Faderns yrke

Att barndomen i den franska författaren Sorj Chandalons roman har självbiografiska drag gör den förstås än mer fascinerande i hela dess sorglustiga bisarreri. Pojken Émile är 12 år i början av 60-talet och staden liknar Lyon i Sydfrankrike. Måltavlan för hemmapappans sadism och mytomani är den klena sonen, Émile, som har svår astma och ofta får utstå prygel och gå till sängs utan mat eller tillbringa natten i ett mörkt skåp, ”korrektionsanstalten”.

Auktoritära pappor, skräckinjagande pappor väldiga som cykloper är ett klassiskt tema i litteraturen och filmkonsten. Pappor som sönerna till slut gör uppror mot, som demaskeras och vittrar sönder i all sin patetiska ömklighet. Jag tänker till exempel på Knausgårds epos om sin rädsla för sin stränga och oberäkneliga pappa, som saknade empati och körde över barnets sköra känslor. Ingmar Bergman har behandlat temat i böcker och filmer.

Auktoritära pappor, skräckinjagande pappor väldiga som cykloper är ett klassiskt tema i litteraturen och filmkonsten

Sorj Chalandon, född 1952, är en flerfaldigt belönad fransk journalist och författare. Som anställd vid Libération skrev han bland annat skrev om utvecklingen i Libanon, Iran, Irak, Somalia och Afghanistan. För sina artiklar om Nordirland och rättegången mot Klaus Barbie tilldelades Chalandon 1988 Prix Albert Londres, som årets främste skrivande journalist i Frankrike. För sina romaner är han flerfaldigt prisbelönt.

Galet, groteskt, tragikomiskt

Berättandet griper tag om läsaren med hjälp av ett konkret språk, korta meningar, rikt inslag av slagfärdig dialog, exakt tolkad till svenska av den eminenta översättaren Jan Stolpe. Tragikomiken firar triumfer. Greppet ger intryck av uppriktighet, den nu vuxna sonen tar äntligen bladet från munnen och avslöjar familjehemligheten om faderns förbryllande, upprörande, tragiska men samtidigt roande galenskap som gör pappan till huvudpersonen i den groteska thriller han iscensätter med hjälp av sonen. Efter pappans död skriver sonen sig fri från all fysisk och psykisk smärta han fick utstå i barndomen.

I intervjuer med Chandalon berättar författaren att hans egen bror vid läsningen av romanen skrattade högt. Boken är tillägnad brodern Yves. Sorj och Yves delade samma barndom men familjen i romanen har bara ett barn, vilket förstärker att den enda sonen är helt i pappans garn, är pappans gisslan, måltavla för pappans sadism. Pojken tvingas svälja pappans skryt om sitt mytiska förflutna, hur denne erövrat världen som mästare på många områden. Pappan, hetlevrat manipulativ som en enorm monsterbaby dominerar hemmet med sin pinsamt skräckingivande närvaro. Han drar in sonen i sadistiska ritualer och sin konspiration om hur makthavarna som bidragit till Algeriets självständighet ska störtas.

Pappa-mamma-barn-triangeln, den här dramatiskt dysfunktionella familjen, lever som en isolerad ö. Besökare äga icke tillträde!

Pappa-mamma-barn-triangeln, den här dramatiskt dysfunktionella familjen, lever som en isolerad ö. Besökare äga icke tillträde! Pappan stänger hemmets dörr, han är hemmets enväldiga härskare, styrd av paranoia och grandios mytomani, uppfylld av en järnhård vilja att uppfostra sonen till rebell som ska ta hämnd på regerande president de Gaulle.

Pappan har ändå ett liv ytterom bostaden, fastän hans bästa vän är en fantasikompis och Émiles mytomspunna gudfar. Här beskrivs soliga söndagsutfärder med bilen och pappans bisarra umgänge med bilmekanikern, som aldrig får betalt för utfört arbete. Obetalda räkningar är också orsaken till att sonen måste sluta ta lektioner i karate. Det räcker inte att pappan skryter med sitt svarta bälte.

 Konspirationsteorier, feghet, lojalitet

Émile klarar av att ha ett socialt liv med jämnåriga utanför hemmet, i skolan och med lekkamraterna i grannhusen, trots sin astma och sin possessiva pappa. I skolan lierar han sig med nykomlingen Luca som flyttat till Frankrike från Algeriet. Deras relation i romanen är lite svår att svälja som realism, men har ett viktigt psykologiskt syfte eftersom Émile i samröre med Luca får utlopp för allt han fått utstå och alla rövarhistorier han fått höra av sin pappa. I sin tur serverar Émile sin nyvunna vän Luca pappans fantasifulla konspirationsteorier och värvar den storvuxna pojken som sin lierade för att skjuta de Gaulle. Luca är lättmanipulerad, sväljer planerna, och – går sin undergång till mötes medan Émile klarar sig helskinnad genom de grymma uppväxtåren.

Mammans gåtfulla roll som underdånig familjeförsörjare och hennes fega lojalitet mot sin sadistiska man väcker till eftertanke

Émile är en vuxen man och far till Clément (som betyder den milde) när den gamla pappan dör, inspärrad. Det framgår att historien inte upprepar sig – någon sadistpappa utvecklade sig Émile inte till. I stället råder en enorm distans mellan den vuxna Émile och föräldrarna. Klarsynt har han för längesedan genomskådat faderns patetiska livslögn som mamman så länge tigande svalde.

Mammans gåtfulla roll som underdånig familjeförsörjare och hennes fega lojalitet mot sin sadistiska hemmaman, trots att enda sonen hamnar i kläm, väcker till eftertanke. Mamman och pojken Émile har ändå ett samförstånd, härdar ut tillsammans under hustyrannen. Tillsammans förbereder mor och son de återkommande gemensamma familjemåltiderna – Émile skrapar alltid morötterna. Måltiderna utmärker sig genom att menyn alltid är densamma, asketisk, och pappans bordsskick är monsterbabyns.

Svart barnuppfostran och konsten och fantasin som befrielse

Fysisk aga i barnfostran var inte straffbart i Frankrike på 1960-talet, men de ofta förekommande och rituellt utförda fysiska repressalierna som pojken Émile får utstå exempelvis för att han misslyckats i ett matematikprov, framstår som omänskligt grymma och bestialiska straff. Efter piskrappen med pappans bälte, och utan kvällsmål som straff, förvärras barnets illamående och skolframgången uteblir. Pojken kan vara fullt upptagen med att bli bestraffad av fadern kvällen före ett viktigt prov vilket ger utdelning i dåligt provresultat och ytterligare påföljder av pappan.

Émiles barndom för tankarna till Alice Millers fallbeskrivningar

Émiles barndom för tankarna till Alice Millers fallbeskrivningar, som tillsammans med Adolf Hitlers barndom illustrationer för svart barnuppfostran. Om Hitler var det torterade barnet som växte upp till en misslyckad konstnär och tog revansch när han vann den stora massans uppskattning som megaloman diktator, utvecklar Émile Choulan sin konstnärlighet och blir konstkonservator – och en mycket bra och empatisk pappa.

Under uppväxten i skuggan av den diktatoriska pappan som försöker frånta sonen hans vilja är Émiles tillflykt alltid pennan och pappret – teckningarna är fantasifulla fönster till en lyckligare, sorgfri tillvaro som han själv kan bestämma över.