygplatsen

Sonja:
ha ha! just det
var det?
på RIKTIGT?
men hur klarade du dig?
vad gjorde du?

Joanna:
och fortfarande då Johan kommer
blir jag knäsvag och börjar gråta
det är kärlek
det är känslor

Allting på en gång

Vid sidan om personliga anekdoter samtalar man givetvis också jobb. Listor förmedlas om vad som ska göras när, om vem som ska ta hand om vad, om budget och lönebetalning. Det bästa med Någon hatar oss igen är att texten rör sig på flera plan på en och samma gång. Centralgestalterna zappar mellan kanalerna med fjärrkontroll utan att tappa fokus.

Hade texten vunnit på att man gjort strykningar, för att förtäta? Svaret är Nej.

Svaren och reaktionerna är rappa som sig bör då man chattar, trots det finns det ett djup i texten  eftersom väninnorna känner varandra sedan flera år tillbaka. Boken går på 200 sidor och man kan fråga sig om texten inte hade vunnit på att man gjort strykningar här och där, för att förtäta budskapet. Svaret är Nej. I Någon hatar oss igen är det kaoset som utgör helheten. Den spretiga dialogen bildar tillsammans med det surrealistiska bildspråket ett härligt sammelsurium att dyka in i.