Roo

Tatjana Brandt (1975) är verksam som litteraturkritiker i Hufvudstadsbladet och som kolumnist i Ny Tid. Hon har tidigare publicerat diktsviten ’Vandrande ljud i antologin Otal som hon och några andra litteraturstuderande gav ut år 1998.

Roo är titeln på hennes debutverk och det avslutande ordet i diktsamlingens sista dikt. Ordet illustrerar den rytmkänsla och lekfulla inställning till språket som präglar Brandts poesi. Det beskriver också den stämning som dikterna återger.

Det är nämligen mycket ’l´heure bleue’ över Brandts poesi. Dels rent bokstavligen genom den flitiga användningen av ordet blå i kombinationer som blå skymning eller blå dimma, men även genom de romantiska och melankoliska stämningar som målas upp i dikterna.

Brandt räds inte för att använda sig av traditionella poetiska symboler och arketyper som skymning, måne, eld, vind eller hav. Naturen får förstärka inre skeenden på ett sätt som onekligen är stämningsskapande men samtidigt rätt slitet. I vissa dikter tycker jag att Brandt kommer farligt nära gränsen till pastisch, vilket följande dikt kanske illustrerar: Varm väntar vinden / viskar vassen / vilar vågen / flodstrandens lera / djupblå och drömsk/ viskar vassen / väntar vinden / vem minns / alla / dina drömda stränder.

Alliterationer som vilande vågor och väntande vind känns inte så nyskapande. På samma sätt hade Brandt kanske kunnat förmedla en drömsk stämning på ett mer subtilt sätt utan att just använda det ordet två gånger.

Tatjana Brandt är lyhörd för språkets lyriska och musikaliska kvaliteter. Det förekommer rent bokstavligen mycket dansande och sjungande i hennes dikter. Brandt ger även orden frihet att bli levande och dansa över sidorna i de korta dikterna genom att avstå från marginaler och låta raderna vara osymmetriska.

Min invändning mot diktsamlingen är att den känns lite tunn, både till sidantalet och innehållet. Brandt lyckas med få ord åstadkomma vackra små dikter, men det stannar ofta vid ytan och ett slags abstrakt esteticism. Hon riktar sig i flera av dikterna till ett ”du”, men även detta du är undflyende, utanför tid och rum. Ibland blir det lite för mycket av vackra hägringar över dikterna (det vimlar av satser som ”sjörök över glimmande fjärd”, ”en häger som dansar genom blånande dimma” och ”skälvning genom drömda salar”). Jag saknar någon spricka eller underliggande dimension som kunde öppna dikterna för ett annat djup, personliga insikter eller erfarenheter.

Men samtidigt förnimms tydligt sökandet efter det egna uttrycket och ibland lyfter språket och når utöver att vara enbart vackra ord. Det här lyckas kanske särskilt bra i de dikter där Brandt använder sig av luften som metafor: luften ”tätnar”, ”sluter sig närmare” eller ”skälver”. Här uppnås ett slags gåtfull koncentration och intensitet som förmår fånga läsaren.

Luften står som ett undflyende element, kanske som den inre verklighet som poesin bara kan snudda vid men aldrig gripa tag i. Dikten lever däremot vidare hos lyssnare/läsaren. Med mina lungors karta / spänd över tiden / luftlös i vandring / mot- /puls trummar dov / i okända kretslopp / dansar tyngdlös / i främmande örons brus.