Stacken

Titeln till Annika Norlins andra bok, kollektiv- och idéromanen Stacken, syftar på myrstackar. Små samhällen där invånarna har tydligt avgränsade roller och funktioner. Myrstackar är enheter, men de har tentakler och stigar utåt – de är aldrig slutna system.

I den här Stacken, en gård någonstans på en anonym svensk landsbygd i norr, bor personer som kommit samman av olika omständigheter. Ersmo är son efter en avliden, dement mamma. Mamman hade en assistent, Aagny, som rehabiliterades efter en fängelsevistelse. Aagny är bekant med drottningen, Sara. Sara i sin tur sällskapar med József som är son till överlevare från förintelsen. Sagne är entomolog, myrforskare. Hon har en bebi med sig. Zakaria är den som ansluter sig (näst)sist. Han blir upplockad på en krog av Aagny.

Emelie är en slags berättarröst. Hon slår läger i ett tält utanför gården för att återhämta sig efter att ha blivit utbränd. Först är hon en iakttagare, ett berättarjag, och ett alter ego för läsaren. Senare blir hon alltmer involverad i Stacken.

Blad ur en dagbok

Boken Stacken är uppbyggd som en lång serie dagboksanteckningar som följer Emelies tillvaro från vår till höst år 2023. Här finns återblickande anteckningar också ur de andras liv och vardag som gör att läsaren kan följa dem under flera år, från ungdom, för vissa från barndom.

De korta avsnitten är rubricerade med personnamn eller bara ”Stacken” och årtal, från 1970-talet.

Personerna som bor i Stacken, på gården, lever mer eller mindre på sidan om samhället redan från början. De isolerar sig alltmer och det sker glidningar i relationer och maktförhållanden. Mot slutet initieras en moralfilosofisk diskussion om makt och ansvar. Detta är bokens styrka, hur läsarens sympati och förståelse får växla spår.

Miljöaktivism som spårar ur

Sara har ett förflutet som miljöaktivist. Hon har inte avslutat en enda utbildning och inte lyckats hålla ett enda arbete. Pentti Linkolas ideologi som starkt påminde om ekofascism finns också med på ett hörn.

Pentti Linkolas ideologi som starkt påminde om ekofascism finns också med på ett hörn.

Stackens upplägg med dagboksanteckningar, skifte i berättarröst kan kanske härledas från att Norlins Augustnominerade debutbok Jag ser allt du gör är en novellsamling, och att hon är låtskrivare.

Greppet gör boken lättläst, det ger utrymme åt olika infallsvinklar som belyser temana miljödiskussion, civilisationskritik och maktetik från olika håll. Utan att förfalla till olika ”predikningar”. Alla får komma till tals, inte alltid för varandra men inför läsaren. Personskildringen är trovärdig – trots att alla i boken påminner mycket om varandra. Det kan förstås bero på att de lever så tätt tillsammans och att det finns orsaker till att de passar bra ihop, i det fiktiva universumet.

Myrliv som godnattsaga

Om kvällarna berättar myrforskaren Sagne för de andra. Berättelserna är som svar på Saras intresserade frågor, men också ett slags kvällssaga: ”Myror lever i samhällen med varandra, där alla hjälps åt. Att alla har tydliga roller, arbetare, soldater, drönare, och drottningar.

Arbetarna och soldater är honor, sa Sagne.

Och: drottningen ligger med drönarna.

Alla har en uppgift för samhället, sa Sagne.

Alla behövs.

Ingen behöver kunna allt.”

Det är lite intressant och i linje med ekofascismen, att trots att personerna i romanen Stacken ligger med varandra till höger och vänster, mest hela tiden och många av dem vill ha barn, är det enda barn, Låke, som finns i berättelsen frukten av en våldtäkt.

Yvig och stickig roman

Diskussionen med läsaren tar tid. Frågan är om boken tar sig lite för lång tid. Det finns något generöst att ge så mycket utrymme, men det kan också belasta berättelsen. Det splittrade upplägget är ett uttryck för vår tid, men är det relevant om man ser på miniatyrsamhället som en myrstack, som ju är dynamisk men ändå ett enhetligt system?

Det kan också hända att bokens upplägg är ett uttryck för bristande förmåga till koncentration och struktur hos författaren.

Det kan också hända att bokens upplägg är ett uttryck för bristande förmåga till koncentration och struktur hos författaren.

Jag anar ett engagemang hos Annika Norlin, hon har många goda idéer och intressanta uppslag – utan att egentligen vara särskilt originell i sitt berättande. Förlagets redaktör låter henne komma lite väl lätt undan. Eller så väljer man att se det stickiga och spretiga som ett estetiskt val, en naturlig följd av att boken är en kollektiv- och idéroman.

Stacken är en roman som ligger i tiden.