Från Wantons till Wild Force – Nya sound i en gränsstad

Rocken är efterkrigstidens mest betydande kulturyttring. Dess expansionshistoria har varit snabb och genomträngande. Under några årtionden förvandlades rocken från ett marginellt ungdomsmode till en dynamisk och hegemonisk kulturform. Den är inte längre en generationsmarkör och i sina olika former har den nått alla världsdelar och påverkat alla andra konstformer. Rocken finns överallt och är en betydande ekonomisk faktor. Det är därför också relevant med forskning kring detta fenomen.

Sven-Erik Klinkmann, docent i folkloristik vid Åbo Akademi, doktorerade med en avhandling om Elvis Presley och har i olika essäer skrivit om finlandssvensk populärkultur och rock. Född och uppvuxen i Vasa har han nu också skrivit en bok Från Wantons till Wild Force – Nya sound i en gränsstad om hur rocken kom till staden och samtidigt in i hans eget liv. Boken är dels avsedd att vara en krönika, som med en mängd intervjuer skall belysa 1960-, 1970- och 1980 talets rockkultur i Vasa. Dels vill den samtidigt teoretiskt analysera det material, som dessa intervjuer erbjuder.

Jimi Hendrix uppvärmare!

Vasa är kanske inte känt som en aktiv rockstad och finlandssvensk rock är inre heller så stort, men i och med Klinkmanns bok får man nog tänka om. Han har gjort ett enormt arbete med att plocka fram uppgifter om rockens ankomst och första årtionden i Vasa. Inte visste jag t.ex. att Wantons från Vasa värmde upp för Jimi Hendrix i Kulturhuset. Jag hade tidigare inte ens hört talas om gruppen. Boken innehåller också en mängd andra fakta, som fallit i glömska, då rockens historia skrivits. Boken får mig att söka mig bakåt i tiden för att minnas mina egna tidiga erfarenheter av rockmusik. Klinkmann lyckas säkert inspirera många läsare att skriva ned egna rockminnen.

Några av de frågeställningar Klinkmann inledningsvis presenterar är frågor om gränstrakter, finlandssvenskar som minoritetskultur och tvåspråkighet i förhållande till rockmusiken. Hans hypotes är att finlandssvenskarna och de tvåspråkiga i Vasa var snabba på att snappa upp rockens evangelium och introducera det i Finland. Det är också i dessa banor Klinkmann försöker styra in sina intervjuer, men ofta går snacket på tomgång. Intervjuerna lyckas inte ge någon känsla av den nya livsanda, som rocken förde med sig.

Istället för att få krönikan att svänga av sex, drugs and rock n´ roll, fastnar den – för en större läsekrets – i onödiga detaljer. Klinkmann borde ha redigerat texten striktare.

Det är synd att han i denna bok inte lyckats skapa samma kreativa associationsbanor, där han avkodar och tolkar rockens mytologier, som man är van vid i hans tidigare böcker. Tanken bakom boken är intressant, men det verkar som om materialet, intervjuerna med olika aktörer på den tidiga rockscenen i Vasa, inte motsvarar hans förhoppningar.

Teori och nostalgi

Klinkmann är van att syssla med begrepp som ”idoler”, ”ikoner” och ”myter”, men i Vasas rockkretsar blir det kanske en aning sökt att använda dessa modeller. Det kan hända att ”Stoko” och grabbarna i författarens subjektiva minne har ett förtrollat skimmer, men boken lyckas inte förmedla detta till läsaren.

Då Klinkmann sedan placerar in materialet i ett enormt teoretiskt myller, känns det som om han försöker koka soppa på en spik, och boken som var ämnad att vara både krönika och forskning blir varken eller. Det ofokuserade och fritt associerande som ofta har varit en del av charmen i Klinkmanns texter blir här ett problem.

Det nostalgiska är ett tema som inte varit Klinkmann främmande, men i sitt förhållande till Wantons och de andra vasagrupperna, låter han kanske ändå sin blick och tillbakablick för mycket färgas av minnenas mjuka moln. Det verkar också annars som om rocken i Vasa, efter de inledande åren, ganska mycket har handlat om en nostalgisk längtan. Det tyder fenomen som ”Gubbrockarna”, retrotrenden och dansbandsvurmen på.

Det här är någonting att fundera vidare på i väntan på Klinkmanns bok om rockens senare utveckling i Vasa. Som synes har jag en del invändningar mot boken, men trots det ser jag den nog som en öppning mot en ny förståelse av rocken i förhållande till finlandssvenskhet och andra identiteter. För dem som var med då det begav sig är boken naturligtvis en minnenas skattkammare.