Det turkiska huset. En berättelse på liv och död

Det lönade sig att vänta länge på konstvetaren Tom Sandqvists romandebut Det turkiska huset. Sandqvist (f. 1954) bygger med de för sin text kännspaka, intrikata satskonstruktionerna ett imponerande romanbygge – en släktkrönika med rotförgreningar i närhistorien; förra århundradet skärskådat genom några familjemedlemmars öden och äventyr i krig och fred.

Romanen följer på den självutlämnande boken Ni sjunger så vackert. En bok om kärlek, främlingskap och invandring (1999) där TS binder läsaren vid en text som spinner kring hans egna öden och äventyr med utgångspunkt i hans nya hemland, Sverige. Utvikningarna från invandrarverkligheten i Sverige för honom bl.a. till biennalen i Venedig, men framförallt till barndomshemmet, stugan i Kullo där han bearbetar minnena från en uppväxt som skilsmässobarn.

Vissa trådändor ur den självbiografiska boken har han måhända nystat vidare på i den nu aktuella, fiktiva texten. I romanen får romanjagets barndomsskildring färg av de starka synminnena och ett fängslande, nyanserat språk. Inlevelseförmågan är nästan lika övertygande och bär nästan lika långt då romanjagets far genomlever kriget på karelska näset eller då det handlar om modern och dennas familj.

I romanens ramberättelse hittar läsaren svaret till varför Tom Sandqvist valt Det turkiska huset som exotisk titel på en roman som mestadels handlar om finlandssvenska människoöden som bor i de för Finland så typiska trähusen. Berättarjaget är nyss hemkommen från Bosnien där han förstås berörts av kriget på Balkan utifrån logiet i ett turkiskt hus i Banja Luka. Men minnena från berättarjagets egen släkts historia kommer ändå att fylla de flesta sidorna i romanen som inleds med ett Bo Carpelan -citat om minnet: ’Minnet bröt in i själen och skar ett sår som blott långsamt slöts, så som tystnaden sluter sig kring det svåraste och ger det sin andedräkt, sitt allvar och sin klarhet.’

Tom Sandqvist har minnesresor som utgångspunkt för sin roman. På de första sidorna skriver han: ’Är inte glömskan en förutsättning för minnet? Oförbätterliga vilar bilderna i minnets gyttjebotten, varken helt begravda eller möjliga att helt räddas. Och ändå är varenda en av dem i sig själv en flyktig återkomst, ett fladdrande flämtande ögonblick som annars skulle gå förlorat och åter sjunka ner i glömskans svarta dy.’

Och på de sista sidorna sammanfattar han skrivandets vedermödor med filosoferingar kring den samtidigt destruktiva och helande minnesprocessen då den fångas upp och omformas till skrift: ’Skriften cementerar den ideala närvaron, har någon sagt. Men är det så? Att skriva är kanske att lära sig att tala, ett annat tal, en inre monolog, tyst och molande, värkande som en förlossning, seg och utdragen i tiden, utan någon annan barnmorska än böckerna i biblioteket och de osorterade minnena och erfarenheterna någonstans bakom pannloben, inbäddade i den grå hjärnsubstansen. Men belöningen, belöningen för vedermödona!’

I den sandqvistska texten blommar minnena som plockas ur för länge sedan passerade decennier, minnena är vilda och påtagliga, lätta att examinera, att lukta och dofta på. Här ett exempel, citatet hänför sig till begravningen av romanjagets farfar, då fadern som för länge sedan flyttat bort från hustru, söner och föräldrar, igen uppenbarar sig i de forna hemknutarna: ’- det var då som legenden krossades och myten blottades i insikten om sakernas verkliga tillstånd, då den store konstnären med svart basker och slängkappa uppenbarade sig på grusgången upp till den solbelysta terrassen stödd på en käpp och med en portfölj som knappt hörbart klirrade av sitt otvetydiga innehåll, framåtlutad och svajande, halvfull, svettig och orakad, med det stripiga otvättade håret i pannan, blek och glänsande av svettpärlor, klädd i en uppenbart smutsig skjorta, en smårutig och grådaskig kavaj och sandaler som tydligt avslöjade ett stort hål i strumpan på den vänstra hälen. Och trots att han tydligen tuggade på mentolpastiller var spritdoften omöjlig att dölja, lika kväljande som kamferdoften kring farmor.’

Tidigare i berättelsen då luktångorna inte är lika kväljande och känslorna av äckel inte kväver allt det andra som finns i faderns spegelbild, framstår fadersgestalten som en livsbejakande äventyrare, en mångbottnad romanhjälte som personifierar den romantiska konstnärsmyten.

För den konstintresserade kan Det turkiska huset vara inkörsporten till läsning av TS essäer om samtidsestetik. Romanen fungerar också som inspirationskälla för för läsare i medelåldern att intressera sig för sin egen släkts historia för att få bättre grepp om nusituationen.