Liv eller nåd

Thomas Brunells romandebut, Liv eller nåd, efter sex diktsamlingar och en bok om prenner, belyser insiktsfullt en del av verkligheten som sällan blir så här detaljskarpt beskriven – sjukskötarens arbete med åldringar som känner smärta, men annars är mer döda än levande. Eutanasiproblematiken tvinnas kontrasterande samman i berättelsens senare del med att sjukskötaren Harriet Domnérus tar hand om en liten sydamerikansk pojke.

Till föregångarna bland nordiska författare som skrivit om eutanasi hör Linn Ullman med romanen Nåd (2003). Kvinnan i Ullmans roman utför barmhärtighetsmordet på sin cancersjuka man som ett resultat av gemensam överenskommelse makar emellan, vilket är mindre problematiskt än Harriets gärning. Efter barmhärtighetsmordet som sjukskötaren Harriet utför i Brunells roman, förföljer henne handlingen i drömmen och skapar ångest. Men Brunell ger Harriets liv nytt hopp och mening igen efter år av tillvaro på sparlåga som postanställd, eftersom hon inte klarar av att vårda sjuka efter barmhärtighetsmordet. Läsaren förflyttas till Sydamerikas starka sol och färger, där människor dör i skottlossningar.

Romanen belyser insiktsfullt en del av verkligheten som sällan blir så här detaljskarpt beskriven

Brunell gestaltar huvudpersonen, sjukskötaren Harriet via kortare tillbakablickar till tiden när Harriets mamma ännu lever, även hon dödssjuk i cancer, vilket också blir Harriets öde. Här brister berättandet, Harriet hade blivit mera påtaglig kropp och tanke om hon skulle ha rotats mer i sitt förflutna, via mer känslomättade flashbacks, eller så är det fel på mig som läsare. För mig blir inramningen, bakgrunden blek och för uppenbart en konstruktion. Till exempel Harriets korta äktenskap känns overkligt. Mer i en bisats förstår läsaren till exempel att mannen blev våldsam med jämna mellanrum. Viktig för den fortsatta berättelsen blir länken till det barnlösa äktenskapet.

Långt borta hemifrån

Det är när Harriet gör ett avgörande livsval och lämnar bakom sig det förflutna med barmhärtighetsmordet på åldringen Maini och år av skugglikt boende i den ärvda villan på Brändö, för att resa till Sydamerika, som hon mognar som människa och igen gör val som känns viktiga för henne. Tack vare fartfylld handling i trovärdigt beskriven exotisk miljö, håller Brunell läsaren i sitt grepp. Dessutom sammanför Brunell Harriet med en medelålders nordamerikan, affärsmannen Diego blir hennes ressällskap. De blir nästan genast goda vänner och öppnar sig för varandra, har mycket att diskutera, lyssnar med hjärtat. Men Harriet är igen ensam när hon möter sitt öde i en liten pojke utan föräldrar – en pojke som hon kan slösa sin kärlek över och leva för. Arbetet som sjukskötare återupptar hon, nu starkare i rollen, det distraherande barmhärtighetsmordet flyr undan mer och mer i och med livet i en annan världsdel. Lyckan får ett slut. Mer avslöjar jag inte här.

Lyckan får ett slut. Mer avslöjas inte här

Det finns ett eko i Brunells roman av en annan finlandssvensk författares skildring av en kvinnas relation till barn i Sydamerika: Marianne Peltomaas två romaner som handlar om en finlandssvensk kvinnas adoption av sydamerikanska barn. I Brunells roman sker mötet med barnet dock inte efter noggrann planering, år av väntan på att få barn att ta hand om, utan mer som ett åsknedslag, en slump som Harriet inte kan värja sig för utan modigt tar emot och klarar av.

Sjukhusskildring

Harriets liv, vars viktigaste milstolpar blir eutanasigärningen på åldringen Maini och omhändertagandet av den föräldralösa sydamerikanska pojken, är en psykologiskt intressant båge, ingärdad av cancern som först drabbar Harriets mamma i 40-årsåldern, men också Harriet själv i 60-årsåldern. Harriets val i livet är modiga och vårdandet blir hennes livslott. Som cancerpatient på avdelningen med andra i livets slutskede, åtar hon sig frivilligt att igen agera sjukskötare då hon hjälper sina åldriga, halvt medvetslösa medpatienter, både för att avlasta arbetstyngd avdelningspersonal och för att hon ser nöden och har energi att hjälpa. Harriet är idealpatienten som också öppnar sitt öra för sin egen sjukskötare, deras  fina förhållande känns bra med tanke på att Harriet framstår som en mycket ensam person.

Harriet är idealpatienten som öppnar sitt öra också för sin egen sjukskötare

Brunell är själv utbildad sjukskötare med arbetserfarenhet av åldringsvården, äktheten i sjukhuslivet går inte att ta miste på, skickligt omplanterar han även Harriet i Sydamerika. Men tankeleken att Brunell hade valt en manlig sjukskötare som huvudperson för sin roman stimulerar, det kunde ha tillfört berättelsen behövligt normbrott, med tanke på att än i dag är kvinnliga sjukskötare i majoritet i Finland. Dessutom är romanens slut förlagt till framtiden, år 2026.

Åldringsvården debatteras ofta i dagspressen. Brunells roman som ger en insiderrapport om vården i livets slutskede känns angelägen.