Ryggens nymåne

När man läst Susanne Ringells senaste bok, en prosalyrisk svit med titeln Ryggens nymåne, inser man att redan titeln inrymmer det mesta som finns inom bokens pärmar: en kvinnas kropp, böjd till bön. Här finns allt, kroppen, himlen, människan, könet, moderskapet – men inte bara det, utan också attityden, som är mycket ringellsk: här finns ödmjukhet, nervositet, ömhet, en slags oro blandad med förundran. . Det är inte mycket som går Susanne Ringells näsa och penna förbi, har man en känsla av.

Gud och kvinna

Förlaget förefaller i sin presentationstext utgå från att huvudpersonen Kerstin är ett alter ego för författaren. En recensent skriver mycket om det religiösa inslaget i boken. Författaren tackar i slutet Edith Södergran, Solveig von Schoultz, Eva-Stina Byggmästar, Mäster Eckehart och Martin Lönnebo. Och så kan man mycket väl läsa Ryggens nymåne, som prosadikter om kvinnan och ett kvinnligt förhållningssätt till Gud. Religionen eller egentligen gudsrelationen och kvinnligheten har kreativiteten som gemensam nämnare. Om man letar efter ett mål eller ett syfte med Ryggens nymåne, kunde det kanske vara att gestalta en kvinnas religionsutövning: ”Nej, det är inte i första hand med tanke på evigheten som Kerstin behöver Gud, det är här och nu, det är i detta livet som Kerstin värkande behöver, med förtvivlans kraft längtar fram sin Gud.”

Själv har jag fastnat vid det första uppslaget med tillägnan: ”Till min mor”.
Vid den första genomläsningen och fortfarande några varv senare ser jag Kerstin som en mor och Ryggens nymåne som ett kärleksfullt tecknat porträtt av en mor, skrivet av en vuxen dotter. Jag ser framför mig ett koordinatsystem (universum) där Gud, mamman, kvinnan, maken, det lilla barnet lyser som fixpunkter. Inte ens den förbjudna frukten saknas. Kunskap och äppel har bara alldeles andra konnotationer i den kvinnliga sfären. Ömhet, lenhet, insyn, friskhet, här finns plats både för gränslös kärlek och en viss reservation. Ängslan är den bittra kryddan.

Utsikter och insikter

Kerstin befinner sig i medelåldern, mellanåldern, ”den längsta och mest narraktiga av åldrar”. Hon blickar både framåt och bakåt. Och fast Kerstin tycks ogilla medelåldern kan läsaren se det som en fördel att hon har bra utsikt från backkrönet. Det möjliggör ett oroligt men samtidigt inkluderande av alla åldrar och utvecklingsskeden. Carl Fredrik Hills späda kvinna (”Vilande naken gestalt”) som pryder pärmen visar på den dikotomi som också finns hos Susanne Ringell, hon är både frånvarande och närvarande, på väg från och till. Det gäller att känna sig säker i allt detta osäkra.

Det finns mycket gräs i denhär prosalyriska sviten: ”Grästuvors bastanta buketter kantar gången./ Vardagliga, grova, trygga i sin avsaknad av löften.” På följande uppslag: ”Och gräsen , gräsen täcker jorden./ Elefantgräs./ Tåtel.” Ytterligare några sidor senare kommer det nya övertoner: oron, bönen och modern stiger in i texten: ”Hon är sällsamt upprörd. Igen. Och igen./ Det sakrala bidar, som en mor en bångstyrig. Har all tid i världen, allt tålamod. Försvinner, försvinner ingenstans./ Darrgräs.” Gräset står för det tunna och skira, det vackra som fångar ljuset, som lätt böjer sig i vinden och på en gång är skört och starkt.

Mera som i ”vackrare”

Moderns oro, hänvändelsen till Gud, tålamodet börjar kännas matriarkaliskt. Ryggens nymåne, det är den smäckra kvinnoryggen som böjer sig i bön, månen som en symbol för kvinnlighet och nymåne som ett löfte om nyskapande. Hos Ringell är det kreativa inte att ta en tugga av en den förbjudna frukten, det är inte att kräva mera utan att se, uppskatta och försjunka i det man redan har: ”Inte mera som i mera, mera. Inte den girigheten./ Mera./ mera som i vackrare”, står det på dikten som citeras på bakfliken. Är det inte ett moderligt förhållningssätt?

Susanne Ringell är inte så sprallig som Byggmästar, inte så obönhörlig och omutlig som Solveig von Schoultz och inte lika svärmisk som Edith Södergran. Hon är överseende fast hon är orolig, hon går vidare längs ”den självlockiga stigen” (inte bred, inte smal, utan självlockig – öppnar inte det oändligt mycket fler möjligheter?), hon föredrar rum framom tid, för rummet innefattar tiden medan det omvända inte nödvändigtvis gäller. Kerstin är inte så mycket för begrepp men hon tänker sig stigen som ett rum som leder framåt. Hon tycker inte om förvandling, kanske är det också därför begreppet tid känns motbjudande? Stigen är ett tryggt sätt att se på tid, liksom inuti rummet.

Det nya med Ryggens nymåne om man jämför med Susanne Ringells tidigare böcker är att det här öppnar sig nya bottnar i den ringellska underfundigheten. Visst har samma toner av allvar funnits med också tidigare, men här har hon vridit upp takten så att man emellanåt närmar sig inte precis galghumor, men dödsmedvetenhet, en trängande längtan efter Gud, att frilägga meningen med livet. Samma sak gäller för språket. Ringell tränger in i orden, deras innebörd, toner och övertoner. Hon vänder och vrider, orden byter plats; hur förhåller sig benämnande och innebörd, namn och person till varandra? Ringell känner stor kärlek till sina personer och hon kommer mycket nära det språk de talar, känner och tänker på. I Susanne Ringells bok kan läsaren dela vemod, bävan och en varm längtan med Kerstin.