Hindenburg

Susanna Lundins (f. 1986) debutbok Hindenburg är en prosalyrisk berättelse om en osannolik duo, Bertil och Prickly Pear, som förbereder sig på den antågande apokalypsen. Bertil är mjuk och god, men också sträng då det behövs. Han är en sorts fadersfigur för Prickly Pear. Bertil undervisar Prickly Pear i livets mysterium. Hon antar modigt Bertils utmaningar, som bland annat går ut på att balansera på en lina fastspänd mellan två träd högt uppe i luften och att kliva ner i underjorden genom en lucka i marken.

Förhållandet mellan huvudpersonerna är varmt. Läsaren förstår att de har mer gemensamt än det förefaller på ytan. Bertil gömde sig i en säck under trappan då han var liten och de andra körde iväg utan honom. Prickly Pears mor dog då modern var ett barn och Prickly Pear kom till genom ett blixtnedslag.

Ur askan föds nånting nytt

Titeln Hindenburg syftar på luftskeppet som störtade år 1937. I boken störtade luftskeppet där Bertils torp nu ligger. Ur askan föds något nytt. Ett torp, ett människoliv. Ett språk som utforskar genom indelning. Hindenburg ställer stora frågor i ett litet format. Intensiteten växer då undergången närmar sig. Vilka är Bertil och Prickly Pear? Är de ens människor? Vad är då och vad är nu? På vilket sätt påverkas en människa av historien, av det förflutna? Och varför är det så viktigt att gång på gång återvända till sina rötter?

Vad är då och vad är nu? På vilket sätt påverkas en människa av historien, av det förflutna?

Jag frågar mig under läsningens gång vad denna berättelse vill. Jag frågar mig också om läsaren verkligen behöver veta det. Skickligt ackompanjerad prosa kännetecknas ju av förmågan att förföra och förvirra. Skickligt ackompanjerad prosa tar läsaren till platser hon inte ens visste att existerade.

Referenser till Lynch och Stridsberg

I Hindenburg, som i många andra nutida prosaisters verk, finns referenser till David Lynchs filmer. Ett kapitel i Hindenburg är betitlat ”Inlandets Imperium” (en av David Lynch filmer heter Inland Empire). Korridorerna i underjorden dit Bertil och Prickly Pear flyr jordens undergång har dörrar in i olika rum precis som i Lynchs bildspråk. Rummet där Prickly Pear möter en betydande person från sitt förflutna är dock 203 och inte 603 som i David Lynch TV-serie Hotel Room. Men stämningen är densamma.

Sekvenserna som handlar om Prickly Pears liv på Sycamore Drive i Los Angeles  –  beskrivningarna kring jordbävningen som nalkas, glamorösa Mrs Vissoux med det brunbrända skinnet och lakanen som ligger som lianer kring Prickly Pears kropp då hon vaknar  –  för tankarna till Valerie Solanas febriga irrfärder i Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten. Till skillnad från Stridbergs hjältinna möter Prickly Pear den arketypiska haggan öga mot öga, istället för att förbli omedveten och därigenom fångad i destruktiva mönster och störta mot undergången. I en sådan läsning kan Bertil ses som Prickly Pears positiva animus. Bertil fungerar som hennes guide både ovan och under jorden, han leder henne tryggt in i hamn.

På gränsen till utmattning

Lundins bildspråk är suggestivt. Än befinner vi oss i Los Angeles innan den stora jordbävningen, marken mullrar och hettan är outhärdlig. Än sitter vi i Bertils trädgård och betraktar den udda duon, den ena med ögonbindel snusande på växter som den andra håller upp:

Vad är det här?
TRIENTALIS EUROPAEA, svarar hon. Skogsstjärna. Den får sin karaktäristiska form av att den lever i skuggan, på botten av skogen. Bladen smalnar av för att inte skugga varandra, för att alla ska få ta del av det lilla ljus som når den.

Man kanske inte alltid vet var man befinner sig och vad som egentligen utspelas, men man vet att det här är annorlunda

Förutom allehanda blomster förekommer tillverkandet av en människa (fråga inte hur det går till, jag förstår absolut inte), spöklika järnvägsspår och en lögndetektor som Bertil tar hjälp av nu som då. Som läsare är jag ibland på gränsen av att utmattas av bilderna. Less is more, tänker jag, speciellt då texten går på bara 154 sidor med luftiga sjok emellan. Det behövs få ingredienser för att koka en utsökt soppa, men det vet nog Lundin. Hindenburg är en unik liten dystopi skriven på ett kryptiskt språk. Man kanske inte alltid vet var man befinner sig och vad som egentligen utspelas, men man vet att det här är annorlunda. Och annorlunda är alltid bra när det kommer till skönlitteratur.