Kvinnor utan land. Femton berättelser

Journalisten Sonja Hellmans debutbok Kvinnor utan land sitter väl i tiden. I den får femton muslimska kvinnor som av olika orsaker kommit till Finland berätta sin historia och delge sin syn på världen, på sitt nya hemland, på sin religion – bland annat. Hellman arbetade med reportageboken främst under år 2011, året då Sannfinländarna blev det tredje största partiet i riksdagen och ”invandringskritikerna” fick prata utan att bli avbrutna. Rasismen i det finländska samhället har debatterats flitigt sedan dess; mer högljutt senast i början av januari med andledning av Umaya Abu-Hannas uppmärksammade artikel som publicerades i Helsingin Sanomat på nyårsafton. Rasism är ett akut samtalsämne, precis som invandring; det är hög tid att vi tar tag i det ordentligt, det måste blötas och stötas för att vi ska komma vidare. Vi har berg av fördomar att utmana och vi måste säga ifrån att det inte är okej att döma utifrån hudfärg eller religion.

Mot denna bakgrund är det ytterst välkommet och angeläget med en bok som låter dem tala som sällan, om någonsin, får sin röst hörd. Vad vet vi om de beslöjade kvinnorna som går med sina barnvagnar i förorten? Sannerligen inte mycket, inser läsaren när hon tar del av de femton plus två berättelserna i Hellmans bok. Boken ger en inblick i en parallell verklighet som finns i vår stad, i Helsingfors och i andra små och stora städer i Finland. Den är omskakande och ögonöppnande, och i bästa fall förändrar den läsaren en liten smula.

Författaren som utsätter sig

De femton kvinnorna är ungefär mellan tjugo och sextio år gamla och kommer från Afghanistan, Pakistan, Somalia, Marocko, Irak, Libyen och Bosnien. Några är flyktingar och asylsökande medan de flesta kommit på grund av (arrangerade) giftermål eller för att söka jobb. Deras berättelser ramas in av ett inledande och ett avslutande kapitel där författaren  själv är huvudperson och hennes reflektioner får mer plats – hon firar först det afghanska nyåret i ett allaktivitetshus i Mellungsbacka och till sist Eid al-fitr, högtiden som avslutar muslimerna fastemånad ramadan, i en lägenhet i Esbo. Vid bägge tillställningar känner sig författaren osäker på hur hon ska bete sig, hon undrar om hon är rätt klädd och det mesta är främmande, som vore hon i ett främmande land, i en obekant kultur – precis som kvinnorna de facto är varje dag, förutom då de är tillsammans med andra från samma land.

Nästan alla kvinnor beskriver en isolerad, utsatt, ensidig tillvaro

Vid nyårsfesten och den stora måltiden finns skratt och glädje i luften men i övrigt präglas berättelserna av en kvävande ensamhet och tystnad. Nästan alla kvinnor beskriver en isolerad, utsatt, ensidig tillvaro. Några har lärt sig landets språk – en räddning – medan de övriga lever år ut och år in i en stum bubbla, handikappade och oförstådda.

Femton berättelser blir en

Efter läsningen av Kvinnor utan land blandas i minnet kvinnornas berättelser ihop till en enda berättelse bestående av arrangerade äktenskap (som ibland spårar ut i våldsamhet), graviditet, döda anhöriga, maktlöshet, utsiktslöshet och besvikelse. Men också kämparanda, styrka, vilja att förändra sitt liv till det bättre. Och religionen framställs huvudsakligen som något vackert, viktigt – och till exempel vad gäller den av väst så kritiserade huvudduken är den något många kvinnor själv väljer och vill bära. Traditioner så som ramadan är viktiga även i det nya livet i det nya hemlandet; självklart är de det, och i kontext av kvinnorna vardagliga berättelser är det svårt att förstå varför religionen islam för en del är symbol för det allra värsta som kan komma till Finland från utlandet.

Berättelserna visar också hur misslyckad integrering ser ut

Berättelserna visar också hur misslyckad integrering ser ut. Bristen på tillräcklig finskundervisning är uppenbar och bostadsproblemen (i Helsingforsregionen) verkar vara allvarliga. Bilden som målas upp av det finländska samhället är inte smickrande: det är ensligt och fullt av låsta dörrar. De invandrade kvinnorna har ingenstans att gå och inget att göra – en dag vid en invånargård i veckan är inte nog. Många blir deprimerade. Alla hoppas att deras barn ska ha det lättare; det gäller för oss att se dessa barn och ge dem plats.

Viktig samtidsskildring

Litterärt sett är Kvinnor utan land inte en stor bok – språket är journalistiskt, enkelt, för det mesta refererande snarare än reflekterande eller målande. Korrekturläsaren har missat den inkonsekventa användningen av ska/skall, något en språkpolis till läsare inledningsvis irriterar sig över. Berättelserna är i alla fall så intressanta och drabbande att språket spelar en mindre roll. Läsaren kan också uppskatta det omfattande arbete Hellman gjort med att finna personer som vill ställa upp på intervju och träffa dem flera gånger var, och även hjälpa dem med olika praktiska saker. Ett arbete undertecknad värdesätter, och som man kan gissa har betytt mycket för bägge parter i intervjusituationen.

Boken rekommenderas för alla som någon gång tagit ordet ”välfärdsflykting” i sin mun

Jag rekommenderar boken till alla som vill veta hur vårt samhälle ter sig för en som kommer utifrån och som någon gång tagit ordet ”välfärdsflykting” i sin mun eller undrat om familjeåterförening verkligen är motiverat. Den är en relevant samtidsskildring som förhoppningsvis snart kan placeras i historiehyllan.

Jag är tveksam endast till bokens titel. Jag upplever att kvinnorna definitivt har ett land – det hemland de lämnat, det är deras land, alltid. Och kanske Finland också kan bli det.