Infjärdsbild

Poeter måste vara nära besläktade med botanister. Det handlar inte bara om de starkt självbiografiska rotsträngarna som åter känns vibrera mellan Tomas Mikael Bäcks (f. 1946) diktverk och den maskrosforskning som hans far Ragnar Bäck passionerat ägnade sig åt. De svenskspråkiga diktlandskapen har i kölvattnet av Carl von Linnés 300-årsjubileum översållats med växtvetare. Men den gemensamma nämnaren mellan ord och flora ligger hos Bäck betydligt djupare, i själva ordkonstens natur. Här härskar en hudnära detaljkänsla för de allra minsta, spröda alldagligheterna:

Grönt genom vagnsfönstret,
hittar inget nedstoppat häfte,
gör anteckningar i handen.

Det är inte av en slump som Infjärdsbild bjuder läsaren på en tågresa mot barndomen. Barn låter sig inte distraheras av ”onyttig-rytmen” hos såkallade ogräs. Då man tänker tillbaka är det väl bara i barndomen man överhuvudtaget fick syn på saker som maskrosor och ordlekar. Och man måste antagligen vara antingen botanist eller poet för att kunna komma dem riktigt nära igen.

Ordhot mot världsordningen

Ord är i vardagslag lite som ogräs – de finns lite varstans i otaliga varianter, men ingen hinner riktigt lägga märke till dem. Utom då de råkar komma i vägen förstås. Då de stör eller förstör allsköns skenbart välordnade ordplanteringar. De värsta ordhoten mot världsordningen kommer just från de små, oberäkneliga vardagsorden, som inte hunnit rustas för marknadsföringens och byråkratins stridsändamål. Man måste väl vara barn eller poet för att märka något så ”märkligt, omärkligt/ som snöyras tyngd”.

Vardagliga ord och ogräs finns till för att vittna om små vardagsnära händelser. De finns för att fylla ut tomrummen i ”skifferstensgången” – namnet på en av avdelningarna i Infjärdsbild och ett återkommande trädgårdsmotiv i Bäcks naturkära lyrik. Bäck har idkat samma fördjupade ordforskning sedan debutsamlingen Andhämtning från år 1972, men fortfarande finns det helt nya världar att upptäcka i varje andetag.

Det är just genom de nödvändiga springorna och andningshålen mellan de noga utplacerade trädgårdsstenarna som Bäcks samling ständigt kommer i närkontakt med sitt motto, ett citat varsamt plockat ur samlingen Uppenbar hemlighet (1967) av den ifjol avlidne författaren Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007):

Allt är som förut: mos-
sans evighetsrand mellan stenarna, flugans lätta
solminuter och gräset som gulnar och blir vasst.

Sist och slutligen är det just ogräsen och vardagsordens blast som består, när allt annat blåst bort. För att komma underfund med hur världen egentligen är funtad gäller det att bevara småbarnets öga för det allra minsta och tillsynes minst betydelsefulla: ”undersöka, jämföra, gruppera!/ Studera blad, blomkorgar, holkfjäll, frön.”

Hemfärd till vardagens vadställen

Det är omöjligt att läsa Infjärdsbild utan att bli stormförjust i diktjagets botanikintresserade pappa ”med sin ortnamnskännedom/ och sin biologiska insikt”. Och med sin ofantliga otur – fadern påminner mest om ett frö som förs med vinden bara för att hamna i just den mörbultade och förorenade tidsepok där det absolut inte hör hemma. Där fastnar han tafatt på ”det krigstida fotot/ av min omilitäriske, uniformsklädde far” – mannen som tycks se för mycket våld t. o. m. i att samla ”skorplavar, som måste sprängas/ fram ur klippan med hammare och mejsel”. Men där varnar botanisten också klarsynt sina söner för faror som ännu inte syns: ”Gifterna från industrianläggningen/ gjorde vattnet inbjudande klart.”

På 2000-talet har tillvaron förlorat varje stänk av inbillad klarhet: barndomsflodens gifter har muddrats upp och samtidigt slutgiltigt grumlat till minnesbilden. I grund och botten är det ändå en delad sorg som Infjärdsbild går omkring och bär på. Människor och örter liknar överlag varandra i och med att de är tvungna att överleva platser och tider som ingen borde behöva möta. Det råkar bara vara ödets grymma ironi att familjen Bäck blir tvungen att sörja just för sina förorenade ordfränder, bäckarna.

Det tycks finnas ett samband mellan botanistens och poetens känsla för tiden och dess tyngd. Likt barnet hör de till de få som ”tar tid på allvar”, där tid inte bara innebär kapplöpning utan också att stanna och känna tidens sakta gång. Det krävs omåttligt med tid för att upptäcka och veckla ut den hemliga släktskapen ord och handling emellan: ”Avvecklingar, avtäcks, att täckas!”

Ogräs och ordskrot består

Det finns en fängslande gemensam nämnare – skrot – i mycket av Bäcks diktverk, allt det som blivit överlopps, undanstökat och bortglömt. Ur poet-botanistens synvinkel genomträngs allt bråte i varje fall av sin genom tiderna avlagrade betydelse: ”Krypterad information.” Precis som barnets lust att vada fortfarande lever kvar i den vuxnes vader. Det finns en mening i att ”sortera skrot/ i musikaliska högar.”

Den nya diktsamlingens avdelningar har förutom den sedvanliga numreringen försetts med namnskyltar som lite försynt och försiktigt trevande placerats inom parentes för kartläsaren att tyda: ”(Ljusare mörkblått)” eller ”(Sälgskuggat)”. Det gäller att ha tid för de nyanser och försvinnande små färgskiftningar som betecknar terrängbyten mellan nuet och det förflutna.

I Infjärdsbild är det klart från början att återfärden till barndomen inte leder till ett försvunnet paradis. Det flyter en tjock smet av miljögifter och olycka direkt mellan nutid och förflutet, från Vasanejdens vattendrag till vattnet under Brändö bro. Men Bäck motverkar igen det tröstlösa genom att bjuda på en syrerik blandning av enradingar och oliklånga resor genom minnestider och rum. Mitt i all hopplösheten drar plötsligt ordens förunderligt trösterika videsnår och rytmiska vindpustar iväg med diktaren och blandar ihop språket till en rörande röra av ”Tårtfyllda-ögon-slapstick”. Genom vikar av klassisk musik och flikar av mytologiernas ljus blir förstörelsen också lättare att uthärda, gemensam.

Bäcks återresa till barndomen visar sig vara en återvändsgränd. Men det är också besynnerligt trivsamt där bland allt ogräs och bråte. Och skönt att dröja kvar och följa flötet, som Bäck ihärdigt låter guppa på ytan utan att önska sig napp:

Tänk, sextio år
och ingen idé!