Brottyta

Tomas Mikael Bäck (f. 1946) är en klurig diktare. Han är känd bland annat för korta fragment som ligger mittemellan aforismen och haikun, och för sina egendomliga ordbildningar. En oförglömlig (men som jag inte just nu hittar källan till) är ”smirre revbensspjäll” (säkert syftande på barnboken Smirre Räv.) Hans bilder är också mycket speciella; en bild jag inte heller minns i vilken bok den fanns är den av en stor mun, som finns mitt i ett rum och som inte kan bortförklaras.

Oron är ännu mer oroande när den kommer bara som en svag pust

En av de samlingar som skimrar i mitt minne är Trädgårdssten från 1995. Brottyta är den adertonde i ordningen. Bäcks tonfall har med åren blivit stillsammare, bilderna är åtminstone på ytan inte lika radikala eller kaotiska. Det här betyder inte att dikterna är mindre spännande.  Oron är ännu mer oroande när den kommer bara som en svag pust, som på de allra första raderna:

Den melankoli
fotografierna från sextiotalet
oförmedlat utlöser
är av nästan magisk karaktär.
/…/

Och i kombinationer som ”Snöhöjd. Vattuskräck.” (11) och i tvåradingen på s. 75: ”Stirriga belägenheten: älska,/ älska fram.”

Stirriga är just vad dikterna ofta känns. Bäck sammanfattar kanske sin delvis nya poetik i den fint slipade tvåradingen på s. 53: ”Vita blad på vägen: häggblom./ Lugnad våg.”

Fortfarande är det oftast bland de korta dikterna jag hittar mina favoriter:

Bara temuggens
yttre sida
kallnar snabbt
i draget.
(20)

Innehållet i Bäcks dikter kan bli nästan noll, men aldrig helt. Exempel på den här tekniken finns som vanligt i suveräna enradingar, som den på s. 67: ”Har man bläddrat: spröda ljud?”.

Två skilda verkligheter har fått rum i samma extremt korta dikt

En annan dikt jag tycker mycket om finns på s. 99:

Min bror
är död.
De mörka
oliverna
saknar smak.

Man kan fundera länge på om oliverna saknar smak för att min bror är död. Eller om det snarare är så att två skilda verkligheter har fått rum i samma extremt korta dikt: den där jag sörjer min bror, och den jag också bebor, den nutida vardagen med matbutiker fulla med trista urkärnade oliver som oberoende av om man är glad eller ledsen medan man äter dem, aldrig smakar något.

Få se vad man hittar i nästa läsning

Om man inte är van att läsa Bäcks dikter och läser dem slarvigt, kan man först uppfatta en del av dem som banala. Som den om den gravida flickan som äter choklad (s. 65). Det sista ordet ”Prassel” får ändå en dubbeltydighet. Är det inte bara pappret som prasslar, utan har hon ett ”prassel” (hemligt förhållande) med chokladen? När jag första gången läser dikten så här tycker jag den är finurlig, när jag tittar på den några dagar senare tycker jag ändå den blir ointressant, oberoende av på vilketdera sättet jag läser den. ”Vänsterprassel med choklad” känns inte nytt ens som veckotidningsrubrik. Fast om några dagar kanske jag läser den ännu en gång, få se vad jag kanske hittar då.

En annan dikt jag först inte ser så stor mening med finns på s. 64:

Blues-konkretion: kärlek
liknar bara en kran,
står på och vrids till.

Jag tänker att finns det något utslitet i vår tids litteratur så är det att tala om kärlek i form av vätskor. Men småningom fattar jag att det viktiga i den här dikten är rytmen . Jag läser den många gånger efter varandra och den blir faktiskt som en blues, på-och-av-och-på-och-av … Eller som en av de där ganska skrämmande sjukhusmaskinerna som surrar turvis högre och lägre.

Småningom fattar jag att det viktiga i den här dikten är rytmen

Att man kan läsa Bäcks dikter så olika, beroende på tid på dagen, ställe, gång i ordningen man läser osv., är kanske just ett tecken på hans skicklighet. Att han kan kombinera ord och miljöer på sätt man aldrig kan förutse. Ett ord styr en dag läsningen på ett sätt det inte alls gör en annan dag. Om jag börjar fundera på vad dikten ”De nyanserade skapelserna framhärdar/ i att fluffa upp sig.” (62) kan referera till finns det ingen ände på den lista jag fantiserar ut. Om man enbart söker referenter i själva boken kan det vara t. ex. den nyfriserade Inga-Britt (se s. 39), eller svanarna på väg norrut. Och jag vet inte hur den här kvinnan eller flickan ser ut, men funderar gärna på det:

Man ser på henne
att hon skulle velat
ha handskar?
(59)

Minimalistiskt men aldrig asketiskt

Dikterna är minimalistiska, men nästan aldrig asketiska. Inte heller till innehållet. Det finns inte bara djupa känslor och allvarliga tankar i dem, utan också en vardagselegans, som oftast är något jaget beundrar på avstånd:

Lampan tänds, släcks.
Kvinnan på andra sidan
har äntligen tillfälle
att stoltsera:
den runda hatt
i klar-orange hon väljer
kan ensam besvärja
dagens regn.
(40)

Bristen på ironi i sådana här fall tilltalar mig. Och också det sensuella förhållningssättet till läsandet:

Snålat med min tid
och avnjutit husets lyrikförråd
i stora block.
/…/
(35)

Brottyta påminner emellanåt om en retrospektiv utställning. Som när man kommer till den långa dikten på s. 95-96 som är daterad 1969. Den innehåller på tidstypiskt vis långa rader av verb. Det här var tiden när poesin intresserade sig för handling, liksom de lingvistiska presentationerna gjorde, med sina exempel som skulle innehålla så många våldsamma verb som möjligt. Dikten fungerar bra som en del i kollaget, även om den inte i sig hör till de starkare. Bäck gestaltar kaos bättre när han gör det minimalistiskt, än i långa dikter med alltför många element per rad. När formen i sig är kaotisk uteblir för mig, underligt nog, i det här fallet känslan av kaos:

flyter bort en pil skjuter
avdunstar utåt inåt
somnar cyniska årsringar
glider ifrån mig av ingen
blir ogripbar idéstrumpor
dör magen blåser
/…/

Fast återigen måste jag tillägga att här också finns pärlor, som ordet ”idéstrumpor”. Och att dikten när den skrevs kanske var ämnad att läsas högt, med en viss rytm. Som förstås är svår för mig att rekonstruera nu.

Här finns pärlor, som ordet ”idéstrumpor”

Några få sidor kunde ha uteblivit. Som enradingen på s 13, ”Någon, något fattas.”, som inte gör annat än benämner en känsla som starkt finns gestaltad genom hela samlingen. Utfyllnad är väl sällan motiverad, och Bäck ger i vilket fall som helst så pass ofta ut sina samlingar, och de har så pass många sidor, att det går att tänka att det bara skulle gagna helheten om han, i vissa fall, utan att låta sin produktivitet stanna av, på ett försiktigt sätt skulle sålla lite när han sammanställer manus. Eller spara en del av dikterna tills de kanske genom en liten förskjutning får en dimension de tills vidare inte har.

Ibland stöter jag på uttryck jag plötsligt undrar om det finns någon finlandssvensk diktare som inte någon gång har använt. (Och då måste jag tyvärr inkludera mig själv.) Som meningen”Skriver ned möjligt, / omöjligt.” (s. 48). Fast det känns roligt att tänka på det här också, jag föreställer mig en frasbok i ”talar du modernistiska?” Varför inte också tänka sig att fragment av detta (existerande!) språk fungerar som en kollage-teknik. Tanken slår mig att Bäck parodierar oss alla.

Gammal abborre vill bli nappad

Jag har inte uppfattningen att Bäck någonsin har sökt efter perfektion; han tar snarare alltid hellre risken att något intetsägande avsnitt tunnar ut helheten, än att någon genialisk dikt som ytligt sett kan se ut som trams skulle utebli. Han låter alla sina riktigt udda dikter och rader komma med, sedan fungerar en del och andra inte. Det här är i hans fall en lyckad metod, annars skulle den finlandssvenska lyriken ha blivit utan många genialiska absurditeter.

Man får alltså rekommendera den här boken

Efter att ha skrivit det här bläddrar jag i samlingen Denna dag från 1982 och kommer till några rader på sid. 24, som får mig att inse att Bäck antagligen har förutsett och planerat läsarreaktioner som mina ovan: ”Medan du är rädd för det banala/simmar det upp abborrar/som vill bli nappade.”

Man får alltså rekommendera den här boken, liksom andra av Bäck, för dem som älskar dikter där man inte hela tiden vet var man rör sig. Där man emellanåt känner att det inte alls rör på sig, men att det säkert är meningen.