Jag ser en stjärna. Ett diktat porträtt av Carl von Linné

Ett mer komplext porträtt får man leta efter, än det som framträder i Torstens Petterssons åttonde diktsamling Jag ser en stjärna. Här framträder den troende läkaren, systematikern, biologen, forskningsresanden och människan Carl von Linné. Porträttet är tecknat i lågmälda sonetter, respektfulla, men inte hyllande. Boken är försedd med ett klargörande efterord om vetenskapsmannen och människan Linné och hans samtid.

Torsten Pettersson har ringat in alla de områden inom vilka Linné verkade – och det är många – för att den avporträtterade var en mångsidig man och också för att vetenskapliga discipliner under upplysningstidens 1700-tal inte var så skarpt avgränsade som de senare kom att bli. Bilden som träder fram är motsägelsefull. Hur skall en varmt troende läkare förklara den orättvisa och de lidanden han ser när han reser omkring? Det något haltande svaret finner han i en tro på nemesis divina, den gudomliga rättvisan. Linnés övertygelse var att man vetenskapligt kan förklara naturen genom att rätt uttyda Guds bok. Vetenskapen var för honom en läsning och teckentydning, samtidigt som hans livsverk var att namnge. Pettersson i sin tur, är förutom författare också litteraturvetare.

Att benämna

Trots att Carl von Linné var en energisk och driftig vetenskapsman, som lade grunden för vår botaniska systematik i nomenklatursystemet (att växter har två namn: släktnamn och artepitet) hade han sina mörka stunder och skuggsidor, i sitt religiösa tvivel, depressioner och sitt bristande engagemang i äktenskapet med läkardottern Sara Lisa (”Den vassa rösten och den svarta blicken/ och hennes rygg som är en mur av revben./ Jag själv som stänger in mig i mitt rum./…/ Mot skogen går jag fast jag redan känner/ dess varje tuva, fågelbo och myrstack/ – för där är hon som förr min Sara Lisa.”)

Kopplingen mellan vetenskapsmannen och 300-årsjubilaren Carl von Linné och Torsten Pettersons dikter finner man inte bara i en antagligen i mycket överensstämmande världs- och vetenskapssyn (båda var/är förövrigt verksamma i Uppsala), utan också i ett sällsamt möte i orden och bilderna, ett djupt trängande behov att spegla sig i det poetiska men samtidigt exakta uttrycket.

Man kan se naturen som ett språk där bilden blir kopplingspunkten mellan botaniken och dikten. Carl von Linné gav namn åt växter, han söker upp mänskor, landskap, flora. Och han var en betydande prosaist, vilket framkommer om man läser hans reseskildringar. Pettersson i sin tur ringar via fiktion och inlevelse, baserad på det man känner till om Linné, in personligheten hos denne. Samtidigt förklarar han hur den religiöst övertygade Linnés vetenskapliga gärning kunnat bestå i en sekulariserad värld. Man kan också se de dikter där Torsten Pettersson beskriver de umbäranden Linné fick utstå under sina lapplandsfärder som en allegori för författarens resor in i språket.

Lidandets ordval

Men medan Linné i allmänhet framstår som återhållsam och lågmäld, en klartänkt grubblare med ett starkt behov av en enhetlig och sammanhållen världssyn och övertygelse, har hans sentida levnadstecknare Torsten Pettersson en viss förkärlek att frilägga motsättningar, svårigheter och också ett avståndstagande inför överväldigande upplevelser av fattigdom, nöd och ofrivillig kroppslighet: ”/…/ där skogens dofter mängs med solens glans// och ner mot rothärvor där människor ligger/ i mörkret i sin egen stank och skriker/ när råttor gnager deras hud och ögon.” Eller: ”/…/ Den magra kroppen skakar, dreglet rinner.// På avstånd står hans hustru och en dotter,/ tärda som han men inte smittade./ Först fann jag dessa fall förbryllande/ men nu har jag lärt känna traktens tvinsot. /…/”

I egenskap av språkrör för Linné har Pettersson kanhända ett behov att hjälpa denne i strävan efter en försoning med världens orättvisor? Linné hade säkert ett socialt samvete, men man undrar hur det är med förhållningssättet till mänskligt lidande, är det Petterssons eller är det Linnés stämma läsaren hör? Ett större problem i Petterssons dikter om Linné är, att Linné i så hög grad får stå oemotsagd. Läsaren blir påtvingad Linnés/Petterssons syn på religionen, tillvaron och människorna. Jaget i dikterna känner med de lidande, samtidigt som han känner äckel, men personerna själva har ingen stämma i Petterssons dikter. Allt ses genom förklaringens raster, vilket gör dikterna monologiska och enspåriga. Intrycket förstärks av versmåttet. Sonetter är av nödvändighet skönt klingande och harmoniska, vilket ofta inte sammanfaller med vad som förmedlas i de här dikterna.

Det syntetiska återger Linnés förmåga att trots sina tvivel och de motsägelser han såg omkring sig – hur de oskyldiga lider medan de skyldiga ofta går fria – skapa sitt system och sin hela värld i vetenskapens hägn. Men det frilägger väldigt lite på det rent mänskliga planet.

Man kan se det så, att diktsamlingen Jag ser en stjärna blottar de mörka fläckar som finns i såväl vetenskapen som i ordkonsten. Om domkyrkans klockor sägs ”De ber till tystnaden en bön av tystnad”, och i dikten ”Vem är jag?” Finns en strof som lyder såhär: ”I bygden där jag en gång kände alla/ möter jag nästan bara främlingar:/ blickar som inte ger min egen åter”. Dikten slutar: ”Nu vet jag inte vem jag är i världen.”Stumheten både begränsar och öppnar dikterna, men blicken ger inget återsken och Petterssons dikter i så motto självbespeglande.