Skrivandets portar

Thomas Nydahl är en sällsynt mångsidig författare och kulturjournalist. Han hör till de få som tycks ha kunnat sysselsätta sig med det han brinner för. Och det han brinner för är sydeuropeisk kultur, t.ex. portugisisk fado, politiken i mellanöstern, poesi – skrivande överhuvudtaget. Han talar för en ”passionerad journalistik präglad av ställningstaganden”. Det är en attityd som många säger sig ha, men få förverkligar den.

För en läsare av finlandssvenska Astra Nova är Nydahl bekant, han har regelbundet presenterat böcker och författarskap där. Skrivandets portar är en påkostad – stiligt illustrerad – och genomarbetad intervjubok. Underrubriken är ”Litterära samtal med tio kvinnliga författare” och den bestämmer också Nydahls position. Han är inte bara den som ställer frågorna, han är aktivt med lika mycket som den ”svarande”, kommenterar och fördjupar resonemangen.

Nydahl bor i södra Sverige och närheten till kontinenten har satt spår i författarvalet: hälften av dem är danska. Mest kända är Suzanne Brøgger och Pia Tafdrup från Danmark och Agneta Pleijel från Sverige. Men bokens själva poäng är att den vänder sig bort från den sida av författarskap som tangerar anseende och ryktbarhet och i stället sysslar med motiv och drivkrafter. Och med ursprung, för i några fall har också härkomsten format skrivandet.

På 70-talet fanns inga ”invandrarförfattare”

Gabriela Melinescu kommer från Rumänien och etablerade sig som författare i Sverige redan på 1970-talet. Melinescu har sluppit det epitet man ger skribenter med utländska rötter nuförtiden, om de så råkar vara födda in i det svenska samhället. Hon har sluppit kallas ”invandrarförfattare”. I hennes första hemland förföljde man misshagliga författare och förbjöd deras verk. Hon säger: ”För mig som kommer från ett före detta kommunistland är politiken ett farligt instrument att krossa människor och deras själar med. Men författarna är verkligen inga politiska experter, tvärtom har vi efter kommunismens fall bara sett ett bra exempel på en författarpolitiker: Václav Havel. Men även han slutade skriva!”

”Jag har alltid känt mig som en som försöker hitta in”, säger i sin tur Agneta Pleijel. Man blir först lite förvånad. Är det någon som är ”inne” i det litterära livet i Sverige, Norden, världen, är det väl hon. Ensamhet och utanförskap är en existentiell erfarenhet, menar hon. Men hos människan finns också en drift till det kollektiva, t. o.m. en altruistisk drift. Men inget politiskt system har kunnat ta tillvara detta. För att kunna lösa problemen världen tampas med, fattigdomen, fundamentalismen, terrorismen, ojämlikheten mellan könen, behövs en stor medvetandeförändring.

Låter det som på 70-talet? Det är inte helt fel avlyssnat. Väldigt många av Nydahls samtalspartners debuterade (som han själv) på 1970-talet. Det gjorde förutom de ovan nämnda också Suzanne Brøgger, Anne-Marie Berglund, Agneta Klingspor och den finländska representanten, Birgitta Boucht.

Samhällsfrågor flyter upp

Samtalen varierar kraftigt i längd (från femton till sextio sidor) och också rätt mycket i djup. Man kan avläsa vilken grad av förtroende de tilltalade har fått för Nydahl om man nosar riktigt nära. Först läser man dem som individuella processer, men när man sedan erinrar sig dem och börjar bläddra tillbaka flyter just det breda gemensamma engagemanget i samhällsfrågor upp till ytan.

De kan gälla åsidosatta litterära former (Brigitta Boucht: ”För mig är Läsa Lätt-böckerna en demokratifråga.”) eller påminnelser om hur manipulerade vi är av mediesamhället (mer än någonsin tidigare i historien, medeltiden inkluderad, menar Brøgger). Det också kan gälla det utvecklingens status quo som Agneta Klingspor ser i dagens Europa: en verkligt låst situation med ”gubbarna i G8”, våldsamma unga demonstranter – och polisen – som aktörer.

De lite yngre som Nydahl talar med är en dansk kvartett, Pia Tafdrup, Ida Jessen, Nina Malinowski och Janne Teller. Tellers omtalade roman Kattens tramp handlar om en omöjlig kärlekshistoria mot bakgrunden av Bosnienkriget och beskiver en härva av lögner och starka känslor. Ida Jessens böcker utspelar sig närmare hemknutarna . ”Jag är också intresserad av lögner och hemligheter”, säger hon. Hennes gebit är utforskningen av kärnfamiljen, men med andra förtecken än de man finner hos dem som slog igenom på 1970-talet. Hon fortsätter: ”Modernismen har en tendens att automatiskt desillusionera. Som om desillusionen vore en sanning som det inte gick att diskutera. Men jag tror, att man ska försöka skapa sammanhang i en fragmentarisk värld, och det är värt att insistera på det.”

Kvalificerade samtal kan också föras per e-post

Pia Tafdrup är den som mest konsekvent håller sig till dikt och skrivande – och biografi. Hon talar också för läsandet: ”Att läsa framstående verk känns som att föra ett kvalificerat samtal, därför att de ju är skrivna under en lång tid och därför innehåller ett konglomerat av många tankar. De ger helt enkelt mycket ifrån sig”.

Det här citatet belyser också Nydahls bok, till och med hans metod. Många av samtalen är bedrivna under en lång tid och har haft e-posten som medium. Det betyder att författarna har kunnat ta tid på sig att svara, och att formulera sig distinkt och kraftfullt. E-post kan i vissa fall gynna en känsla av närhet och förtrolighet, det ser man i vissa fall.

Det får man bevis på de gånger där författarna tillrättavisar Nydahl. Klingspor sätter honom på plats för ett uttalande om prostitution, hon understryker att ordet ”längtan” inte har någon täckning i transaktionen. Pleijel opponerar sig mot hans försiktiga beskrivning av mäns våld mot kvinnor. Att Nydahl inkluderar detta – för att det är till diskussionens fördel – är ärligt och generöst.

Skrivandets portar har sina svackor och upprepningar, men den släpper in en i ett livfullt samtal, inte bara om samhällets tillstånd och om litteraturen, utan också om uppväxt, om tillkortakommanden, om svåra relationer. Det är en väldigt kommunicerande bok, något som i stora stycken beror på Thomas Nydahl själv; han banar väg för frågeställningar och (gen)svar med en enastående energi. Och att Skrivandets portar innehåller samtal uteslutande med kvinnor är konsekvent. Att utan agenda tala fritt om sitt skrivande, sina tankar och sitt liv har tills vidare varit förbehållet kvinnor.