Ariel

Det har dröjt närmare femtio år mellan den första genljudande publiceringen av Ariel (1965) och den svenska översättningen (2012), en spänstig vacker havsgrön volym på 135 sidor, som består först av  Sylvia Plaths originalversion med fyrtio dikter[1], därefter av femton dikter som ingick i de första engelska och amerikanska utgåvorna av Ariel (1965, 1966), och till slut ett efterord och kommentarer till de enskilda dikterna av översättarna.

Men kanske är det inte så underligt att översättningen till svenska har dröjt så länge. Jag tror att för var och en som har läst originalet måste tanken på att översätta dikterna i Ariel framstå som ett hisnande vågstycke. Vilken lycka för svenska språket att någon till slut har vågat, och en sådan översättning![2]

Oktavens högsta ton

Jag vaknade igen i natt klockan fyra på morgonen och tänkte på Sylvia Plath, på hennes säregna tonläge och på det som Brodsky i sin essä om Marina Tsvetajeva[3] kallar höga C, att börja på oktavens högsta ton med ett anslag där den enda möjliga modifikationen inte är en sänkning av tonen, utan en höjning. Det gör det möjligt att uttrycka ett extremt spektrum av känsla, som i Ariel har sin tyngdpunkt i det rasande och det förtvivlade, fastän röstläget spänner mellan ömhet, det allra innersta finfjuniga; och kosmisk förstörelse, det alltförbrännande.

Jag prövar läsa efter varandra de tretton dikterna som Ted Hughes plockade ut ur det ursprungliga manuskriptet, och ersatte med senare skrivna som visserligen mestadels är lysande, och fasansfulla: men ändå? Jag plockar ut de första raderna ur de bortrensade dikterna, enligt teorin att första raden är viktig (anslaget! Höga C!), och blir kvar med följande:

Det var en våldsam plats –
O halva måne –
Tom. Jag ekar vid minsta fotsteg
En hemlighet! En hemlighet!
Min nattliga svett flottar ner hans frukosttallrik.
Vad gjorde han när det blåste in över de sju kullarna, den röda fåran, det blå  berget?
Abstraktionerna svävar likt slöa änglar:
Du kommer hem sent, torkar dig om munnen.
Tjutande av bromsar.
Den slutna munnens mod, i trots mot artilleriet!
Utanför landtungan av steniga munkavlar,
Tjänar ingenting till nu, inget, att tigga: Känn igen.[4]

Hughes’ kommentar, enligt översättarnas efterord, är att han ”strukit några av de mer personinriktat aggressiva dikterna från 1962”, och att han hade kunnat utelämna ännu fler om de inte redan hade publicerats separat och därigenom gjorts kända. Hughes har fått rikligt med kritik, inte minst från feministiskt håll, för sitt sätt att handskas med hustruns litterära kvarlåtenskap, men de svenska översättarna tar inge n entydig ställning; och dottern Frieda Hughes säger i förordet till ”Ariel: The Restored Edition” att hon vill att båda versionerna av samma historia ska höras.

Det är svårt att i vår autofiktionsimpregnerade tid riktigt föreställa sig hur banbrytande Ariel var

Det låter som ett ganska hopplöst försök att rensa det personinriktade ur Plaths dikter. Det är svårt att i vår autofiktionsimpregnerade tid riktigt föreställa sig hur banbrytande Ariel var i den här bemärkelsen. Hon och några generationskamrater (Berryman, Ginsberg, Lowell, Roethke, Sexton) har senare klumpats ihop under etiketten ”bekännelsepoeter”[5], men Plath fick publikens uppmärksamhet i en rasslande jackpot efter utgivningen av Ariel: med sitt liv, med sin mycket publicerade död, och framför allt med dikterna hon skrev under loppet av några månader, från april 1962 till sin död i februari 1963.

Min första bekantskap med Plath, liksom många andras, var genom hennes självbiografiska självmordsroman Glaskupan (The Bell Jar, 1963), som hon själv har kallat en ”potboiler” eller dussinroman[6], men det är dikterna som har gjort intryck, deras rasande flöde av klarsynthet, kärleksfullhet, hämndimpulser och dödslängtan, som visserligen aktiverats genom mannens otrohet, men vars rot fanns i den tidiga förlusten av fadern; ett vitalt skapande flöde som strömmade ur det dubbla övergivandet: ”Blodstrålen är poesi, / den går inte att stoppa.”[7]

Vardagslivets mardrömslika surrealism

Al Alvarez[8] har sagt om Plaths skrivande att hennes sena produktion kännetecknas av att snart sagt vad som helst i hennes omedelbara omgivning kunde bli utgångspunkt för en dikt; ett slags vardagslivets suggestiva och mardrömslika surrealism. När jag läser dikterna är det med ett dubbelt igenkännande: att allt blir meningsbärande är ett tillstånd som är gemensamt för den skapande fantasin och galenskapen; ibland går de inte att skilja åt, men galenskapen kan driva det absurda igenkännandet intill det outhärdliga. Sömnlösheten, och den tillhörande avsaknaden av barriär mellan drömmen och vardagsmedvetandet, finns tydligt angiven i ett utdrag från en radiointervju i december 1962:[9]

Dessa mina nya dikter har en sak gemensamt. De skrevs klockan fyra på morgonen – den där lugna, blå, nästan eviga timmen innan tuppen gal, innan barnet börjar skrika, före mjölkbudets glasmusik som hörs när han ordnar flaskorna. Om de har något annat gemensamt är det kanske att de skrevs för örat, inte för ögat: de är dikter som skrevs högt.

Mest av allt är jag tacksam  att hon har haft modet att registrera  kampen

Det man ser och tvingas betrakta klockan fyra på morgonen tillåter inga skyddande ögonlock: ögonen står som uppspända med tändstickor, inte den yttre men den inre blicken, man kan inte se bort. Det gör ont att läsa de här dikterna, deras klangbotten är en fasa som man alltid har anat att finns där, ibland motvilligt tvingats betrakta, kanske med god tur mestadels lyckats hålla blicken från:

Jag känner botten, säger hon. Jag känner den med min djupa rot:
den är vad du fruktar.
Jag fruktar den inte: jag har varit där.[10]

Jag älskar henne, det är klart jag älskar. Samtidigt är hon så vansinnigt jobbig, just som en sjuk och galen syster, självförstörande, som ett djur som sitter fast i en fälla och är besatt av att gnaga sitt eget ben, sin pulsåder. Hon fattas mig, hon kryper under mitt skinn, hon får mig att se den fega kompromissökande opportunisten i mitt språk, i mitt handlande. Samtidigt får hon mej att vilja skrika, släpp martyrskapet, var inte så djävla defaitistisk, Lady Lazarus! Samtidigt vet jag bara alltför väl att vansinnet (nästan) aldrig är självvalt, utan något man snubblar in i, eller störtar in i, under omständigheternas tryck. Det är bara alltför tydligt hur hon kämpar för sitt liv.

Och jag är tacksam, mest av allt tacksam att hon har haft modet att registrera den kampen, med de unika medel hon haft att tillgå, från den unika utsiktspunkt där hon befunnit sig.

[2] Kirsti Simonsuuri översatte Ariel till finska redan 1983; jag har inte läst den.

[3] J.Brodsky: Att behaga en skugga, s.182. 1986, W&W.

[4] Sylvia Plath: Ariel, ss.11,13,17,25,27,35,41,45,47,49,63,65,75. 2012, ellerströms.

[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Sylvia_Plath

[6] http://en.wikipedia.org/wiki/Sylvia_Plath

[7] Ariel, s.113. 2012, ellerströms.

[8] Risky Business, s.214 (2007)

[9] Ariel, s.126. 2012, ellerströms.

[10] Ariel, s.31. 2012, ellerströms.