För vad sorg och smärta

Motståndet finns där. Det tar tid att komma in i berättelsen med två romska bröder i fokus. I Thom Lundbergs debutroman är vissa frekventa nyckelord konsekvent skrivna på romani, utan översättning. För vad sorg och smärta är en brett upplagd släktsaga späckad med skrönor från äventyrliga och blodiga liv som resande, i Sverige och i Norge, där resandefolket ofta är båtburna. Blandspråket vinner i längden, biter sig in i märgen, slungar in mig i skeendena ju längre jag läser mig in i romanen, som är en uppgörelse med det förflutna.

Författaren lyfter fram det romska språket, romani chib – ett av Sveriges fem språk med minoritetsstatus

Lundberg gör klokt i att lyfta fram det romska språket, romani chib – ett av Sveriges fem språk med minoritetsstatus. Orden på romani ger dessutom en ingång till den romska kulturen med kniven – tjuringen – som kan hugga av fingrar och traditionellt skipar rättvisa. Frekvensen av ordet tji (= inte) är hög och jag frågar mig om uttrycket ”tji fick du” har sina rötter i romanskan. Att inte vara som normen, som majoritetsbefolkningen i det svenska samhället, att känna att så många dörrar inte öppnas är dessutom det övergripande temat, vilket står i konflikt med den äldsta brodern Olofs dröm om att inneslutas av medelsvenssons strävsamt hederliga liv och tomtebolycka med fru och barn, ett rent och varmt hem med prydnadsföremål och framförhållning att värna om.

Minnesmaterial

Thom Lundbergs ursprung är i en romsk släkt, har han berättat i tidningsintervjuer. Föräldrarna rådde sonen att dölja sin romska identitet för att få ett gott liv. I längden höll det inte. Behovet att skriva en berättelse om en romsk familj blev till en roman som – i stil med arbetarlitteraturen på sin tid – bryter ny mark i romanlitteraturen i Sverige. Lundberg är väl insatt i sitt ämne. Bokens skrönor fungerar som den muntliga berättarskatten förmedlad av äldre släktingar i syfte att föra släktens historia vidare och lära den unga generationen om gångna oförrätter och karaktärsegenskaper som kan leda en i olycka. Människoödena gestaltade i spännande historier med överdriften som teknik etsas in i minnet, motarbetar utplåning av personhistoria.

Gestaltaningen använder överdriften som teknik

Troligtvis funderar fler läsare än jag över varför författaren ofta flikar in förnumstiga kommentarer om hur eländigt romanilivet är. Författaren nöjer sig alltså inte med show don´t tell-tekniken. Jag kommer fram till att nerven i romanen, att den äldre brodern Olof vill göra väl ifrån sig i samhället trots sin romska tillhörighet, motiverar de moraliserande förklaringarna. Hur svårt det är att gå sin egen väg i en kultur med tät familjesammanhållning blir skrivet med blod, som ett följdriktigt resultat av slagsmål som bröderna lockas in i och utkämpar.

Den yngre brodern Valentin är sin brors motsats. Han hjälper inte sin far med dennes knaggliga affärer, vilket den äldre brodern Olof gjorde innan han lierade sig med ett hårt arbetande romskt par som ägnar sig åt hederlig handel med trikåkläder. Valentins behov av att ta från dem som kränkt honom bottnar i en förnedrande upplevelse i tidiga år, svidande smärta på byns fotbollsplan, ensam bland de ljushåriga burobarnen.

Arvssynden – skrönor som går i repris

Hur förgörande, deprimerande och smutsigt utanförskapet är matchas av pappans leverne som suput med grannen. Familjens dragiga kyffe till stuga finns på den fiktiva orten Siltebruk på Hallands kust, där familjen Klosterman flyttar in efter att de fördrivits ut ur Jönköping. Sönernas uppväxt sker i skuggan av storsamhället i det löftesrika 50-talet. Med bristande skolgång och avsaknaden av stöd hemifrån blir också framtidsutsikterna dystra. Den onda cirkeln med hämnd och dess konsekvenser – arvssynden – är förutsägbar, en skröna i repris.

Thom Lundberg har synliggjort de bortglömda människorna

Vem är då brödernas mor? Severina är den i familjen som sjunger om resandefolket. Romanens titel För vad sorg och smärta är namnet på en av hennes ballader som släkten samlas kring. Severina är sjuklig och hennes öde är gripande. Dottern Syster som mot hennes vilja omhändertogs är bara ett av hennes djupa sår.

I intervjuer har Lundberg uttalat sig om hur personer med ursprung i resandefolket tackat honom för berättelsen han skrivit, han har synliggjort de bortglömda människorna. Denna bearbetning av släkthistorierna är så välkommen, gör identiteten hanterlig och har sin givna plats i bokhyllan