Sovjetunionens skendöd. En historia om det moderna Ryssland

För trettio år sedan upplöstes Sovjetväldet. Men Kristian Gerners nya bok visar att de tidigare  sociala och politiska strukturerna bara bytte gestalt. Sovjetunionen dog inte, bara ändrade form.

Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet, och en av Sveriges främsta experter på Öst- och Centraleuropa, med fokus på Ryssland.

Han är nu aktuell med boken Sovjetunionens skendöd, där han skildrar Sovjetunionens och det kommunistiska imperiet sönderfall. Det framgår hur gamla strukturer ändå levde kvar och fick fast form under Vladimir Putins regim.

Kristian Gerners bok är essäistiskt uppbyggd, olika temata skildras i avgränsade helheter som står i växelverkan med varandra.

En viktig faktor är att säkerhetstjänsten, polisstaten  och rättslösheten inte försvann med Sovjetunionen. De tonades ned under Boris Jeltsin, men fick en stark renässans i det samhällssystem som Vladimir Putin bygger upp.

Brahma, Vishnu, Shiva

I kapitlet om säkerhetstjänsten använder Gerner en överraskande analogi, som illustrerar  säkerhetstjänstens centrala roll och betydelse i Sovjetunionen.

Han utgår från treenigheten Brahma, skaparen, Vishnu, upprätthållaren och Shiva, förstöraren i indisk mytologi. Treenigheten motsvaras av den sovjetiska trion Tjekan, NKVD och KGB. De här är successiva förkortningar för den sovjetiska säkerhetstjänsten, som samtidigt förknippas med tre faser i Sovjetunionens historia.

Avsikten var att modernisera och stärka Sovjet, men resultatet blev att Sovjetunionen och hela det kommunistiska imperiet gick under

Tjekan, som leddes av Felix Dzerzjinskij, organiserade den röda terrorn under inbördeskriget efter revolutionen. Lenin och Trotskij genomförde revolutionen, Tjekan fick den att leva vidare, Dzerzjinskij är alltså skaparen.

NKVD, som leddes av Lavrentij Berija mellan 1938 och 1953, förknippas med terrorn under Josef Stalin. Men Berija hann också inleda den reformpolitik som Nikita Chrusjtjov förverkligade. Berija själv förlorade maktkampen med Chrusjtjov och avrättades. Men reformerna gjorde att Sovjetunionen kunde fortsätta att existera efter Stalin, Berija var upprätthållaren.

Jurij Andropov, som ledde KGB, inledde den förnyelse som Gorbatjov fortsatte. Avsikten var att modernisera och stärka Sovjet, men resultatet blev att Sovjetunionen och hela det kommunistiska imperiet gick under. Andropov var förstöraren, skriver Gerner.

Garantin för Sovjets existens

Brahma, Vishnu och Shiva är inkarnationer av grundkrafterna i universum. Det är kanske långsökt att förknippa dem med organisationer som uppfattas som instrument för förtryck och repression. Men jämförelsen är trots allt inte så främmande, säkerhetstjänsten var hela tiden en viktig garanti för Sovjetunionens existens. Säkerhetstjänsten, oberoende av vilket namn den hade, var också den instans som hade den bästa kunskapen om hur det i verkligheten stod till i landet.

Kontrasten mellan den dagliga verkligheten och propagandan där Sovjetunionen var arbetarnas paradis på jorden var ett viktigt incitament till den försiktiga reformpolitik som både Berija och Andropov inledde. Men avsikten var förstås aldrig att förändra hela samhällssystemet.

Instrumenten har alltid funnits i säkerhetstjänstens verktygslåda; terror, mord, godtyckliga arresteringar och total rättslöshet

Kristian Gerner påpekar att det går en rak linje från Tjekan och NKVD via KGB till Ryska federationens säkerhetspolis FSB, som Putin var chef för när Boris Jeltsin utsåg honom till sin efterträdare.

Putins reaktion på den information han får via säkerhetsorganen är inte att reformera utan i stället skärpa kontrollen och omintetgöra allt som på minsta sätt kan hota de makthavande. Instrumenten har alltid funnits i säkerhetstjänstens verktygslåda; terror, mord, godtyckliga arresteringar och total rättslöshet. Det synligaste exemplet just nu är behandlingen av Aleksej Navalnyj.

Landet utan politik

Kristian Gerner framhåller – med stöd av andra forskare – att Ryssland aldrig har haft någon egentlig politik, som inbegriper fri debatt, lagfäst offentlig maktutövning inklusive spänningen mellan regering och opposition, och fria val. Avsaknaden av politik betyder också att Ryssland inte har något språk för politik. Det här är ett arv från Sovjetunionen, där det visserligen existerade politiska begrepp, men, säger Gerner med den svenske statsvetaren Bo Petersson, orden fick i George Orwells mening (i dystopin 1984)  beteckna sina raka motsatser ”sanning betyder lögn, fred betyder krig”.

Första gången Sovjetunionen fick något som kunde kallas ”politik” var i början av 1989, under Gorbatjovs reformperiod, då intellektuella både inom och utanför kommunistpartiet bildade ”folkfronter för perestrojkan”.

Det skedde först i de tre baltiska staterna, de enda som åtminstone hade haft ansatser till ett demokratiskt samhällsskick före tvångsanslutningen till Sovjetunionen.

Bara populism återstår

Utan politiska ideologier hänvisas makthavarna till populism. Populismen vädjar till känslor och till missnöje. Populismen innehåller ofta drag av nationalism, i det avseendet finns det likheter med motpolerna Vladimir Putin och Aleksej Navalnyj. Båda vill stärka Rysslands ställning och göra det till ett land som högaktas.

Navalnyjs mål är att få bort Putin och hans parti. Taktiken med smart röstande har ingen ideologisk förankring, rösterna ska koncentreras på den som har bästa chansen att besegra Putins parti, oberoende av kandidatens partipolitiska hemvist.

Folksjäl och europeisering

Att begrepp som politik, rätt och ekonomi inte hade någon relevans i verkligheten betyder inte att det inte fanns föreställningar om de här fenomenen. Men de uppfattades som uttryck för ”den västerländska kulturen”, och den framstår som någonting främmande och annorlunda, ”europeisering”, ”västernisering”, modernisering. Det kontrasteras mot traditionella ryska begrepp, rysk ortodoxi, slavofili och eurasianism, där syntesen mellan ryskt och asiatiskt – tatariskt – har skapat ett särskilt folk, ryssarna. Tanken har sina rötter i romantikens uppfattning om folksjälen, också det ett närvarande begrepp i dagens ryska offentlighet.

Tanken har sina rötter i romantikens uppfattning om folksjälen, också det ett närvarande begrepp i dagens ryska offentlighet.

Kristian Gerners bok är en insiktsfull och givande utblick över de trettio åren sedan Sovjet upplöstes. Han förankrar skildringen i rysk historia och kultur, de stora ryska författarna studerades också under kommunisttiden, låt vara med marxistiska glasögon.

Landet som icke är

Här uppmärksammar han också Edith Södergran, som växte upp på Karelska näset, i en miljö där rysk kultur och religion var starkt närvarande. Han till och med kallar henne (med hänvisning till forskaren Elisabeth Holmstedt) ”en rysk poet som skrev på svenska”. Han noterar att det i Moskva finns en restaurang vars namn på svenska blir ”Landet som icke är”, titeln på en av Edith Södergrans mest kända dikter. Diktens titel går enligt det här synsättet tillbaka på en legend med djupa rötter i rysk religiös tradition.

Legenden handlar om staden Kitezj som Gudsmodern lät sjunka till bottnen av sjön Svetlojar vid Niznij Novgorod, för att rädda de troende under mongolerna. Legenden blev allmänt känd på 1840-talet, och de ryska symbolisterna tog den till sig för att den förebådade apokalypsen och imperiets våldsamma undergång.

Han rör sig mödolöst både i historien och nuet, och ser hur arvet från Sovjetunionen fortsätter att prägla det ryska samhället.

År 1907 fick Nikolaj Rimskij-Korsakovs opera utgående från legenden premiär i Sankt Petersburg. Och berättelsen är högst levande, vid sjön finns en hel turistindustri som utgår från legenden om Kitezj.

Det finns mycket att hämta i Kristian Gerners täta och perspektivrika  skildring. Han rör sig mödolöst både i historien och nuet, och ser hur arvet från Sovjetunionen fortsätter att prägla det ryska samhället.

Med nu finns det inget utrymme för krafter som aktivt vill göra upp med det förflutna och staka ut en annan väg. Boris Jeltsin gjorde starka ansatser i den riktningen, och det fanns en möjlighet, ett momentum. Men hans efterträdare gick åt annat håll.