V.

I tiden, på 1970-talet, fanns det ett gäng kulturknuttar som ivrigt intresserat läste skönlitteratur från USA på engelska, och aktivt följde med allt det nya som kom ut. Dessutom brassade gänget titt och tätt med sloganen ”vem har läst den amerikanske författaren Thomas Pynchons Gravity´s Rainbow (1973, Gravitationens regnbåge, 1996) på originalspråket?” Det var verkligen inte många på den tiden, ett fåtal egentligen, som lyckades kravla sig över tusen sidor svårtuggad, kaotisk text.

Gravity´s Rainbow av Thomas Pynchon (f. 1937) hör faktiskt till en av de mest svårlästa böckerna att ta sig igenom på originalspråket. Och inte är det särskilt mycket lättare att läsa romanen på svenska heller, liksom inte heller det nyligen (2014), i utmärkt mångfasetterad svensk översättning utkomna debutverket av Pynchon, V. (1963).

Pynchons svårtuggade kolleger

Pynchons svårlästa böcker kan jämföras med vissa andra svårtillgängliga moderna klassiker inom litteraturen, Robert Musils (1880-1942) flerdelade romanverk Der Mann ohne Eigenschaften (I-IV, 1930-1943, Mannen utan egenskaper), James Joyces (1882-1941) Finnegans Wake (1939) och Ulysses (1922), samt den finska författaren Volter Kilpis (1874-1939) tvåbandsroman Alastalon salissa (1933, I salen på Alastalo, 1997).

Pynchons svårlästa böcker kan jämföras med vissa andra svårtillgängliga moderna klassiker

Det som dessa författare har gemensamt, men på olika, individuella sätt, är vissa särdrag eller specialiteter, ett modernistiskt grepp, ironiska, satiriska nyskapade ord, ett djärvt experimenterande med form och struktur, subtexter, medvetandeströmmar.

Nyss tilldelades dessutom översättaren av Gravity´s Rainbow till finska, Juhani Lindholm Mikael Agricola-priset 2015. I prismotiveringen sägs det att Juhani Lindholm får texten att svänga enligt originalmodellen och smidigt transporterar romanens mer än fyrahundra personer genom andra världskriget fram till det förskräckliga slutet. Mikael Agricola-priset utdelas årligen av Finlands översättar- och tolkförbund som erkännande för ett förträffligt översättararbete i av en skönlitterär bok.

I myllret av litterära personer

Den svårtuggade Gravity´s Rainbow, som alltså utkom på svenska 1996 har således nyligen fått sällskap av den likaledes komplicerade pynchonska debutromanen V. som visserligen bara uppgår till 486 sidor, men som också innehåller ett myller av människor, rör sig i olika tider och världar, undersöker den moderna tidens subkulturer, sexuella beteenden, teknologiska vidunder och politiska maktmissbruk.

I romanen V. finns det två huvudpersoner som försöker fundera över, och uträtta, det ena och andra, en är Herbert Stencil, med bakgrund i en brittisk diplomatfamilj, som letar efter V. V. är ju också titeln på boken och det ges olika antydningar om vad V. egentligen kan betyda, allt från orter, städer på V, till gudinnan Venus som relaterar till Botticellis målning, men som på bokens pärmbild enbart återges som ett tomt snäckskal med bokstaven V. i fonden. Om man vill kan man kanske också tolka V som Victory (seger) eftersom bokens olika tidsplan tangerar Suezkrisen, konflikterna i Sydafrika i början på 1920-talet, världskrigen. Dessutom rör sig romanen i 1800-talet, i Florens, i Kairo, och i Paris år 1913.

Man kan också spekulera i vad huvudpersonernas namn syftar på: Stencil och Profane

Så kan man också spekulera i vad efternamnet Stencil syftar på i synnerhet som den andra huvudpersonen heter Benny Profane och är något av en utslagen individ som driver omkring. Faktiska historiska händelser blandas med romanens nutid som närmast rör sig i 1950-talets och början av 1960-talets poppiga jazz-, drog- och krogvärldar.

Krokodiler och parodisk sex

Romanens elva kapitel är försedda med innehållsförklaringar och dessutom en epilog och årtalet 1919. Till exempel i kapitel fem heter det att ”Stencil nästan far västerut med en alligator”. Den här absurditeten handlar om en jakt på en alligator i New Yorks avloppstunnlar och så får man också läsa att fader Fairing, en katolsk präst på 30-talet under depressionen ”i ett anfall av apokalyptiskt lyckorus, kommit fram till att det var råttorna som skulle komma att ta över New York när staden gick under. ”

Dylika absurditeter vimlar det av i romanen där man plötsligt också stöter på spanska fraser, ”chinga tu madre”, en spansk sång: ”Mi corazón, es tan solo, mi corazón.” Eller flyganfall, tyska bombplan som i medvetandeströmmen varvas med religiösa abstraktioner, en reträtt till poesi, bilder som återkommer och Italien under kriget.

”Det var råttorna som skulle komma att ta över New York när staden gick under ”

Vidare kan man i kapitel tio, ”I vilket en rad unga människor kommer tillsammans”, läsa att ”en kvinna vill känna sig som en kvinna, hon vill bli tagen, penetrerad, hårt och våldsamt. Men mest av allt vill hon omsluta mannen.” Här har vi ett satiriskt exempel på könsrollsproblematiken och mera satir blir det då ”Profane återvänder till gatunivå” i kapitel sex:

”Kvinnor hade alltid drabbat olycksfågeln Profane likt olyckor: avslitna skosnören, tappade tallrikar, nålar i nya skjortor. Fina var inget undantag. Först trodde han att han bara var det huvudlösa föremålet för ett kroppsligt nådearbete. Att han, tillsammans med otaliga små och skadade djur, utslagna människovrak, nära döden och övergivna av Gud, bara var ett medel för Fina att erhålla nåd eller avlat.”

Sorgsenheten inför världens framfart

Här finns sorgsna, alienerade och utflippade individer som förgäves söker efter kärleken, känner sig lurade av medmänniskorna och samhället, tröstar sig med allehanda subkulturella flyktförsök, letar efter tillvarons mening. Här finns en bitande kritik av kolonialtiden, av råkapitalismen och ett samhällssatiriskt plan som berör USA-politiken. Stil- och innehållsmässigt växlar romanen mellan olika genrer, rör sig i allt från fantasivärlden till burlesk parodi på skenheligheter, västvärldens kulturer och filosofier, apokalyptiska stämningar, dystopier.

Det speciella med mötet med  romanen är att man som läsare kan vara lika anarkistisk som Pynchon är i sitt skrivande

Det speciella med mötet med den här romanen, och även med mammuten Gravitationens regnbåge, är att man som läsare kan vara lika anarkistisk som Pynchon är i sitt skrivande. Man kan rentav, om man vill, hoppa in lite varstans i Pynchons V. till exempel, haka på i mitten, hoppa över till slutet, leta sig tillbaka till början beroende på hur det passar en bäst och hur det känns bäst. Sen är det fritt fram att gilla eller ogilla hans böcker, supergilla dem eller tycka att de är tunga, långtråkiga.

Men oberoende vad man tycker om Pynchons ambivalenta, omväxlande författarskap så lämnar det inte läsaren oberörd. Man engagerar sig ofrivilligt i hans absurda värld och underfundiga berättande. Det berör en och känns intressant på många sätt, väcker tankar och diskussioner med andra Pynchonläsare om vad det hela egentligen handlar om, är hans skrivande postmodernt, rentav postpostmodernt.