Mörkret. Det börjar. Glansen.Den varar.

Åbofödde Torsten Pettersson, sedan tio år tillbaka litteraturprofessor i Uppsala mäktar med två parallella författarskap: dels ett vetenskapligt, dels ett lyriskt. Till hans vetenskapliga produktion hör viktiga böcker om Joseph Conrad, Eyvind Johnson och om de finlandssvenska modernisterna. Betydligt är även hans skönlitterära författarskap, som inkluderar en novellsamling och sju diktsamlingar, varav den senaste, Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar., enligt min övertygelse är den bästa.

Petterssons nya opus består av en svit dikter, av ett slag som vi inte är bortskämda med idag, nämligen halvlånga (2 till 4 sidor) fabulerande dikter. Det är en innehållsrik lyrik där världen, med krig och orättvisor, på ett skickligt sätt flätas in i det lyriska flödet och samtidigt in i diktjagets mera personliga sfär.

Med andra ord: det är fråga om en diktare som bekymrar sig om det som finns bortom de egna husknutarna. Diktjagets väggar krafsas sönder av afrikaner som dör i svält och aids, ”ett virus som vi inte vill hindra”. I stället för att förtränga detta världstrauma, påminner Pettersson oss om det som borde vara så självklart: dessa människor har rätt till vår uppmärksamhet och hjälp.

Världssmärta och utsatthet

Men Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar. är ingen optimistisk beredskapsdiktning, därtill är problemen i världen för överväldigande. Snarare hämtar boken sin djupaste stämning av en mogen, nästan analytisk Weltschmerz, som knyter an till livets existentiella utsatthet. Pettersson uttrycker på ett gripande sätt en tafatt sorg över livets framfart. I en dikt läser vi om en pojke, som ”sprang bort bland buskar och fjärilar” för att i nästa strof återvända trettio år senare, med rispade händer och ställd inför ”denna förfalskning” som hans vuxna jag utgör.

Dessutom: desperationen är stramt tyglad, vilket endast gör Petterssons dikter ännu starkare. Dynamiken i Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar. ökas även av de glimtar av hopp som diktaren strör omkring i mörkret. Diktjaget går omkring i en rastlös ensamhet som dock bryts ett par gånger. I julkyrkan värms han av det han uppfattar som Jesu budskap, att någon bryr sig och ingen lever helt allena.

Tristessen sätts även på standby av en kort kärlekshistoria, som kanske mest handlar om hunger. En glöd tänds i alla fall och en stark önskan om att detta passionerade rus skall bevaras. I nästa nu förefaller dock kärleken ha gått förlorad. Men diktjaget finner någon sorts tröst i att betrakta den självklara kärleken hos ett par som varit ihop i sextio år och vars leverfläckade händer fortfarande ”sysslar” med varandra.

Torsten Pettersson släpper aldrig greppet om läsaren, utan samtliga tjugo dikter upplevs som angelägna. I Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar. visar den lärde professorn sin fulla kapacitet som lyriker.