Öppen stad

Det finns städer, som till exempel Rom, där historiens spår och avlagringar dyker upp överallt och fullt synliga i stadsbilden. Andra städer är som palimpsest, lagren är dolda, måste skrapas fram med hjälp av urkunder och fantasi. New York är en sådan stad.

Det finns romaner där allt är synligt och tydligt utsagt. De är många. Andra romaner har så många skikt och osynliga trådar att en enda läsning inte räcker för att upptäcka alla subtila kopplingar.

Det finns romaner med så många skikt och osynliga trådar att en enda läsning inte räcker

Öppen stad av Teju Cole är en sådan roman; essäistisk, poetisk, ”öppen”. Den hålls samman av en säregen stämning och ett reflekterande berättarjag, Julius, som gör långa ensamma vandringar i New York. Han tar till sig staden ”i promenadtakt”, och som läsare gör man bäst i att läsa i samma takt, långsamt och eftertänksamt, låta sig sugas in i platsens poesi, sorgset glimmande, fylld av överraskningar och insikter.

Staden

Julius är inte, trots promenadtakten, någon riktig flanör. Till staden förhåller han sig mera som en arkeolog, nära befryndad med berättarjaget i W.G. Sebalds Austerlitz .

Romanens första mening lyder: ”Så när jag började ta kvällspromenader förra hösten upptäckte jag att Morningside Heights var en bra plats att utgå ifrån när man gav sig ut i staden”. Vi ramlar rakt ner i Julius berättarström, och jag låter mig nu driva fram till den kväll när Julius står vid ruinerna efter World Trade Center, ”platsen som blivit liktydig med sin katastrof”. Vi har alla sett den, och mycket har skrivits om den, men Cole gör det med ett historiskt perspektiv som är mindre vanligt:

Tvärsöver torget, på andra sidan West Side Highway, stod finansdistriktets stora byggnader uppradade längs en osynlig rand, likt djur som trängs vid en sjö och aktar sig för att inte trilla framlänges. Randen markerade gränsen för den gigantiska byggarbetsplatsen.[…]

Det här var inte den första utplåningen av platsen. Innan tornen byggdes hade det funnits ett myllrande nät av smågator som löpte kors och tvärs genom den här delen av staden. Robinson Street, Laurens Street, Collage Place: de hade alla blivit utplånade på 1960-talet för att ge plats åt World Trade Center-byggnaderna, och var nu glömda allihop. Borta var också gamla Washington Market, de vimlande pirerna, fiskhandlerskorna och den kristna syriska enklaven som hade etablerat sig här i slutet av 1800-talet. Syrianerna, libaneserna och andra folk från Levanten trängdes undan till Brooklyn på andra sidan floden där de började göra sig hemmastadda på Atlantic Avenue och i Brooklyn Heights. Och före det? Vilka lenapestigar ligger begravda under ruinerna?

Lenapestigar? Här behövdes genast lite efterforskning, och jag lärde mig att lenape är ett indianfolk (mera känt som delaware) som tidigare bebodde området men fördrevs av de europeiska kolonisatörerna. Den uppgiften öppnade en koppling till en tidigare episod i romanen där Julius bläddrar i en bok, New Amsterdams monster. Den handlar om Cornelis van Tienhoven, på 1600-talet en hög funktionär i den holländska kolonin på Manhattan och ökänd för sina utrotningsräder mot urbefolkningen.

”Det är svårt att bo i ett land som har utplånat ens förflutna”

En historisk person alltså, i motsats till boken och dess författare V, som är Coles fiktiva skapelser. V, som är forskare och tillhör delawarestammen, har varit Julius patient (Julius är doktorand i psykiatri). Hon led av depression, delvis, tänker Julius, på grund av sin känslomässigt tunga forskning. ”Det är svårt att bo i ett land som har utplånat ens förflutna. Det bor nästan inga urinvånare i New York” sade hon till Julius. Och jag, läsaren, hajar till, inser hur blind vår förtjusning över det kosmopolitiska och ”europeiska” New York är. Urinvånarna har fördrivits och förintats och vi säger glatt att ”New York ju inte är Amerika”.

Sådana påminnelser och ögonöppnare finns det många av i Öppen stad.

Klassikerna

Julius kunskaper i historia, bildkonst, musik och litteratur är formidabla. Under sina vandringar associerar han ständigt till klassikerna: Augustinus, Vermeer, Milton, Goya … När han ser en kvinna i svart jacka tänker han på ”de mästerliga partierna med svart på svart i vissa målningar av Velázquez”.  När det handlar om invandrarfientlighet i Belgien drar han sig till minnes hur Jan van Eyck helt naturligt i 1400-talets Gent avporträtterade sig i en röd turban.

När han beskriver Gustav Mahlers nionde symfoni – som han hört alla tolkningar av, från Bruno Walters till Simon Rattles – kunde man tro sig läsa någon av de storartade musikanalyserna i Thomas Manns Doktor Faustus.Yorubafolkets mytologi känner han också, och fogar in den lika naturligt.

Briljerar Cole med sina kunskaper? Det finns läsare som tycker så

Man kan ställa frågan: blir det för mycket? Briljerar Cole med sina kunskaper? Det finns läsare som tycker så. Själv gillar jag de många associationerna som Cole utan åthävor väver in i sin text. De spänner över tid och rum, det är roligt att igenkänna och roligt att slå upp det man inte känner till.

Den andra

Samma belästhet finns i ett av bokens tyngst vägande avsnitt där Cole lyfter fram centrala ideologiska frågor, från Edward Said och orientalismen till al-Qaida och Benedict Anderson.

Det sker i Bryssel där Julius träffar Farouq och Khalil, båda invandrare från Marocko. Farouq sköter en telefon- och internetkiosk, och överraskar Julius med att läsa Walter Benjamin och tala om ”den förtryckta Andra”. Konstigt, tänker Julius, att använda ett sådant uttryck i ett vardagligt samtal. ”Men när han sa det fick det likväl en långt djupare innebörd än det hade haft i ett akademiskt sammanhang”.

Julius tanke blir också min när jag läser vidare. Konstigt, där sitter de tre unga männen med rötter i Afrika på ett rökigt ölsjapp i Bryssel och bollar med namn och begrepp som hör hemma i den akademiska postkoloniala diskursen, och det låter helt rätt och får en djup innebörd. Farouq är universitetsstuderande och kan teorierna, men det avgörande är att han också kan rota dem i sin egen erfarenhet. Och den är rätt långt från hans dröm om ett demokratiskt Europa, och om en värld som bejakar olikheten.

Det är långt till den värld som bejakar olikheten

Julius ser Farouqs idealism och sjudande intelligens, ser kränkningarna han utsatts för och den potentiella radikalismen, men tänker att Farouq knappast kommer att förverkliga sin dröm att bli en ny Said, att han är ”en av de vingklippta”.

Också i New York är det ofta invandrare Julius stöter på under sina vandringar. En av dem är Saidu som finns på förvaret i Queens där papperslösa flyktingar hålls inlåsta. Julius besöker förvaret tillsammans med sin dåvarande flickvän. Saidu har flytt från inbördeskrigets Liberia, och hans historia, som de flesta flyktinghistorier, är outhärdlig. Familjen slaktad, många hårda illegala år på flykt i olika länder, innan han lyckades skaffa sin biljett till frihetens land. Nu har han suttit två år på förvaret och väntar på att utvisas, tillbaka till Liberia.

När Julius i efterhand rannsakar sig själv kommer han till att det var under det besöket hans flickvän blev förälskad i honom, eller rättare i bilden av honom som ”den empatiske afrikanen som var uppmärksam på detaljer ur någon annans liv och lidande”. Och vad värre; själv blev han också förälskad i den bilden.

Och vem är Julius?

Om sig själv är Julius förtegen, läsaren får långsamt pussla ihop en bild av honom. Barndom och uppväxt i Nigeria med en tysk mor och en nigeriansk far. Antydan om moderns öde i efterkrigstidens Tyskland. Faderns död och brytningen med modern. Medicinstudier i New York. Ett brutet förhållande. Och så mötet med Moji, systern till en barndomsvän i Nigeria.

Julius är uppenbarligen en god psykiater, men hur bra känner han sig själv? Flyr han sina egna känslor?

Om detta skriver förlaget att det ”i ett svep förändrar läsarens bild av vem han är”. I min läsning är den händelsen inte så omvälvande, men jag ska inte avslöja vad det är som (sannolikt) utspelat sig mellan Julius och Moji. Det handlar om hur man uppfattar sig själv, sina känslor och andras känslor, hur man glömmer eller förtränger minnen. Julius är uppenbarligen en god psykiater, men hur bra känner han sig själv? Flyr han sina egna känslor?  Är också han en av de vingklippta, trots sin framgångsrika karriär? Liksom New York är Julius ett slags palimpsest, och allt går inte att komma åt, en del förblir gåtfullt.

Oma

Två personer skildrar Julius med stor ömhet. Den ena är gamla professor Saito (medeltida engelsk litteratur). Den andra är hans tyska mormor, oma, som han träffade en enda gång när hon besökte Nigeria.

Julius minns hur de stod vid foten av egbafolkets heliga berg, stod där och delar tystnaden, vinden och ödlorna. Till Bryssel reste han med en vag förhoppning om att kunna spåra sin oma, utan att veta om hon ännu fanns i livet och utan att finna henne. Hon återkommer i en gripande scen mot slutet av boken.

Berättaren noterar att han, som vanligt, är nästan den enda svarta i en helvit församling

Platsen är Carnegie Hall, Berlins filharmoniker gästspelar. Julius noterar att han, som vanligt, är nästan den enda svarta i en helvit församling. Det irriterar honom att han alls tänker på det, men blickarna i toalettkön får honom att känna sig som Ota Benga, en man ur mbutifolket som ställdes ut i aphuset på Bronx zoo år 1906. På programmet står Mahlers nionde symfoni, och Julius tänker på tonsättaren som för hundra år sen, just här på Manhattan, arbetade på symfonin. Han skulle snart dö, men kunde ändå fylla sin musik med ljus; ljuset i en passionerad livshunger. Under symfonins glödande sista sats stiger en kvinna upp och börjar gå uppför mittgången. Hon är skröplig och hennes tunna vita hår blir som en gloria i ljuset från scenen. ”Hon höll ena armen lätt upplyft, som om hon fördes framåt av en osynlig ledsagare – som om jag var där nere med min oma, som om den svallande musiken varsamt sköt oss framåt medan jag eskorterade henne ut i mörkret”.

Flyttfåglar

Det är bara 50 år sen Chinua Achebe skrev in den Nigerias litteratur på romankonstens karta. Idag är det trångt på den nigerianska parnassen. Kändast bland dagens kosmopolitiska författarna är kanske Chimamanda Ngozi Adichie, originellast och litterärt mest raffinerad Teju Cole.

Cole undervisar i litteratur och konsthistoria, med 1500-talets holländska måleri som specialitet. Där fann han den långsamhetens estetik som präglar hans text. Men han har också skrivit aforistiska Twitterföljetonger. Och han är en passionerad fotograf, ”gatufotograf” kallar han sig. Jag tänker mig att hemligheten med hans stil finns i kombinationen av den snabbt fångade bilden och den dröjande blicken. Samt i det arkaiserande, precisa och vackra språket, utmärkt översatt av Erik MacQueen.

Hemligheten med författarens stil finns i kombinationen av den snabbt fångade bilden och den dröjande blicken

Teju Cole har i en intervju sagt att han litar mera på kroppen än på huvudet. Därför vandrar Julius. Men att han heller inte avfärdar intellektuella teoribyggare som Said eller Kristeva; ”de slår liksom utifrån mot de massiva murarna i vår absurda civilisation”. Också den kombinationen, av kropp och tanke, är en del av romanens dragningskraft.

Gång på gång har jag återvänt till Julius och hans städer, och varje gång upptäckt nya skikt och märkliga, kanske betydelsebärande uppgifter. Som denna: natten den 1 oktober 1888 krossades femtio rallar, elva gärdsmygar, två kattfåglar och en nattskärra mot Frihetsgudinnans fackla. Detta noterar Julius på bokens sista sida, men redan helt i början får vi veta att han har för vana att iaktta fåglar från sitt fönster, ”likt någon som tar auspicier, i hopp om att få bevittna miraklet i den naturliga migrationen”. Det går bra att tänka vidare på temat flyttfåglar.