Den lyckligaste av alla ensamheter

I en liten volym, Den lyckligaste av alla ensamheter, presenterar det svenska förlaget Ellerströms dikter ur Steinar Opstads diktsamlingar Synsverk (2002), Samle øksene inn for kvelden (2005) och Avhymninger (2009). Med finns också några nya, tidigare opublicerade dikter. Marie Lundquist, som översatt de norska dikterna till svenska, har också försett boken med ett efterord.

Steinar Opstad (f. 1971) debuterade 1996, han har studerat litteraturvetenskap och religionshistoria och motiv ur de ämnessfärerna inte bara skymtar förbi läsaren, de utgör själva jordmånen för dem. För den första samlingen Tavler og bud fick Opstad Tarjei Vesaas debutantpris. Opstad är en uppburen och uppmärksammad norsk lyriker och det kan kännas som om vi fått vänta länge på den här presentationen i svensk språkdräkt.

Malmklang och jordisk värme

Opstads dikter springer ur en märklig värld, att stiga in i den tillvaro som finns där känns både främmande och välbekant, uråldrigt och nytt. Referenser till Bibeln och litteraturen förkommer ymnigt, men också det agrara är ständigt närvarande. Gud och naturen är ju sällan ett motsatspar, inte heller här. Och det finns knappast ett yrke där medvetenhet om hur beroende vi är av vår skapare är större, än jordbrukarens. Opstad växte upp på det norska Østlandet på 1970-talet och började tidigt i en söndagsskola där syndamedvetandet betonades starkt. I hans dikter hittar man Adam och Eva, Homeros och Picasso, Hölderlin och Wittgenstein, men också till exempel Mia Berner och Pentti Saarikoski.

Det är sällan man läser dikter som är så fast förankrade i värderingar och livssyn, utan att ha tillstymmelse till predikan

Men om man ska ge en karakteristik av Opstads dikter säger de här namnen inte så mycket. En bättre beskrivning får man möjligen om man tar fasta på sinnesstämning och utformning. Opstad är en allvarsam diktare: allvarlig utan att vara tungsint. Han är anspråkslös och försiktig, men samtidigt bergfast, både övertygad och övertygande. Det är sällan man läser dikter som är så fast förankrade i värderingar och livssyn, utan att ha tillstymmelse till predikan.

Ensamheten som ett tillstånd

Diktaren förefaller trivas i sin självvalda ensamhet eller iallafall tycka det är ett naturligt tillstånd. Tre rader ur dikten Ett tecken är nog, som inleds med ett omnämnande av Hölderlins hymner, låter så här: ”Jag lever i tron, den lyckligaste/ av alla ensamheter/ Men hymnernas tid är förbi.” Vid sidan av allvaret finns här en uppriktighet som gör det svårt för en att skjuta dikterna ifrån sig. Manipulativt tricksande, men också kreativ lekfullhet, lyser med sin frånvaro.

Här finns en antydd ambivalens, en försiktig pendelrörelse

Opstad använder sparsamt med skiljetecken. Det bidrar till att rytmen i dikterna är jämn. Rader som kunde ha avslutats med frågetecken, gör inte det. Ibland får man intrycket att Opstad låser om sina dikter. De avslutande raderna i en dikt ur Samle øksene inn for kvelden ser till exempel ut så här: ”Innan jag somnar mumlar jag namnen/ på dem jag förlorat, och frågar: varför är de dödas namn så många/ och de levandes så få”. Varken frågetecken eller punkt avslutar dikten.

Ändå finns här å andra sidan en antydd ambivalens, en försiktig pendelrörelse: ”Jag suckar när andra ropar/ Jag skrattar när andra sover/ Jag kysser dina ögon och sluter mina”.

Hållfasthet och konsekvens

Den upphöjda ställning diktaren har kunde tänkas provocera, men så är det inte. Förhöjt språk, seriös tematik och högtidligt, betvingande tonfall har snarast motsatt effekt: man får känna att man blir tagen på allvar som läsare.

Förhöjt språk, seriös tematik och högtidligt tonfall har snarast motsatt effekt: man får känna att man blir tagen på allvar

Attityder smittar. Lundquist skriver i sitt efterord att en del norska recensenter haft svårt att förhålla sig till Opstads allvar och frågat sig om det är ironi. Det är det inte. Sällan möter man så sammanhållen och välimplementerad estetik som här, ett så tätt och hållfast diktspråk.