Fält/Skisser

Författaren Lotta Lotass nya essäsamling handlar om sten och är utgiven på ett litet förlag. Författaren och förläggaren Ralf Andtbacka funderar över statyer som börjat föra oljud och deras roll i försöken att stå emot tidens och glömskans söndringsarbete.  Enligt honom är den tydligaste signalen i den vindlande essäsamlingen ändå att litteraturen ytterst har ett annat uppdrag än att vara lönsam och lättkonsumerad.

Sten, i olika former, är ett återkommande material i Lotta Lotass senaste essäbok. ”Nyårsdagen 1869 faller ett regn av stenar vid Hässle gård utanför Uppsala.” Händelsen dramatiseras med hjälp av samtida rapporter om de åtföljande ljudeffekterna: ”ett starkt, åsklikt dunder”, ”ett rassel som från en mängd på hård väg framrullande vagnar”, ”ett klapprande som från rasande stenhus”, ”en dov, klanglös klang”.

Meteoriter och rymdgrus vittnar om universums strukturer och processer som allt på vår jord är sammankopplat med och är samtidigt en påminnelse om skillnaden mellan vår dagsländetillvaro och den geologiska tidsskalan som inte saknar gränser men ändå kan fungera som ett metaforiskt fönster mot en tidlöshet bortom den mänskliga fattningsförmågan.

Författaren Lotta Lotass. Foto: Dick Claésson. 

Stenstodens sång

Strävan att skifta perspektiv hör konst och skapande till; det kan handla om en uttalat romantisk längtan efter transcendens eller en symboliskt laddad gestaltning av tiden och rummet och dessas möjliga sammansmältning eller upplösning. I Viktor Rydbergs diktning är evighetstanken en replipunkt, en ständig källa till bekräftelse och tröst, medan ett jordkonstverk som Robert Smithsons Spiral Jetty (1970) enligt Lotass ”kan ses som ett mätinstrument för ofantliga tidsrymder”.

Statyer och monument utgör exempel på människans försök att stå emot tidens och glömskans söndringsarbete, men effekten kan också bli den motsatta, ytterligare belägg för alltings förgänglighet, som i Shelleys berömda dikt om Ozymandias, ”King of Kings”, av vars kolossalstaty, får läsaren veta, endast ett fragment med en skrytsam inskription återstår. Denna dikt har på omvägar en anknytning till två sittande statyer som under antiken började benämnas Memnons stoder eftersom besökande greker i Thebe trodde att de föreställde den nordafrikanske kungen och härföraren som enligt Illiaden kom trojanerna till undsättning men dödades av Akilles.

Efter att ha skadats vid en jordbävning är 27 f.Kr. började den ena statyn varje morgon ge ifrån sig ljud

De illa åtgångna men fortfarande vördnadsbjudande statyerna utgör en del av Amenhotep III:s gravtempel, förlagorna är den egyptiske faraon och hans gemål Tiye. Efter att ha skadats vid en jordbävning är 27 f.Kr. började den ena statyn varje morgon ge ifrån sig ljud, som enligt vissa källor påminde om det som hörs då en lyrsträng brister. När den romerske kejsaren Septimius Severus två sekel senare gjorde ett försök att reparera statyerna upphörde ljudeffekten.

Berättelsen om stenstodens sång till gryningsgudinnan Eos levde kvar som litterärt motiv och djupnade hos de tyska romantikerna till ”ett vartecken för poesin som sådan och för livets hela melankoli, för fjärrlängtan och världssmärta”.

Statyer i modernt sken

Ett sätt, slog det mig, att vrida på okularet och zooma in en nyare tids uppfattning är att se vilket betyg sevärdheten har på Tripadvisor: tre punkter av fem möjliga, ingen riktig höjdare alltså. ”Det är egentligen inget speciellt att se just dessa för det är svårt att se några detaljer”, skriver en svensk besökare i sin recension. Ironin i Shelleys dikt går igen också här, tiden gäckar människans självcentrerade förväntningar.

Man undrar vilka de ”detaljer” är som kunde göra utflyktsturisten nöjd, en fullständigt restaurerad version

Man undrar vilka de ”detaljer” är som kunde göra utflyktsturisten nöjd, en fullständigt restaurerad version? En förutsättning för att man ska kunna värdesätta kolossalstatyerna, också i deras sargade tillstånd, är att man känner den kulturhistoriska tyngden.

Likväl finns det ett nätverk av tematiska trådar som gör att den vindlande texten inte bara håller ihop utan bjuder på en oerhört stimulerande läsresa.

Memnons stoder har inte bara förötts av naturkatastrofer utan också utnyttjats som stenbrott under millennierna. Det som återstår kan föra tankarna både till abstrakt konst och outgrundliga artefakter ur en sci-fi-roman. Lotta Lotass tangerar bägge dessa ämnesområden och mycket annat därtill i sin essäbok som bär den modesta undertiteln ”skisser”. En helt fogfri helhet är detta inte och det är knappast heller avsikten att den ska vara det. En del av texterna har publicerats tidigare, vilket förklarar växlingarna i fokus och betoning, de har tillkommit i lite olika sammanhang. Likväl finns det ett nätverk av tematiska trådar som gör att den vindlande texten inte bara håller ihop utan bjuder på en oerhört stimulerande läsresa.

Små förlag tvingas bära stort ansvar

Lotass har mutat in ett alldeles eget område i den svenska litteraturen där djupborrande källforskning och ett rikt faktamaterial förenas med filosofisk reflexion och ett intresse för innovativa skrivarter. Merparten av hennes verk från och med debuten 2000 har utkommit på Bonniers men under senare år har Lotass allt oftare sökt sig mindre förlag och alternativa publiceringsformer. Hon är inte ensam om att välja den strategin, i dag är det något av en trend. I Lotass fall är det svårt att inte se det som en medveten reaktion på utvecklingen i förlagsbranschen där boken i allt högre grad betraktas som en rent kommersiell produkt och litteraturen som konst hamnar på undantag.

men under senare år har Lotass allt oftare sökt sig mindre förlag och alternativa publiceringsformer.

Utgivare denna gång är Ekphrasis, ett tvåpersonsförlag som gett ut en handfull titlar sedan 2019, av ansedda författare som Erik Andersson och Gunnar D Hansson. Den senaste utgåvan är en samlingsvolym med den tyske efterkrigsförfattaren Arno Schmidts tidiga skrifter. Ekphrasis är ett exempel på hur små förlag med begränsade resurser i allt större utsträckning får axla ansvar för det som traditionellt brukar benämnas kvalitetslitteratur. Den krypande mainstreamifieringen i de etablerade förlagens kataloger handlar kanske inte så mycket om profitlystnad som om en hårdnande kamp om överlevnad i en tid när pappersboken tappar mark och de inkomster som genereras av de digitala formaten tenderar att samlas hos stora vinstdrivande aktörer.

Ekphrasis är ett exempel på hur små förlag med begränsade resurser i allt större utsträckning får axla ansvar för det som traditionellt brukar benämnas kvalitetslitteratur.

Den kanske tydligaste signalen i Lotass essäbok är att litteraturen ytterst har ett annat uppdrag än att vara lönsam och lättkonsumerad. Den har rätt att existera på andra villkor än marknadens; utan den insikten går någonting grundläggande förlorat. I en diskussion om författaren och litteraturkritikern Torsten Ekbom nämns att denne genomgående ställde sig på de mindre tvärsäkra författarnas och läsarnas sida, ”de vars hållning är prövande, forskande, mottaglig för det obegripliga”.

Den beskrivningen kunde lika gärna appliceras på Lotass eget författarskap.