God morgon

Ja, Susanne Ringell är sällsynt skicklig på språkliga nyanser. Och nej, jag är inte helt övertygad när det gäller innehållet i hennes senaste bok God morgon. Och det är inte för att jag inte vet i vilken genre jag ska placera den, för den sortens tvetydiga böcker tycker jag ofta om.

Omslaget med sina tre apelsiner är charmerande och vackert och får mig genast att tänka på en barnbok.  Layouten med relativt lite text på sidorna och luft kring den förstärker intrycket.

Det här är emellertid textmässigt alldeles entydigt en vuxenbok.

När jag läst slut boken tänker jag på den som en roman, fast utan så värst mycket till intrig

Förlaget definierar inte heller boken, annat än indirekt, genom citatet på insidan av frampärmen från en recension där Ringell kallas ”kortprosans mästare”. Det här kan jag hålla med om, när jag tänker på till exempel Av blygsel blev Adele fet (2000). God morgon får mig i början, genom citatet och genom den minimalistiska stilen, att tänka att texterna i den är mininoveller, men det är de inte. Personerna som finns i dem återkommer och sammanförs. När jag läst slut boken tänker jag på den som en roman, fast utan så värst mycket till intrig.

Ett par – eller kanske två

I centrum av skeendet finns två par. Det ena är från Norden, bokens jag som är författare och hennes man Lars-Erik, som har levt tillsammans länge och brukar tillbringa vintrarna på Palma de Mallorca, på Madeira och i Andalusien. På de här ställena utspelar sig boken i huvudsak. Det andra paret som inte hela tiden entydigt kan kallas ett par är Claire och Pascal från Frankrike (Claire har svenskt påbrå). Claire har i början lämnat Pascal och rest iväg, Pascal ger sig inte utan söker upp henne. Det visar sig småningom att Claire snarare hade det lite bättre med honom än hon har det utan honom, och i slutet ska de gifta sig. I mitten av boken bor alla fyra på ett för läsaren ganska överraskande sätt plötsligt under samma tak.

Min tolkning, som säkert inte är den enda möjliga, är att Claire och Pascal är påhittade av jagpersonen. På annat sätt kan jag inte förstå deras uppdykande:

”Har värdinnan hyrt ut åt flera på samma gång? Eventuellt stod det finstilt på vårt kontrakt något om eventuella andra besökande under senare tiden av vistelsen.”

Och:

”Mina underhyresgäster betalar ingen hyra, men det är de som betalar min lön, mina stipendier.
Sådant är avtalet.”

I slutet får den antydda konflikten en lika försiktigt antydd lösning

I vad som försiktigt antyds som en äktenskaplig konflikt, spelar de här figurerna en terapeutisk katalysatorroll. I slutet får den antydda konflikten en lika försiktigt antydd lösning. Det hela utmynnar i en försiktig klimax. Efter parmiddagen de fyra har vill Claire och Pascal adoptera författaren:

”Ibland behövs det en hel by för att uppfostra ett barn, säger de unisont.
Vi har valt ut dig, säger Claire.
Bland många, tillägger Pascal.
Du är lämpligast, du passar just oss just bäst och du har berört oss.”

Passagen där ”adoptivföräldrarna” har gått till sitt och författaren och hennes man talar om det nya familjeförhållandet är det slag av halvnonsens trötta par kan hålla på med, men även om jag känner igen tonläget och stämningen finns det ingen styrka i avsnittet. Jag är nära att säga att det är småroligt, men kommer fram till att jag inte ens tycker det. I vad som huvudsakligen är en reflektionsbok inför Ringell ett surrealistiskt element som förblir en pratlek.

Om ofrivillig barnlöshet har Ringell skrivit i den starka diktboken Gall eller Våra osynliga väntrum från 1994. I God morgon återkommer temat, i jagpersonens tankar. De böcker man skriver kan vara en sorts barn istället för de man inte fick, konstaterar hon. Smärtan är nu nästan borta. Med tonvikt på nästan. När det gäller gestaltningen av de mer hemliga svåra känslorna genomför Ringell den, som jag ser det, genom att låta hunden som under tiotals sidor i bokens mittparti ligger på en gräsmatta och dör, skrika ut det lidande som jagpersonen i ganska diskreta ordalag talar om. Det här är skickligt. Det får mig att tänka på en barockmålning där en uppskuren citron säger det ansiktet på den korsfäste intill inte lika tydligt säger.

Det här är skickligt. Det får mig att tänka på en barockmålning

Liknande samband antar jag att författaren vill skapa genom det franska paret, göra det till en fiktiv skuggvariant av jagpersonen och hennes man. Men fyrklövern sitter inte ihop utan paren förblir två enskilda skisser.

Det är som om Ringell har försökt förena två böcker, en halvt självbiografisk om det ena paret (jaget citerar en psalm Ringell själv har publicerat), och en fiktiv. Med de lösningar scenen, Ringells andra arbetsrum, erbjuder kan det hända att det lättare skulle gå att sy ihop dimensionerna. Jag inser att ”jag” inte är lika med ”Susanne Ringell” i det här fallet, men medan jag läser tänker jag att jag inte vet om författaren vill tala om sitt liv eller något annat. Jag har en känsla av att Claire vill vara en fiktiv person som speglar jaget, men som personer blir de inte tillräckligt olika varandra för att det ska uppstå någon spänning. De fokuserar lika mycket på sin självbild, vilket är en viktig ingrediens i romanskrivandet och inte under alla omständigheter behöver bli långtråkigt, och tillrättavisar sig själva lika mycket över att de gör det. Båda vill vara drottningar, Claire mera obekymrat.

Bilder, bibetydelser

Fascinerad av språk(et) som jag är, når en författare för mig alltid halva vägen om hen är så bra som Ringell på att låta orden få bibetydelser som slingrar sig vidare och bildar ytterligare nya. Bilder bildar nya bilder, den här är en av mina favoriter:

”Natt mullrar i mellangärdet och bultar i underlivet, som praktiskt och tacknämligt hållit tyst länge nu. Hållit tand för tunga, ett harnesk, hela garnityrens kostsamt blekta rustningsrad för opålitlig tunga.”

 Bilden är fullpackad med styrka, passar här i Luis de Góngoras Spanien. Landet med riddarromanerna, och Don Quijotes absurdistiska tillämpning av dem. Som han föreställde sig sin dyrkade Dulcineas underliv hade det kanske tänder.

Några sidor senare fortsätter dunderverket till mening, när jaget träffar den attraktive Katalanen: ”underlivet är inte längre tyst som en mus”.

Ofta kan glidningarna vara nästan omärkbara

Ofta kan glidningarna vara nästan omärkbara: ”Civilstånd avskild” istället för ”skild”, ”En klockren kjol” (jfr klockkjol), ”hållbara fågelblommor”, ”kokerskans sära syster, ”Min man går med håven i havet” (jfr uttrycket gå med håven), ”med min man vid min öppna sida”. Någon avsade enligt Claire sig sitt jordiska liv och ”for till Nirvana” (som man på ett obestämt och lite barnsligt sätt säger for till himlen), enligt Pascal som är mer handfast har samma person på följande sida ”åkt till Nirvana”. Ordet ”tallrik” uppstår på ett komiskt sätt av sig självt under parmiddagen i slutet: ”Kineserna är talrika, säger Lars-Erik och fortsätter med rent ris.”

Ringell är i sin prosa emellanåt en barockdiktare, i ordets ursprungliga mening. Tyvärr spelar hon emellanåt över, bland de skickliga passagerna finns för många volter i luften.  För mig finns ingen poäng i kungöranden som den följande på bokens första sida:

”Här finns vi, vi som upptäcker att ägarens specialitet är att ha allt möjligt, allt utom sin specialitet.
Så är det väl med de flesta av oss.”

Eller:

”Om du slår dig för bröstet, slå så hårt att du får orsak att ångra dig.”

De spanska orden dyker upp lite som i en lärobok av det slag som inte vill göra eleverna rädda, där man ger dem en text på deras språk med här och där ett ord på det språk de ska lära sig: … coches ligger strödda lite här och var på gården … Det här är ett stilmedel som skapar den sorts tillfälliga intimitet turister kan ha med ett språk de inte direkt kan. Även om svenska hybridformer som ”apartamenton”, eller ännu värre genitiven ”apartamentons” låter gräsliga, vet jag att det är så man talar med varann till exempel på språkkurser. Men lite språkgranskning när det gäller de främmande språken i boken kunde Förlaget ha kostat på sig. Till och med Gran Canaria är fel skrivet (med d).