Vad gör fjärilar när det regnar?

Sanna Tahvanainen har gett ut många övertygande böcker. I den nya boken skildras Åland, Helsingfors och Göteborg i nutid. Men recensenten gillar bättre hennes tidigare skildringar av till exempel New York på 50-talet.

 Sanna Tahvanainen är författare till närmare ett tjugotal böcker. Hennes roman Körsbär i snön från 2019 hörde till det årets bättre läsupplevelser. I den följer hon Sylvia Plaths tid som praktikant på modemagasinet Mademoiselle i New York. Tahvanainens förmåga att förflytta läsaren till stämningen i 50-talets New York och på ett lågmält sätt förmedla det stråk av mörker som drar redan genom den unga och förväntansfulla Sylvia var imponerande.

En tid innan åker hon och hennes syster Karen, som är läkare, till en ö i den åländska skärgården

Den nya romanen handlar också om en konstutövare, den i vardande konsertpianisten Li, men denna gång utspelar sig berättelsen i nutid i Göteborg, Helsingfors och på Åland. Li är i trettioårsåldern och utbildad marinbiolog. Hon har dock även tagit pianolektioner och just erbjudits att spela på en prestigefylld konsert. En tid innan åker hon och hennes syster Karen, som är läkare, till en ö i den åländska skärgården. Där möter hon konstnären Jack och attraktionen blossa upp. Men varningsflaggorna, som inte minst Karen ser, börjar vaja lika snabbt. Precis som systrarnas far som tidigt lämnade deras mor visar sig Jack snart vara självisk och impulsiv. Men ändå dras Li till honom som en magnet. Snart är hon fast.

Körsbär i snön handlade visserligen om Sylvia Plaths ungdom, men den historia Tahvanainen berättar i Vad gör fjärilar när det regnar? är den som även Plath oftast förknippas med: en kämpande kvinnlig konstutövare som kvävs av sin konstnärsmake.

Klassisk berättelse om kärlek och besvikelse

Den nya romanen är sålunda en klassisk berättelse om stormande förälskelse som slutar i besvikelse. Tyvärr är också boken något av en besvikelse. Redan i början när Li, Karen och ön introduceras känns det platt, tillrättalagt och lite hurtigt. Beskrivningen och dialogen ger vibbar till Saltkråkan och dramaserien Skärgårdsdoktorn, komplett med en bifigur som bara kallas Mattsson.

Huruvida läkare idag faktiskt går omkring med svarta väskor vet jag för lite om för att yttra mig om, men vad finns i en läkarväska som hjälper mot utbrändhet och ångest?

Apropå Skärgårdsdoktorn finns det längre fram i romanen en scen där läkaren Karen när hon får hon får reda på att Li har haft ett psykiskt sammanbrott, till synes icke ironiskt, utbrister ”Fan att jag inte tog med mig läkarväskan.” Huruvida läkare idag faktiskt går omkring med svarta väskor vet jag för lite om för att yttra mig om, men vad finns i en läkarväska som hjälper mot utbrändhet och ångest?

Träffsäker kombination

Som tur är blir det lite bättre när Li väl träffar Jack, vilket hon gör snart nog. I skildringen av deras samspel har Tahvanainen bättre gehör, även om det fortfarande är trubbigt. Inte minst vid en jämförelse med Körsbär i snön. I porträttet av Jack fångar hon åtminstone bitvis träffsäkert kombinationen av värme, plötslig kyla, sensualitet, själviskhet och dryghet. I till exempel detta stycke sägs mycket med relativt få ord:

”Jag har en grej åt dig, sa Li och lät handen försvinna in i ryggsäcken. Och så gav hon Siri Hustvedts Vad jag älskade till honom. Det är en roman som jag återkommer till om och om igen. Den utspelar sig i konstnärskretsar i New York. Jack bläddrade tankspritt i boken innan han lade den ifrån sig. Han lärde Li hantera stereon. Favoritskivorna fick hon inte röra. Ännu. Men de andra. Springsteens Tunnel of Love från 1987, sa Jack. Den är hans mest underskattade skiva”

Här är det plågsamt tydligt, men inte så övertydligt som i en del andra stycken i boken att Jack inte bryr sig om sådant som betyder mycket för Li utan mest vill visa upp sig själv och sina intressen.

Krystade klichéer

Även dialogen mellan de två är bättre än den mellan Li och hennes syster och mamma. Med de sistnämnda är det som om Tahvanainen i sina försök att verkligen understryka hur nära och genuina kvinnornas relationer med varandra är i motsats till relationen mellan Li och Jack har hon gjort deras samvaro gemytlig på ett krystat sätt. De frön till sårigheter och konflikter som finns, som mammans ekonomiska bekymmer och systrarnas olika inställning till den svekfulla fadern, hastas snabbt förbi utan att fördjupas.

När Li efter kort tid i förhållandet, där allt sker på Jacks initiativ, blir gravid beskrivs hennes känsla med plattityden ”Det kändes ofattbart att någon som var så liten kunde kännas så stor.”

Klichéartat är också porträttet av Jacks motpol och rival: den cancersjuka danska kulturmannen Oliver. Till skillnad från Jack framställs han som sant bildad och förfinad. Han lagar mat, säger själfulla saker och Li och han har underbart sex.

Det hade kunnat vara ett lysande tillfälle att fördjupa och göra Lis karaktär mer ambivalent och mångfacetterad

En välvillig tolkning skulle kunna vara att han medvetet skildras som en orealistisk dröm eftersom deras kärlek på förhand är dömd genom Olivers nära förestående död. Han förblir hägringen som aldrig hinner göra Li besviken.

Vad gäller Li själv finns det ett intressant spår i sidospåret om henne och Jacks älskade katt. Det hade kunnat vara ett lysande tillfälle att fördjupa och göra Lis karaktär mer ambivalent och mångfacetterad, men också denna tråd slarvas dessvärre bort.

Sanna Tahvanainen har tidigare visat att hon verkligen kan skriva, men denna gång får hon inte till det. Av någon anledning lyckas hon oändligt mycket bättre med att skildra New York på 50-talet än Åland, Helsingfors och Göteborg i nutid.