Vara vit mans slav och helt andra dikter

”Sonja Åkesson strålar, nästan trettio år efter sin död”, skriver poeten och kritikern Jenny Tunedal i förordet till samlingsvolymen Vara vit mans slav och helt andra dikter, ett urval Åkessontexter som utkom i våras.

Men vad är det Sonja Åkesson strålar för nånting? Exakt vad är det som gör att hon upplevs som så angelägen i Sverige idag? För angelägen, det är hon. Under våren producerade så gott som varje svensk kulturredaktion en hyllning till författaren som i år skulle ha fyllt åttio. Svenska författare och kritiker tävlade i att vara den som förstår Sonja Åkesson bäst, den som älskar henne högst, den som försvarar henne hetast. Det var lite Sonja och jag mot världen över det hela.

På sextiotalet var det knappast lika okomplicerat salongsfähigt och socialt påbjudet att älska ”hemmafrupoeten” Sonja Åkesson. Hon slog knytnävshål i bilden av den ljuva självuppoffrande husmodern, hon slet fulskeletten ur garderoben och skrev: ”Vad jag äcklar mig/ där jag sitter och klistrar matrecept på dagarna”.

Från punk till gnäll…

Det var revolution att släpa fram mansgrisar, ruttna potatisar, snorungar och sargade hemmafrusjälar i dagsljuset, det var revolution att göra det med raseri och gehör och med en punkig slängighet som knappast kunde kallas direkt inställsam. Sonja Åkesson stod helt enkelt för en del av sextiotalets viktigaste politiska poesi i folkhemmet.

Så sitter man här år 2006 i samhället Finland och värjer sig mot det man uppfattar som, ja, pinsamt nog: gnälligheten i dikterna. Man sitter alltså här och tycker det är depressivt och rentav okonstruktivt, som om man plötsligt hade glömt att det inte är litteraturens uppgift att vara uppbygglig och välfriserad.

Är det bara jag eller är det finska kulturarvet, idealiseringen av sisun, skönheten i att bita ihop (perkele), eller är det något annat? Jag hade nämligen för mig att jag verkligen gillade Sonja Åkessons poesi, jag hade socialiserats in i de svenska författarnas och kritikernas vördnad för en poet som betyder så mycket för så många. Och jag har inga problem med att se värdet i vad Åkesson gjorde för både poesin och människorna på sextio- och sjuttiotalet.

Åkesson var en nödvändighet då, när hemmafrun fortfarande sågs som en nätt hushållsmaskin. Och hon fungerar definitivt idag. Men varför är behovet av en Sonja så starkt fortfarande? Är hemmafrun fortfarande vad hon var vid tiden för Åkessons kämparlyrik? Och borde det i så fall inte finnas en uppsjö Sonjor, en hel generation av kampsystrar som skriver rasande glödande argt?

I dag går illamåendet inåt

Mitt intryck är att svensk litteratur som handlar om illamående idag riktar sig mera inåt: det är psyket, skära i hud, självsvält, det är kuva det egna som ett straff. Det är att inte rikta ilskan utåt, utan i första hand inåt. Kanske är det alltså så här: Sonja Åkessons svärta riktar sig utåt, hon söker skyldiga utanför den egna kroppens gränser, det är här biffen finns. Sonja Åkessons självrannsakan saknar rakbladsingredienserna och tar istället till det uppgivet ironiska, som i dikten ”Åkej”:

Åkej.
Jag är misslyckad
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Trots det uppgivna och depressiva finns där ändå ett uppror: ”skit i det då”. ”Åkej” uttrycker inte strävan att till varje pris passa in, utan mera take it or leave it.

På ett annat plan tror jag att en orsak till Åkessons popularitet helt enkelt är tillgängligheten. Åkesson visar att det går att vara smart och skarp och samtidigt rolig, drastisk, ja, rentav lättläst. Hon är en författare som ställer sig på den enskilda människans sida, som ser hennes ynklighet och styrka och som tar hennes vidbrända gröt på allvar.

Från andra sidan kulturklyftan

Dikterna i Vara vit mans slav kommer ur elva olika samlingar publicerade mellan 1957 och 1977. Till sin död fightades Sonja Åkesson mot patriarkatet, mot konsumtionssamhället, mot bojorna, mot etiketterna, mot duktigheten, mot matrecepten, mot ensamheten, mot långkoken … Men vad fightades hon för? Allt är skit, tycks Åkesson konstatera i dikt efter dikt. Alla är skit. Men vad vill hon själv?

Ett försök till svar kanske finns i ”Ja tack” :

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Det handlar om protest, men också om krav. Det handlar om att bli tilldelad, att ha rätt till saker. Det handlar också om en indignation och om att lägga sig platt, säga: fixa det här nu, nån. Och jag tror det är här någonstans som Åkessons lyrik är främmande för mig i samhället Finland 2006. Jag tror att Sonja Åkesson skrev på andra sidan en kulturklyfta som var enorm på 60-talet, och som fortfarande inte riktigt grott igen.