Där tonvikten ligger

Susan Sontag gick bort i leukemi i december ifjol. Hon var en av USA:s främsta intellektuella och känd som författare, filmare och samhällskritiker.Där tonvikten ligger består av ett fyrtiotal essäer som Susan Sontag själv valde ut ur sin produktion under de två senaste årtiondena.

Boken är tillägnad den amerikanska författarinnan Elizabeth Hardwick, som Sontag skriver om i det inledande kapitlet som handlar om romankonsten. Här formulerar Sontag också något av en litterär estetik: ”Inget nytt förutom språket, det evigt upptäckta. Att kauterisera de personliga relationernas vånda med heta ordval, hackig interpunktering, flyktiga meningsrytmer. Att tänka ut subtilare, mer fulladdade sätt att veta, sympatisera, hålla stången. Det är en fråga om adjektiv. Det är den punkt där tonvikten ligger.”

Citatet ovan kan också få exemplifiera Sontags ganska tunglästa prosa. Hennes essäer ställer höga krav på läsaren, både genom sina referenser och sin något snåriga syntax. Men så vänder sig samhällskritikern Sontag också mot vår tids lättsmälta och bildningsföraktande kultur.

En författare som intresserar sig för allt

Susan Sontag skriver huvudsakligen om litteratur men hennes teman spänner från allt från japansk dockteater, grottans roll inom trädgårdskonsten, Wagners operor till kvinnobilden inom fotografikonsten och radikal samhällskritik. Hon är spränglärd och konstaterar själv i en essä att hon ”intresserar sig för allt”.

Boken är indelad i tre huvuddelar. ”Att läsa” handlar om litteratur. I ”Att se” finns texterna om bl.a. fotografi, måleri, film, dans och teater samlade. I den tredje och avslutande delen ”Här och där” granskar Susan Sontag sin roll som författare och intellektuell.

De flesta av oss har väl inte så bra koll på författare som Machado de Assis, W G Sebald och Adam Zagajewski, som Sontag skriver om i bokens första del. Därför känns de här texterna kanske inte så intressanta. Å andra sidan kan de säkert fungera som en inkörsport till viktiga författarskap.

Sontag gjorde själv fyra långfilmer och sägs ha gått på bio fem gånger i veckan. I essän ”Ett århundrade av film” skriver Sontag om den utdöda cinefilin och ”en konstart i förfall”. Hon skildrar hur 60- och 70-talens stora filmkonst drivits tillbaka sedan filmkonsten förvandlats till en industri.

I ”Ett fotografi är inte en åsikt. Eller är det?” skriver hon med pregnans om kvinnobilden inom fotografikonsten. Hon betonar att kvinnor alltjämt främst identifieras med sin skönhet. Hon konstaterar att det är gängse att göra antologier med kvinnliga författare eller utställningar med kvinnliga fotografer: ”Men det skulle verka mycket egendomligt att föreslå en författarantologi eller fotoutställning vars deltagare inte hade något annat gemensamt än att de var män.”

Starkt sanningspatos

I bokens sista del, där hon reflekterar över sin roll som intellektuell och författare, blir hon lite personligare. Hon skriver om sin debut på 60-talet och jämför den dynamiska epoken med dagens samhälle, som hon ju är djupt kritisk till.

Här finns också ett frågeformulär med frågor och svar som publicerats i den franska tidskriften La règle du jeu. Hon skriver med patos om de intellektuellas roll: ”De intellektuella har den Sisyfospräglade uppgiften att fortsätta att förkroppsliga (och försvara) en standard för tankelivet och diskussionen som är en annan än den nihilistiska som massmedia lanserar.”

Susan Sontag ställer höga krav på de intellektuella. En intellektuell som tvingas välja mellan sanning och rättvisa bör alltid välja sanningen: ”En god regel innan man börjar marschera eller skriva under någonting. Vad ens sympatier än lockar en att göra har man ingen rätt att uttala sig offentligt förrän man har varit på plats och själv en någorlunda lång tid i verkligheten upplevt det land, det krig, den orättvisa eller vad det nu må vara som man pratar. I frånvaro av sådan förstahandskunskap och upplevelse: tystnad.”

Själv engagerade sig Sontag i den bosniska konflikten. I essän ”Att vänta på Godot i Sarajevo” beskriver hon hur hon tillbringade flera månader i den belägrade staden där hon satte upp Samuel Becketts pjäs. Det här känns som en av bokens starkaste essäer. Sontags starka engagemang för stadens invånare lyser upp texten.

I ”’Här’ och ’där’” funderar hon vidare över den bosniska konflikten och de intellektuellas tystnad. Hon jämför med deras synliga roll i det spanska inbördeskriget på 30-talet. Hon skriver desillusionerat: ”Det är för mycket att vänta sig att konsumtionskapitalismens seger inte skulle ha satt några spår i den intellektuella klassen. I en epok av shopping måste det vara svårare för intellektuella som är allt annat än marginella och fattiga att identifiera sig med andra mindre lyckligt lottade.”

Vissa essäer i boken må kännas lite väl tunglästa (åtminstone för en läsare som inte på långt när delar Sontags bildning eller förmår uppbåda intresse för allt från trädgårdsgrottor till italiensk fotohistoria), men tankar såsom dessa gör boken till angelägen läsning. Man kan inte känna annat än sorg över det tomrum som Susan Sontag lämnade efter sig när hon gick bort ifjol och önska att fler intellektuella skulle ha hennes engagemang och civilkurage.