Otack är världens lön
Thomas Wulff
Schildts & Söderströms 2017
208s.
Historiens krumsprång och kollisioner
Så har den äntligen kommit, Otack är världens lön, den avslutande delen av Thomas Wulffs trilogi om orientalisten och revolutionären Ivar Lassy, en i det närmaste okänd finländare innan Wulff lyfte fram honom för tolv år sen.
Historia kan skrivas på många sätt, det har inte minst de senaste åren visat. Självständigheten och inbördeskriget har genererat fakta och fiktion i alla genrer och alla medier, från det officiellt pompösa till det personligt gripande. Oftast har det varit lätt att ställa in sitt läsande och tittande på rätt våglängd.
Så har vi Wulff, med sin absolut originella stil …
Men så har vi Wulff, med sin absolut originella stil, en kentaur bland de finska hästarna, självsvåldig, underhållande, provocerande. När jag säger finska hästar så är det med stor respekt och uppskattning, men en kentaur är förstås en rar uppenbarelse, sällan skådad hos oss.
Från Baku till Petroskoj
Först en rekommendation: Otack är världens lön går att läsa fristående, men förena gärna nytta med nöje och läs också de två tidigare delarna av trilogin. Upplevelsen blir rikare och vissa bitar faller på plats. Här i alla fall en liten resumé:
Del I, En hjälte för vår tid (2006) handlar om Ivarlassys/Ivarls (som Wulff kallar honom) barndom och uppväxt i Baku och Helsingfors, två hörn av det ryska riket som vid början av 1900-talet sjöd av revolutionära rörelser. Lenin, Trotskij och Eugen Schauman hör till de storheter som korsar Ivarls väg, men han är snopet ovetande om det, hans håg står till Orienten.
I del II, Med bästa vilja i världen (2012) beger sig studenten Ivarl till en by i Persien för att ägna sig åt antropologiska studier. Hans fältarbete resulterade i två verk; Bakom gallret och slöjan, persiskor som jag känt och Persiska mysterier. I Helsingfors dras han in i den socialdemokratiska rörelsen och på inbördeskrigets röda sida. Därmed är det stopp för en fortsatt universitetsbana, och vi lämnar Ivarlassy åtalad för landsförrädisk verksamhet och en fjärde fängelsedom .
Tredje delen kastar oss rakt in i fortsättningen, en gnistrande kall februarinatt år 1923
Och då har vi kommit till del III, Otack är världens lön (2017) som kastar oss rakt in i fortsättningen, en gnistrande kall februarinatt år 1923. Ivarl skidar över gränsen till framtiden, den Socialistiska Autonoma Karelska Rådsrepubliken. I Petroskoj blir han inkvarterad hos Edvard och Fanny Gylling. Edvard är ordförande för folkkommissariatet och hymlar inte med de kolossala svårigheterna – Ententens blockad som håller på att strypa landet, felslagna skördar och missväxt, nära nog svältförhållanden. Han ser landets potential i småskaligt jordbruk och ödeskogarnas rikedom: virke, bär och svamp.
Han har sitt mandat från Vlad Iljitj (Lenin) som tyckte att ”en sådan potatis förtjänar att sättas”.
Mot en jämlikare värld
I Fanny Gylling finner Ivarl en själsfrände. Hon gör upp planer för ett folkbildningsväsende i enlighet med Lunatjarskijs pedagogiska teser som förkastar katederundervisning och uppmuntrar en inlärning byggd på barnets egna erfarenheter. Så nära Rousseau, tänker Ivarl, och:
”… så fullständigt i samklang med hans egen djupaste önskan och sannaste vilja, och den kanske ultimata orsaken till varför han ändå valt landsflykten sist och slutligen – för att icke blott tvingas söka riva ner och rasera en orättfärdig samhällsordning, utan att i stället få medverka med själ och hjärta i uppbyggnaden av en annan, jämlikare ny värld”.
Ivarl blir utbildningsminister och kan tre år senare stolt notera en rad framsteg: rådsrepublikens tjugofemte skola invigs, tidskrifter på finska utkommer utan tyrkfel, barndödligheten har sjunkit sen de mest försupna barnmorskorna har ersatts av yngre, kunniga krafter. Till och med ett litet folkkulturmuseum är i vardande.
Men vinden vänder
Men vinden vänder. Lenins nationalitetspolitik ersätts av Stalins russifieringspolitik.
Ivarl förflyttas till Leningrad och Moskva där hans närmaste vänner blir bibliotekarien Allan Wallenius och Otto Wille Kuusinens hustru Aino. Alla tre ”allvarliga och hängivna revolutionen, men utan all överilning och enögdhet”. Ivarl skriver sin kursbok Marksismin perusteet, som distribueras också till Finland och Amerika, men mycket snabbt förklaras vara kontrarevolutionär och försvinner. Regimen hårdnar, den karelska rådsrepubliken förlorar sin relativa självständighet och Stalins utrensningar drabbar dem alla. Edvard och Fanny Gylling, Allan Wallenius och Ivar Lassy avrättas, Aino deporteras till Sibirien. I Kreml sitter Kuusinen, en gång i ungdomen i Finland deras goda vän, och sviker dem alla, inklusive sin hustru. Det är bitter läsning.
Fakta och fiktion
Alla tre delarna i trilogin har en underrubrik: ”Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv”. Det ska tas som en brasklapp och en läsanvisning. Wulff står på en stadig grund av seriös forskning, men det hindrar honom inte från att sorglöst blanda fakta och fiktion, tider och platser, smått och stort. Någon kan tycka att greppet är alltför självsvåldigt, andra – och jag hör till dem – finner stort nöje i det. Det ger mig anledning att leka detektiv, göra upptäckter, fantisera vidare.
Wulff står på en stadig grund av seriös forskning, men det hindrar honom inte från att sorglöst blanda fakta och fiktion, tider och platser, smått och stort
Ett exempel: Wulff skickar iväg Ivarl på en forskningsresa till en otillgänglig by i Pamir där den ishmailitiska kulturen påminner honom om zoroastrismen som han i sin ungdom bekantade sig med i Baku.
Jag har ingenstans stött på en sådan uppgift (och ännu mindre på någon A.Busybody som citeras i en fotnot), men ett eller annat institut för minoriteter kunde ha sänt honom på en sådan expedition. Utöver det antropologiska fanns det också politiska och materiella intressen inblandade. Jag lockas att fantisera vidare: den (sannolikt) uppdiktade expeditionen skedde i början av 1930-talet. Ungefär vid samma tid skickades författaren Andrej Platonov, också han illa sedd av regimen, till Turkmenistan i ett liknande uppdrag, som resulterade i den betagande romanen Dzjan, om en bortglömd centralasiatisk folkspillra. Jag tänker mig att Lassy och Platonov, om de hade träffats, och de kunde ha träffats, hade känt nån slags gemenskap, och att det skulle kunna vara ett ämne för Wulff att spinna vidare på.
Samtidigheten – det är själva historien
Ivarl är berättelsens huvudperson men han har många medspelare, kända och okända, verkliga och uppdiktade. De står i förbindelse med varann, liksom uppkopplade innan något sådant som uppkoppling fanns, och det sker märkliga sammanträffanden. Samtidigt och just då är ord som strukturerar texten och påminner om att historien sker överallt och hela tiden, i smått och stort. Vi befinner oss – till exempel – i Moskva, där Ivarl försöker få dokument stämplade för att kunna rekvirera 50 blyertspennor, när vi vips förflyttas till Istanbul, där Trotskij i exilen låter sy en ny kostym åt sig hos en armenisk skräddare, eller till Tokyo, där Richard Sorge förför en eller annan dam.
Här tar mästerspionen Sorge på ett ganska ohemult sätt över berättelsen och blir en egen liten triller
Dessa två hör till de återkommande personerna i trilogin, och här tar mästerspionen Sorge faktiskt på ett ganska ohemult sätt över berättelsen och blir en egen liten triller. Visserligen dramatisk och till dels historiskt sann – Sorges spionverksamhet i Japan var av stor betydelse för Sovjetunionen under andra världskriget – men jag misstänker att Wulff passar på att frossa i sitt intresse för gangstrar och film noir – på bekostnad av romanens dramaturgi.
Till slut låter han, helt ohistoriskt, Sorge försvinna till Amerika under falskt namn, medan den riktiga Sorge hängdes i ett fängelse i Tokyo 1944. Men det får räknas till ”andra fantasier”.
Hur skriver en kentaur?
I krumsprång. Egensinnigt, klokt, fräckt. En kentaur har också sinne för fysiska detaljer och för kvinnor. Den noterar ”en omöjligt elfenbensvacker öronsnäcka” eller ”svindlande kindkotor och en framåt haka”. Och den minns naturligtvis de förtrollande persiskor den en gång känt.
Den märkliga, helt egna syntaxen ger texten en vagt ålderdomlig, preciös ton, som punkteras av talspråkliga ord som kackalorum, stjärt och viktigpetter.
Den märkliga, helt egna syntaxen ger texten en vagt ålderdomlig, preciös ton, som punkteras av talspråkliga ord
Kollisionen mellan stil och innehåll är häftig – och provocerande. Får man skriva så frivolt om en tragedi?
Jag läste Otack är världens lön parallellt med andra verk om inbördeskriget och den finska utvandringen till Sovjetunionen. Bland dem fanns Sirpa Kähkönens djupt drabbande roman Graniittimies och, lika upprörande, Antti-Jussi Anttilas film Ikitie (baserad på Antti Tuuris roman). Också Sture Lindholm och Jörn Donner. I bakhuvudet fanns dessutom karelianismens bitterljuva bilder, fint skildrade i Rainer Knapas Landet som var.
Han bygger en vacker båge från inledningens bistra flykt från Finland fram till den slutliga avrättningen, skottet i nacken
I min läsning har Wulff en rättmätig plats i sällskapet. Han fabulerar hejdlöst, men tappar inte bort essensen i Ivarlassys liv: strävan efter kunskap och ett rättvist samhälle. Inte heller tragiken. Han bygger en vacker båge från inledningens bistra flykt från Finland, över arbetet för att bygga det nya, över motgångarna, besvikelsen, de grundlösa och absurda anklagelserna, hela det fruktansvärda sveket, och fram till den slutliga avrättningen, skottet i nacken ”som dödade men icke utplånade”.
I dödsögonblicket minns Ivarl glädjen hos en flicka som han lärde att bygga snölyktor:
”de små staplarna av ishårda snöbollar, vätta så att de skulle frysa fast vid varandra, och lagda för att omsluta det levande ljus man tänt i mitten av kumlet, i en minimal och ack så sårbar protest under vinternattens döda ljus.”
Jag vet inte om Wulff tänkt sig bilden som symbolisk, en kentaur är mera rakt på sak, men i min läsning blir det en bild av den tappra skaran rättrådiga idealister som gick under i Stalins rike. Och den bilden är djupt berörande.