Varje dag

Torsten Pettersson (f. 1955), verksam som professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Uppsala, debuterade 1985 med diktsamlingen Besvärjelser och har sedan dess hittills ganska konsekvent hållit sig till ett lågmält, lyriskt tonfall i samtliga sina diktsamlingar.

Nu har tonfallet i alla fall i Varje dag blivit mera dramatiskt vilket den inledande diktens två första rader ”Jag vill ha tyngd!/ Att leva i huden” i volymens diktavsnitt antyder. Också själva boktiteln ”Varje dag” innehåller en stark medvetenhet och närvaro. I sin föregående diktsamling Det finns inget annat reflekterade Pettersson på ett mycket dämpat, återhållsamt sätt över stillheten, den avstannade rörelsen, livet som upplöses i ett intet.

Den nu aktuella boken Varje dag inleds med ett avsnitt aforismer följt av del II som tydligen är tänkt som en vits eller ett medvetet uttryck för att visa på den tomhet som kan bli talande eftersom den romerska tvåan följs av ett tomt uppslag. Mer eller mindre konsekvent har nämligen Pettersson i bokens första del dryftat Guds existens, anropat Gud, drömt om Gud, sökt efter en Gud för att fylla upp tomrummet i den meningslösa tillvaron. Och i avdelning III ingår sedan volymens dikter där förtvivlan övergått i positivare känslor.

Ställvis gör aforismerna i bokens första avsnitt ett mer eller mindre avdankat, epigonartat intryck, något man läst förr i en lätt modifierad formulering såsom t.ex. aforismen ”Ett lik är ett hål av evighet, som någon faller igenom” eller ”Men om döden ligger på lur i livet, ständigt beredd att ta sitt språng – lurar då i döden ett nytt liv!”

I aforismerna är det de existentiella frågorna, livets betydelselöshet, riktningslöshet, upplevelserna av olika världar, frågan om sanningen som plågar diktaren och blir till hjälplösa nödrop. Och egentligen är aforismerna i själva verket endast skenbart djupsinniga och småkvicka: ”Mitt liv är så meningslöst, att jag måste betvivla på att jag existerar. Men naturligtvis är just detta bekräftelsen på min existens”.

I dikterna utnyttjar Pettersson däremot flitigt metaforen för att formulera och åskådliggöra sin plötsliga energi och livshunger. Men också det myckna bildspråket i detta diktavsnitt känns emellanåt något utslitet liksom också ”lekandet” med syntetiska neologismer i stil med: ”varastenenpåytanochkokandelavaidalen/ blåsandeöknarochbergiganervermotkärnan,” känns något konstlat, påklistrat. Således kan man säga att tredje delens eufori ställer sig kontrapunktiskt till volymens första del medan del tre samtidigt dialektiskt kan ses som en syntes av den första avdelningens tes, det ångestfyllda sökandet och tomheten, d.v.s. hypotesen i bokens andra del.