Fantasi C-dur

Musiken och poesin går hand i hand på samma sätt som verkligheten går hand i hand med den inre värld där vi utan att konkret se visualiserar de upplevelser som inte kan beskrivas med logik eller formler. Visserligen är både poesin och musiken både form och struktur, men de är det endast till sin tekniska del, till den del som behövs för att bilden ska hålla ihop och inte splittras. Den här dikotomin, den här tes- och antiteskonstruktionen, kan även tillämpas på poesi skilt för sig.

Poesins inre musik yttrar sig i de bästa lyrikernas uttrycksformer som rytmiskt behärskade formationer av tankar, infall, iakttagelser och emotioner, som inte kan uttryckas på annat sätt än just i det skrivna, lyriska språkets form.

Vi har en mästare på den minimalistiska, spetsfundiga men tillika nästan blyga och distanserade poesin. Det är Tomas Mikael Bäck.

Undflyende, briljant

Bäck har namngett sin nya, spännande diktsamling med hänvisning till Robert Schumanns produktion. Boken heter Fantasi C-dur. Då jag lyssnar på denna specifika musik känner jag igen samma sparsmakade, lätt undflyende men tillika briljanta exakthet som är kännetecknande för Tomas Mikael Bäcks pregnanta och konsekventa lyrik. Samlingen är dock mer en retrospektiv resa i minnets och nuets tecken än en musikalisk intention. Musiken har varit och är en inspirationskälla och en självklar bakgrund till Bäcks poesi: utan musikens både drömmande och klangigt konkreta närvaro vore denna poesi inte det den är.

Varför har Bäck då valt att kalla samlingen Fantasi C-dur? Jo, det märker läsaren då han eller hon tittar lite närmare i verkförteckningen. Boken är Tomas Mikael Bäcks sjuttonde bok – och därmed passar Fantasi C-dur omedelbart in som titel eftersom Schumanns korta, koncisa och snärtiga pianostycke är just opus 17. Ett musikstycke som är opus 17 – och Tomas Mikael Bäcks opus 17 i lyrikens form, där är det!

Barndomsstaden i detalj

Minuterna före regnet.
Jag följde min flickvän
till ett visst hus i Sandviken,
då målat med typisk femtiotalsfärgskala,
rödorange,bruntkromgult.
Nu har någon på samma ställe
hängt hakkorsflaggor
som gardin.

Tomas Mikael Bäck gör i Fantasi C-dur en poetisk, delvis berättande, resa hem till sin barndoms Vasa. Bäck har sökt sig tillbaka i olika sjok och perioder till barndomsstaden i sina senaste diktsamlingar. I den nya samlingen tar han steget fullt ut och skriver mera i detalj om dessa kortare eller längre vistelser i den stad som även är denna recensents barndomsstad, och som därför är lätt att känna igen sig i då den beskrivs från ett nutidsperspektiv men med hisnande, nostalgiska, realistiska, djupborrande bakåtblickar på olika fysiska, arkitektoniska, känslomässiga och reella plan.

Skolorna, och den lite stillastående, grå, av solen dock ofta belysta naturen och stadskärnan, där betong, statyer, esplanader och det allestädes närvarande havet samsas, konflikten mellan ensamhet och flersamhet, moderns död i cancer som poeten på nytt konfronteras med då han befinner sig där på årsdagen, pappans äldre gravsten, som han skrapar mossan ifrån.

Låta språket leka

Poeten lyssnar på klassisk musik som där i Vasa lätt kan höras på radion från Sverige. Han tar ensamma cykelturer genom både kända och okända landskap. Han iakttar stenar, tomhet, närvaro, brist på människor och även människors många fotavtryck. Bussarna, den lilla lägenheten där man bor och skriver, samhällets deklination, dess sällan förnyelsebara energi … Ändå finns där även en stark känsla av nuet, sonen kommer på besök, och faller in i den familjekontext som poeten minns.

Resa hem eller resa bort?
Själen breder ut sig
över dessa flacka slätter.
Ett odramatiskt, nästan-tyglat.

Tomas Mikael Bäck leker med språket och låter det leka. Det kan man göra då man har språkets medel och verktyg i sin hand och kan hantera det mästerligt. Det här är en ovanligt fyllig, omfattande och än mer än tidigare mångfacetterad Bäck-diktsamling. I början kan vi läsa ett lysande Boris Pasternak-citat där livets kombination av avgrund och lystmäte definieras. Bäck borrar sig i Pasternaks anda in i mänskliga villkor där solitär avskildhet och intensiv närvaro samsas på ett sätt som är oerhört konsekvent.

Fantasi C-dur är en av de allra bästa diktböcker jag läst på mycket länge.