Motborgare. Personligt brev

Otto Gabrielsson debuterade med boken Vildhavre, sista brevet till pappa (2020, där pappan är hans faktiska pappa, Jörn Donner. Nu utkommer han med prosaverket Motborgare med undertiteln Personligt brev.

Den här boken är en självbiografisk studie i jagets irrfärder, existentiella problem och identitetssökande i form av dagboksanteckningar. Titeln Motborgare syftar på att Otto, som är född och bor i Sverige, inte accepterar det nuvarande samhället, protesterar mot det och placerar sig på sidan om.

Att vara motborgare innebär för Otto att han inte vill slutföra sina studier i psykologi, att han inte vill jobba, att han dagligen gillar att dricka öl i mängder, att röra sig runt omkring i Sveriges olika orter som han närgående beskriver. Han känner sig hela tiden kissnödig och försöker finna lämpliga platser för att slänga ut en stråle.

Kreativt ordval

Samtidigt problematiserar han sin alkoholkonsumtion och återger den på ett säreget, underfundigt sätt med ett kreativt ordval liksom sin identitetskris och existentiella problematik: Äta en dålig skitmiddag. ”Hela livet har jag varit för bekväm. Ett halvt liv utan att orka den första och sista biten. Kasta mig ut i skiten. Upp! Brygga skitkaffe. Skita. Gå till jobbet. Dricka mer skitkaffe på arbetsplatsen. Ta tag i skituppgifter. Göra jobbet. Det jävla skitjobbet. Skitgörat. Ta skit. Kliva i skit. Dela ut skit. Slicka röv. Äta skit. Kräla i sin och andras skit. Kravla sig hem nerskiten. Ta hand om skiten hemma. Blanda ihop skit. Äta en dålig skitmiddag. Äta skit. Se skärmskit. Få skitsömn och gå upp till skiten igen. Jag har bara inte förstått det. Jag har varit för bekväm. Vi kommer ut med skit. Och slutar med att vi skiter på oss när vi lämnar skiten. Som ändå någon annan skit tar hand om då.”

Självironi och självdistans

Stämningslägena växlar och associationerna till den omgivande tillvaron och den egna existensen är mångfaldiga. Jaget har ett enormt behov av att hela tiden markera sin position och tillvaro i det vinglande livet som han beskådar och upplever genom sina alkoholmättade sinnesintryck. Samtidigt placerar Otto ett självironiskt filter på det egna jaget och får därmed en viss distans till sig själv och noterar att ”Skrivandet är en lögn. Jag vet inte vad det är jag försöker bevisa”.

Därtill besöker Otto även Helsingfors som kommenteras helt kortfattat.

Miljön och naturen står nära berättarjaget som samtidigt helt frankt konstaterar att ”fördelen med att inte få barn är att jag kan fokusera helt och hållet på den tid jag har här i livet och inte behöver ta hänsyn till framtida generationer”.

Relationen till modern fungerar bra medan den frånvarande fadern knappast förekommer alls i boken utom i någon form undermedvetet.

Dystopiska element

Därtill besöker Otto även Helsingfors som kommenteras helt kortfattat. Också Ottos debutverk Vildhavre får en analytisk tolkning: ”Men jag är vildhavre. Jag är som min ödessyster. Vi har inte kommit till världen för att vara överens med den. Vi har inte kommit för att buga oss för överheten. Vi är andliga och politiska revolutionärer och kommer alltid att vara det”.

Det dystopiska elementet i Motborgare är också framträdande men förbyts i positiva skeden mot slutet.

Otto Gabrielsson lyckas på ett underfundigt sätt skapa en både psykologiskt inriktad och existentiellt spekulerande brevbok.

Trots att Otto ett otal gånger i sina dagboksanteckningar både klagar över att han inte lyckas få något jobb eller ids söka jobb och inte riktigt orkar med sina studier i psykologi, har han mot slutet både fått jobb och avslutat sina studier i psykologi.

Otto Gabrielsson lyckas på ett underfundigt sätt skapa en både psykologiskt inriktad och existentiellt spekulerande brevbok. Det egna jaget relateras hela tiden till den omgivande världen och där språket nyansrikt fungerar som inspirerande vägvisare för läsaren.

Dessutom har han sinne för det visuella och estetiska i sina digra miljö- och landskapsskildringar samt låter sin berättarröst höras på ett närvarande sätt.