.Flickan fr. spïkregne:t

Det är sällan jag blir så trött av att läsa som jag blir av Stefan Hammaréns säregna brevroman .Flickan fr. spïkregne:t. Nu kollar jag en gång till, ja så är titeln skriven, med bland annat fonetiska symboler och med en inledande punkt.

Att jag ska bli utmattad är meningen, förstår jag av författarens många kommentarer under bokens lopp. Om han också har menat att jag ska vara lättad när jag har läst slut den vet jag inte, men i så fall har han också lyckats.

Det här är svada men inte smörja

Det här är svada men inte smörja. Efter bara några sidor inser jag att allt författaren gör, gör han medvetet. Breven är skrivna i Finland till en kvinna som heter Emma och bor i Skåne. Henne har jaget haft ett förhållande med under några år, hon har efter att det nästan varit slut ett par gånger lämnat honom vilket har lett till en djup kris. Men också till en livlig kreativitet.

Mellan Björling och Khemiri

Något i stilen påminner om Jonas Khemiris roliga skrivna invandrarsvenska i hans debutroman Ett öga rött. Hammarén som är finlandssvensk använder en syntax som hör till finskspråkiga som bryter, och som i Sverige ofta uppfattats som exotisk. Han markerar sitt utanförskap i Skåne, och skojar med det. Ta ett konstaterande på s. 63: ”jag växte ogräs tid”, som låter lite som en rad av Gunnar Björling; här finns en kombination av pompös finlandssvensk kulturmedvetenhet, och trevandet och envisheten hos någon som vill få något sagt på ett främmande språk, man vill komma till slutet av en mening trots att man inte kan alla småorden.

Det finns många liknande exempel, endel låter underbart barnsliga: ”om du visar ena min boka”. Hammarén använder också talspråkliga finlandssvenska ord som inte är vanliga i Sverige, som ”kacka”, ”stritta”, ”pippa”, dialektformer som ”straxt” mm.

Här finns trevandet och envisheten hos någon som vill få något sagt på ett främmande språk

Genomgående skrivs ”också” här ”&:så”; i början funderar jag på om inte ”&” strängt taget är ”et”. Intresserad av latin och romanska språk som han är, är författaren säkert medveten om denna skenbara inkonsekvens. Ska ordet läsas ”ett-så”, med konnotationen ”ensam”? Det här är bland annat barockens teknik, att byta ut ett element mot ett annat som gör att ordet kan associera åt flera håll samtidigt som grundbetydelsen kan finnas underförstådd. Ex från olika ställen i boken: ”förklarar bot” (istället för ”bort”), ”hårdhetsavfall” (”håravfall”). Istället för ”grape” förekommer det ovanligare ”pompelmus”, och vi vet vilken mus det är fråga om.

De många accenterna på ställen där de inte brukar höra hemma, ”kanské”, ”Skåné”, ”sommarén”, ”Afrodité” (och ”afroditéslem”), ”kamouflagé”, ”Mr Hydé” ser ut som fingeravtryck Hammarén vill få med från sitt eget namn. Det kan beroende på hur man ser på det vara roligt eller behagsjukt.  Det är lite som om Sara Stridsberg skulle skriva en bok om några som slåss på ett berg.

Det är lite som om Sara Stridsberg skulle skriva en bok om några som slåss på ett berg

Endel fenomen ger ett läsmotstånd som kan kännas som självändamål, som den extra bokstaven c före k, ”ckärleken”. Fast det handlar antagligen om den språkhistoriska undertext som tyvärr är lämnad lite på hälft, svävar fritt för sig genom boken utan att få en koppling tex till de fragmentariska avsnitten om författarens universitetsstudier.

Man kunde göra en lång lista på roliga uttryck, till exempel sådana som börjar på o: ”oäsch” (motsatsen till ”äsch” alltså). Det finns något intressant i nästan obetydliga skiftningar, som när stavningen ”dig” och ”dej” förekommer i samma mening, som en antydan om motsättningar mellan hög- och vardagskultur, eller kanske mellan finlandssvenskt och rikssvenskt skriftspråk? Men det finns också många piruetter som känns tröttsamma, som att Adam skrev i Fikonbladet. Minst rolig är Hammarén när han vitsar.

Kritiken har författaren förberett sig på

Det talas på många ställen om en klyschdetektor, den kunde ha skrikit till vid ”lyckans epicentrum”. På ett tidigt stadium inser jag att den kritik läsaren kan komma med har författaren redan förberett sig på. Han låter en veta det, och han vill vara steget före. ”Finske kritikern Hertzberg” har också deklarerat hur originell han är:

”…utsagt yttra att sin hjälte Hammarén Såg fått göra allt från början, inte haft någon planritning eller tjyvad modell i sin glosiga handbook, att gå efter för sitt, inget att kopiera duplikatisera förbättra från romanhandlingarna världens över,”

Med hjälp av Hertzberg etablerar Hammarén en hierarki, där icke-professionella läsare ska känna sig varnade: ju mindre de tycker om boken desto mer intellektuellt begränsade är de. Systemet blir lika oemotsägligt som den psykoanalys Hammarén emellanåt driver med. Läsare som har långtråkigt eller inte orkar läsa ut boken får konstatera som romaren i Asterix, att det finns sådant man inte kan förstå om man inte ens är decurion.

Systemet blir lika oemotsägligt som den psykoanalys författaren emellanåt driver med

Som fiktiv teknik kunde greppet fungera, men i en bok där både namnet på författaren och kritikern är autentiska uppstår ett problem: läsningen fungerar endast under förutsättning att läsaren skriver under de omdömen författaren direkt eller indirekt ger beträffande sin bok. Och inte ens då helt, eftersom man som läsare i vilket fall som helst vill avgöra själv om man tycker boken är lyckad eller inte. I en mer medvetet fiktiv bok där författaren kommenterar sin egen text, kan man söka ironi och undertexter: men i det här fallet blir Hammarén snarast en respondent för den bok läsaren håller i.

Starka känslor och surrealism

Vad är då på djupet nytt här? Tonfallet påminner under långa sträckor om 1800-talets Sturm und Drang, starka känslor och emellanåt en slapphet i uttrycket som antagligen är medveten. Här finns klassisk surrealism, och i de avsnitten tycker jag Hammarén ofta är som bäst; när han beskriver platser så att man nästan tycker sig se dem realistiskt beskrivna, men ändå inte helt, så att det uppstår helt egna bilder hos läsaren parallellt med, eller ovanpå eller under de vardagliga.

Det är ingen kritik att författaren använder välkända ingredienser från olika tider. Tvärtom är det väl dels oundvikligt, och dels brukar de bästa texterna bli sådana där författare inte har som medvetet mål att med alla medel vara så originella det går. Det mest speciella i det här fallet är väl författarens sätt att kombinera ingredienserna.

Författaren beskriver platser så att man nästan tycker sig se dem realistiskt beskrivna, men ändå inte helt

Jag har aldrig annat än bläddrat i James Joyces Finnegans Wake, men jag kan tänka mig att den är en av Hammaréns förebilder.  Det lär finnas en forskare som har skrivit en avhandling om ett ställe i den boken där det i ett manuskript finns tre punkter och i ett annat fyra; om vilkendera versionen som är rätt, och vilken skillnad i betydelse man kan utläsa. Liknande forskning kunde man göra på .Flickan fr. spïkregne:t. Man kan fundera på om författaren lägger in något särskilt i när han på ett ställe stavar ”marseilletvål” (den dyker upp flera gånger) som ”marsielletvål”. Men för att en sådan analys ska bli intressant måste man kanske utgå från att författaren har gjort en så grundlig korrekturläsning att även de tryckfel som finns är medvetna. Och bläddrar man i .Flickan fr. spïkregne:t tvivlar man på att någon i världen kunde granska varje ord i den så noga. Utan att tappa bort sig och skapa nya fel.

Att arbeta in perspektivet i läsaren

Ett huvudtema är hur kärleken ständigt mal inom en, och att Hammarén låtit boken omfatta så många sidor som den gör (370) är en teknik som går ut på att pränta in perspektivet hos läsaren. Problemet med boken är att man som läsare redan under de första raderna förstår den idén, och att långt kapitel efter långt kapitel sedan upprepar varandra. De yttre händelserna, som i sig inte är särskilt intressanta, återges gång på gång utan att de får så värst mycket av ny belysning.

En förändring i känsloläget finns först i sista kapitlet, men den är försiktig; det finns lite mindre av vild sorg och passion, lite mera av ironi från författarens sida gentemot Emma. Han talar här om att vilja vara hennes vän, vilket kanske går. De språkliga uppfinningsstrategierna förändras inte heller, de bara varieras.

Det är inte viktigt att genremässigt avgränsa boken

Den här ”brevromanen” kallas på något ställe ”samling”, och jag förstår det som diktsamling. Man kan läsa den så (det finns ofta i slutet av kapitlen dikter, med trasig högermarginal, men de hör för mig till de mest intetsägande avsnitten i boken). Det är inte viktigt att genremässigt avgränsa .Flickan fr. spïkregne:t, något som är intressant med den. För mig är i vilket fall som helst det bästa med boken vissa enskilda meningar och uttryck som på kornet kan fånga något i livet eller språket. Som den brutala motiveringen till att man vill göra slut: ”sexen bra men du fel från stjärna hjärta hamnat här”.  Eller den gemensamma depressionen när förhållandet nästan har tagit slut: ”talade inget ord mera: ”bara bredvid satt och vi såg griniga ganska barn ut”.

Jag har själv ett stort intresse för språkliga hybrider, och tycker nästan alltid om att läsa författare som håller på med dem. Men de räcker inte i det här fallet till för att hålla uppe en så tjock bok, vare sig man nu kallar den lyrik eller prosa. Eller krockbana för syntax och för semantiska fält.